Phoenix var fenomenal, Joker var okej

Jag och sambon fick till slut tummen ur och slog oss häromkvällen ner för att dra igenom den orimligt hypeade ursprungshistorian bakom DC's tveklöst mest populära superskurk. Allt som allt var vi båda nöjda.

Joaquin Phoenix är, såklart, den stora stjärnan. Jag har länge ansett att den mannen är en av vår tids främsta skådespelare, och här visar han återigen varför han hör hemma i den kategorin. Hans gestaltning är så mångfacetterad, så oerhört mänsklig och det är svårt att inte känna empati för Arthur Fleck, även när hans mentala hälsa allt snabbare urholkas av de otaliga motgångar han utsätts för. Filmen överlag är som absolut bäst när den fokuserar på just Arthur och hans försök att få grepp om den verklighet han lever i. Det är så oerhört välskrivet och tight regisserat under dessa sekvenser, och jag hade utan tvekan placerat Joker som en av de bästa filmerna under det föregående året om man hade behållit sitt fokus just här. Men tyvärr plågas filmen av en del problem.

Alla dessa problem har att göra med hur man bygger upp världen runtomkring Arthur. Försöken att skildra Gotham som en stad som har djupt gående konflikter mellan de socio-ekonomiska klasserna faller tyvärr helt platt. Det känns aldrig trovärdigt, utan blir mest en krystad ursäkt att kunna göra Arthur till någon form av symbol för arbetarklassens kamp mot etablissemanget. Det är synd att så mycket fokus läggs på att försöka cementera denna bild av samhället, då det tar fokus från det som filmen faktiskt gör riktigt bra. Överlag så tycker jag inte att de sociala kommentarer som Philips & Silver landar särskilt väl. Det finns en genuin tanke och vilja att lyfta fram frågor kring hur vi behandlar de som hamnar snett, och hur vi stigmatiserar de som lider av mental ohälsa och det uppskattar jag, men som sagt så hanteras det ganska slarvigt.

På det stora hela lyder omdömet alltså:
Joaquin Phoenix: 10/10
Joker: 7/10