2010-talets bästa musikalbum

Det var svårt att utkristallisera de tio bästa albumen som präglat mitt senaste decennium. Min gubbiga musiksmak har dessutom påverkats mycket av de tunga dödsfallen som skedde under 2016-2017. Men de flesta listor jag lusläst på sista tiden har absolut inte valt rätt skivor, även om min förstaplats kanske delas av många. Detta är alltså min bild, mitt flyktiga minne av förra decenniets viktigaste plattor för egen del:

10. Paul Simon: So Beautiful or So What (2011). Det var många gubbar som släppte album under de här åren, Dylan, Springsteen, McCartney & Sting. Men den farbror som höll högst lägstanivå var ändå Paul Simon som släppte två suveräna album under den här tidsperioden, och även om hans sista(?) In The Blue Light kanske snabbt bör glömmas bort, så är han i toppform på ålderns höst.
Och utav de två storartade 10-talsplattorna så var det So Beautiful Or So What som glänste mest, Paul Simon hade inte varit så här bra på över 20 år, inte sedan Graceland, och skivan är fylld med blues, indiska influenser & härligt mixade gitarrer. Rewrite och humoristiska The Afterlife är små mästerverk, singeln Getting Ready For Christmas Day innehåller dessutom utdrag från en gudstjänst anno 1941, det är bara Paul Simon som kommer undan med en sådan sak!

9. Thåström: Beväpna Dig Med Vingar (2012). Även svenska rockgubbar har visat att de fortfarande kan, kanske min stora idol inte haft ett riktigt lika starkt decennium som under 00-talet, men det finns ingen som skriver lyrik, sjunger med sån patos och så obevekligt följer sitt ljudideal som Thåström. Och fastän han har återvänt till en mer tungsint, sotsvart, industriell rock detta årtionde, något som han utforskade omsorgsfullt i Amsterdam under Peace, Love & Pitbullstiden, så är det fantastiskt bra, förvånansvärt ärligt och fullständigt unikt.
Utav de tre album han släppt under denna tidsrymd så håller jag ändå det första, Beväpna Dig Med Vingar, högst. Här finns spår av både gamla Imperiet & nostalgiska Skebokvarnsvägen kvar, innan manglet har förfinats till de senare plattorna. Titelspåret, Samarkand (med magiska raden: Som jordgubbarna smakade i tant Bertas sommarkvällsberså!) och Dansbandssångaren, är svensk poesi när den är som bäst.

8. Dave Matthews Band: Come Tomorrow (2018). Jag upptäckte det här bandet på riktigt 2018, och det var mycket Petters förtjänst. Innan hade jag hört några enstaka låtar men det var med albumet Come Tomorrow som jag fastnade rejält. Det här är den felande länken mellan The Police & Pearl Jam som jag inte visste jag saknade eller så har min musiksmak mognat? Framförallt så är det svängigt så in i bomben, Carter Beauford är för Dave vad Vinnie Colaiuta är för Sting, och arrangemangen är fria & överraskande.
Skivan är mycket varierad med perfekt pop, grungeliknande tongångar, ballader och robust rock. Låtar som måste nämnas är Samurai Cop (Oh Joy Begin), Virginia In The Rain & titelspåret Come Tomorrow, men hela plattan är ett lyxigt smörgåsbord av delikatesser som verkligen bör avnjutas. Dave Matthews & hans bandmedlemmar har skapat ett fulländat album, där varje spår känns relevant!

7. Chris Cornell: Higher Truth (2015). I maj 2017 kom det tragiska beskedet att Chris Cornell hade hängt sig och ytterligare en ungdomsidol var borta. Jag håller Cornell som en av mina topp-fem favoritsångare, och tillsammans med Kurt Cobain & Eddie Vedder musiksatte han mina gymnasieår på Palmcrantzskolan i Östersund. Jag fick tyvärr aldrig se honom live, vare sig i Soundgarden, Audioslave eller solokvist, något som grämer mig lika mycket som Princes bortgång.
I mitten av decenniet gjorde han Higher Truth tillsammans med producent Brendan O'Brian, vilken blev en avskalad, avslappnad & jordnära skiva där Chris Cornells röst får ta plats och verkligen kommer till sin rätt. Nearly Forgot My Broken Heart, Worried Moon & avslutande Our Time In The Universe är alla exempel på Chris starka låtskriveri, även om jag mycket väl kan ha glorifierat plattan en smula efter hans död.

