Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Ännu en cover!

Skrivet av Oxpost den 31 maj 2020 kl 20:48

I samband med Devin-covern jag lade upp här för några veckor sedan passade vi på att spela in ännu en. Den här gången rör det sig om Banemannen från Opeths mästerliga In Cauda Venenum.

Här lade vi även ner lite mer tid på själva mixningen för att jämna ut ljudvolymen på sången. På grund av alla fraseringar och markeringar var det ett måste då volymen stack iväg åt alla håll och kanter. På det stora hela är det här nog den cover av alla vi gjort som jag är mest nöjd med, för egen del. Hoppas ni gillar!

Banemannen

Mrs. America imponerade

Mrs. America imponerade

Skrivet av Oxpost den 28 maj 2020 kl 21:50

HBO har ett stabilt track-record vad gäller egenproducerade serier, det är inga nyheter för någon, och ikväll avslutade jag och fästmön vårt senaste gemensamma nöje.

Mrs. America fortsätter den starka trend som HBO skapat för sig själva, och ger en intressant och nyanserad inblick i vad som pågick under kvinnorättsrörelsen som sköljde över USA under 70-talet. Man får följa såväl det liberala lägret och deras strid för införandet av ERA-tillägget som den konservativa motreaktion som dök upp i samma veva och som leddes av Phyllis Schlafly. Den sistnämnda är den person som vi får följa närmast och det målas upp ett komplext porträtt av en kvinna som har en tydlig, stark röst inom områden som dominerades (och fortfarande domineras) av män. Det är uppfriskande att få en så utförlig bild av en person som står för åsikter som vanligtvis inte lyfts fram på det sättet, och när man dessutom har någon som Cate Blanchett i rollen är det ett minst sagt klokt val.

Överlag är serien fantastiskt agerad från alla håll och kanter, men det råder inget tvivel om att Blanchett är i en egen liga. Hon är fullkomligt fenomenal, och visar att hon är en av vår tids absolut främsta skådespelare.

Se Mrs. America om ni har tid. Den är väl värd besväret!

Dags för ny cover!

Dags för ny cover!

Skrivet av Oxpost den 10 maj 2020 kl 23:09

Jag har varit ganska slapp vad gäller musicerandet för egen del på senare tid, något jag inte gillar egentligen. Men förra månaden fick jag och min kära vän Robert lite feeling och brände av två låtar.
Denna gången är det endast sång som gäller, då Robert inte har tillgång till ett akustiskt trumset för tillfället.

Först ut av dessa är Devin Townsends Coast från plattan Ki. En låt jag sjungit på länge och som jag ungefär lika länge velat få ut! Så här har vi den. Hoppas ni gillar!

Kusten är klar

En afton i Scovilles tecken

En afton i Scovilles tecken

Skrivet av Oxpost den 28 april 2020 kl 11:36

Ett löfte är ett löfte så här kommer nu ett genomdrag av den självförvållade smärta vi genomled i lördags.

Vi bestämde oss alltså för att köra en egen Hot Ones-session och här följer en redogörelse, sås för sås, över hur det hela gick till.

Cholula: Som sig bör inleddes alltihop med en riktigt tam historia, sett till styrka. Cholula har knappt någon hetta i sig, men däremot en riktigt trevlig smak av lätt rökig chili. Ingen dryck eller yoghurt behövdes egentligen mer än för att skölja ner de smaskiga köttbitarna. Av de i gänget som inte hade gjort det här innan började hybrisen redan göra sig påmind med småkaxiga kommentarer om att det här minsann inte var någonting. Vi som visste vad som väntade skrattade inombords och såg än mer fram emot det som komma skulle.

Cheeba Gold: Här hoppar styrkan upp ganska så rejält. Det är inte så att det på något sätt blir jobbigt, men det bränner till ganska hyfsat och hettan håller i sig ett hyfsat tag. Även här rör det sig dock om en riktigt, riktigt god sås. Denna Scotch Bonnett-baserade historia har en rejäl dos av senap med lite exotiska inslag, och runt bordet nickades det gillande medan vi tryckte i oss våra kycklingar. Men som sagt, ännu ingen dramatik.

Ass Reaper: Här kommer den första som bränner mer än det smakar. Ingen kan påstå att den är särskilt god. Det är en ganska sur smak inledningsvis som sen övergår till en ganska skarp hetta. Nu börjar andningen bli djupare hos de flesta av oss, då vi suger in luft för att försöka kontra styrkan i denna ganska rötna historia till sås. Det är dock fortsatt idel goda miner och gott humör som präglar gruppen.

