Oves Poplista 2020, del 1/3

Oves populärkulturella lista 2020

Musik:

Vilket skitår detta varit! Och när man inte trodde det kunde bli sämre, med inställda konserter, och inga event att tala om, så blir man avskedad, på första april dessutom... Man får väl försöka se ironin i det hela.

Det dödsbud som tog hårdast detta år var Eddie Van Halen, som jag älskat sedan 1984, då jag som nioåring hörde Jump för första gången. Ännu en ungdomsidol jag aldrig får se live. Sedan måste även Bruce Swedien nämnas, en man som jag sett upp till i min profession som ljudtekniker sen början på 90-talet, då jag började förstå hur mycket han betytt för popens ljudbild i allmänhet och Michael Jackson i synnerhet.

Musiken jag fastnade för detta år är ett album från en nobelpristagare, en oefterhärmlig låtskrivartjej och ett svenskt, medelålders popalbum.

1. Bob Dylan - Rough And Rowdy Ways. Han visar återigen att gammal är äldst. De må heta Springsteen, Young eller McCartney, ingen når upp till den tidlösa poet och ordkonstnär som Bob Dylan alltid varit. Vid en imponerande ålder av 79 gör han ännu ett mästerverk, och nu har han haft Billboard-placerade toppalbum under sju olika årtionden, vilket han är unik med (än så länge). Med fantastiska texter och med originallåtar för första gången sedan 2012:s Tempest, så skapar han ett fulländat album. Sånger som I Contain Multitudes, False Prophet och avslutande 17-minuters eposet Murder Most Foul visar att ingen kombinerar språk och musik på samma unika sätt som Dylan gör. Kuriosa är också att tvåan på min lista spelar piano på skivans sista spår.

2. Fiona Apple - Fetch The Bolt Cutters. Det var några kvinnliga artister som gjorde mycket bra album under detta konstiga Covid-år. Taylor Swift satt i lockdown, ändrade stil och släppte plötsligt två jordnära, americana-doftande plattor där den andra är snäppet vassare än den första, enligt mig. Countrypopgruppen Chicks tog bort Dixie ur namnet efter Black Lives Matter-protesterna och släppte ett kanonalbum 14 år efter det senaste. Men hon som släppte den knäppaste men samtidigt den mest geniala musiken var Fiona Apple, vars album Fetch The Bolt Cutters fortsätter fascinera mig mer än ett halvår efter dess utgivning. Hennes sångstil, pianospel och låtarstrukturer vrider, bänder och vänder ut & in på popsnickeriets konventioner. Jag älskar låtar som Shameika, Under The Table och Cosmonauts där hon blandar Björk, Tori Amos & Kate Bush på sitt alldeles egna, underbara vis!

3. Tomas Andersson Wij - Högre Än Händerna Når. Bland de svenska artisterna var det en tuffare match. Lundell släppte ett fint album med arrangerade, uppklädda sånger från nerskalade Skisser som kom för ett par år sedan. Scocco gjorde äntligen en ny popplatta, nio år sedan förra, men den som lyckades bäst i mina öron var Tomas Andersson Wij. Jag har inte lyssnat så mycket på honom tidigare men tyckt han haft bra låtar här och där på sina soloalster. Men här kom en helgjuten skiva med vackra texter från en medelålders man som inte bryr som om att behaga nån särskild målgrupp, en skiva som Mauro borde vara avundsjuk på! Jag Var Ett Konstigt Barn, Läppstift På en Gris och underbara öppningsspåret Högdalens Centrum är bara axplock på pärlor från årets bästa svenska skiva, i mitt tycke.