Psycho Juice - Ghost Pepper: Här börjar det hända lite grejer. Så fort kycklingen åker in i käften märker de flesta att det här var något annorlunda. En ganska skarp smak från start gör att man först blir lite orolig. Sen lugnar det ner sig, och någon enstaka hinner utbrista att den här var snällare än den föregående. Det påståendet håller inte jättelänge. Den här lilla rackaren smyger sig nämligen på över tid, och sakta men säkert börjar harklingarna avlösa varandra och någon enstaka svettdroppe börjar leta sig fram på vissa av oss. Det är dock fortfarande inte något som får en skälva eller tappa fattningen, utan det är fortfarande en ganska rolig upplevelse.

Psycho Juice - Extreme Ghost Pepper Nu. Nu händer det grejer. Så fort kycklingen nuddar tungan hör man "...helvete" från några utvalda (jag var en av dem). Sen går det fort. Hettan exploderar i munnen och ersätts snabbt därefter av en skärande smärta i munnen. Jag hör till de i gänget som är lite klenare vad gäller stark mat, och det här är nära på min smärtgräns. Upp ur soffan, gå omkring. Ut på balkongen. Klappa händerna i ett försök att bara distrahera mig själv från den vulkan som just fått ett utbrott i munnen. Några av de andra ser minst sagt ansträngda ut. En ser ut att vara sekunder ifrån att skita på sig, medan resten ger lite visslande läten ifrån sig. Ingen kan riktigt sitta still, utan alla håller sina händer upptagna med någonting. Nu ser till och med min bror, som fram tills nu varit helt oberörd mer eller mindre, ut att känna av någonting.
Det här är så långt jag har tagit mig innan. Det här var den starkaste såsen jag och min kompis använda senast. Jag önskar verkligen att vi hade hållit oss till det.

Extreme PrejudiceHelvetet bryter loss. Jag vet inte hur annars jag kan beskriva det. Det här var en hetta och en smärta jag aldrig varit med om innan. Herregud!!! Jag är yr. Min hittills så stoiska bror reser sig upp, och springer ut i köket där han och en kompis turas om att låta kranen med kallvatten rinna rätt in i käften på dom i jakten efter någon form av lindring. Min kompis som jag gjorde det här med i somras är helt knallröd i ansiktet. Tårar flodar nerför kinderna, och han har lagt hakan på en papp-talrik med öppen mun. Saliven. Forsar. Ut. Han ser ut som en väldigt plågad fontän. Min fästmö tjuter med jämna mellanrum (hon hanterar dock det hela betydligt bättre än jag). Jag är på toaletten med ansiktet begravt under kranen. Jag anammar samma taktik som min bror. Och börjar bli desperat på en lösning till det lidande jag upplever just nu. När jag lyckas samla mig någorlunda, efter ungefär 15 minuter (tror jag, det kändes som en evighet) börjar magen säga ifrån och ett tag trodde jag att allt skulle vända. Det hände dock aldrig som tur var. Sakta men säkert börjar allt leta sig tillbaka till något som kan liknas vid ett normaltillstånd.
Min bror och hans kran-kompis tittar ut från köket med dyblöta tröjor. Min kompis som agerat plågat vattenfall ser något mer levande ut, och alla kan enas om att det här var något av det värsta någonsin.

Allt som allt var det en ganska rolig historia, speciellt nu i efterhand. Vi kommer definitivt genomföra något liknande igen, men då kommer åtminstone jag hålla mig så långt bort som möjligt från den sista helvetessåsen. Den var nämligen inget annat än ren tortyr och dessutom riktigt jävla äcklig. 10/10 - would suffer again!

Shaun Martins briljans

Shaun Martins briljans

Skrivet av Oxpost den 26 mars 2020 kl 08:25

Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på jazz/funk-fusion konstellationen Snarky Puppy. Jag är väl medveten om deras existens och hur äckligt skickliga musiker hela bunten är, men jag har aldrig tagit mig tiden att verkligen lyssna på en hel platta och jag ska säga direkt att det inte ändrats än så länge.
Det jag vill fokusera på här är nämligen en enda låt från en särskild medlem ur denna übergrupp.

Bandmedlemmen: Shaun Martin
Låten: The Yellow Jacket

Jag befann mig i en hyrbil i Spanien tillsammans med min fästmö, mor, far, bror och hans sambo hösten 2018 på väg mot en släktträff när min bror köade låten på den gemensamma Spotify-listan och jag minns så oerhört väl hur jag blev tokfrälst från de första jazziga tonerna som herr Martin lirkade ur sitt piano. Det var någonting med lekfullheten i timingen och rytmiken som resonerade i mig på ett sätt som få andra låtar någonsin gjort. Den känslan visade sig dessutom vara bestående genom hela låten. Det finns så mycket att uppskatta här. Så många lager och nyanser som kan upptäckas. Jag har dragit igenom detta fantastiska glädjepiller fler gånger än jag kan räkna och upptäcker fortfarande nya detaljer som jag inte lagt märke till vid tidigare genomlyssningar.

Det är briljant, helt enkelt!