6. Kent: Jag Är Inte Rädd För Mörkret (2012). En svensk grupp tog farväl under detta årtionde, och gjorde det med den äran. Hösten 2016 gjorde Sveriges då största rockband sin avskedsturné som avslutades på Tele2 Arena. Och även om deras starkaste album gjordes under 90- & 00-talet samt att sista skivan inte riktigt var så bra som man hoppats (förutom Den Sista Sången), så gjorde de en suverän platta under 2010-talet; Jag Är Inte Rädd För Mörkret.
För mitt i alla Depeche Mode-komplex som färgade de senare Kent-alstren, så var den här skivan en smärre återgång till den ljudbild som präglar Vapen & Ammunition och Du & Jag Döden, två album som jag älskar. 999, Petroleum, Beredd På Allt & Färger På Natten, nästan varje låt är ett melodiskt styrkebesked från Jocke Berg och hans Eskilstunakompisar, som redan här börjar skönja ljuset i tunneln.

5. Foo Fighters: Wasting Light (2011). Dave Grohl verkar vara en hyvens kille, dessutom är han genuint intresserad av musikstudios & deras historia, och han gjort flera musikdokumentärer som glädjer & underhåller en gammal ljudtekniker. Inför den här skivan köpte han Neve 8028-mixerbordet från Sound City, skildrat i en briljant dokumentär, och han & producenten Butch Vig valde att spela in hela skivan, Wasting Light, helt analogt i Dave Grohls garage, med rakbladssnitt när de ville klippa i rullbandet!
Det här är skivan där Dave & bandet får ihop ljud, energi & melodi på ett makalöst sätt, något de inte riktigt lyckats med sedan dess. Det här är en närapå perfekt rockplatta, Bridge Burning, Dear Rosemary, Arlandria & Walk, nej, det finns inte en dålig låt på hela skivan.

4. Leonard Cohen: You Want It Darker (2016). Att lyssna på Leonard Cohens fjortonde & sista skiva han gjorde i livet, den släpptes bara 19 dagar innan han gick bort, är en fascinerande upplevelse. Det är som att lyssna på hans avskedsbrev och testamente på samma gång, mannen som skrev Halleluja ska nu möta sin skapare liksom. Det är nattsvart, hans röst är skrovligare än någonsin och han vet med säkerhet att det inte är långt kvar, men det finns ändå en mörk humor & en tunn strimma hopp i musiken & texterna.
Hans son Adam Cohen hjälpte honom färdigställa skivan, och det är sparsamt, bluesigt & nästan religiöst på sina ställen. Titelspåret, Treaty, Leaving The Table & Traveling Light är alla sotsvarta sånger där döden för en kvinnokarl hänger lika tungt över musik och ord, som för Johnny Cash i hans avslutande American Recordings-svit mer än tio år tidigare.

3. First Aid Kit: Stay Gold (2014). Sveriges bästa skiva under 10-talet gjordes inte av Robin, som många verkar anse. Nej, förra decenniets bästa album gjordes av två skönsjungande systrar från Enskede, Johanna & Klara Söderberg, mer kända som First Aid Kit. De hade redan börjat göra sig ett namn i början på årtiondet, framför allt med låten Emmylou som de fick framföra på ett par amerikanska talkshows, men det var med tredje fullängdaren Stay Gold, som de fulländade sitt låtskriveri med musikalisk perfektion!
Här skapar de ett fylligare sound än tidigare med större orkester, perfekt stämsång & änglalika stråkar. Fantastiska öppningsspåret My Silver Lining, Master Pretender & Heaven Knows, varenda låt är underbart förpackad americana, som skulle göra vilken Nashville-artist som helst gråtfärdig av avundsjuka.

2. David Bowie: The Next Day (2013). David Bowie gjorde även en skiva 2016, Blackstar, samma år som han gick bort, och likt Leonard Cohens platta (se fjärde plats) är den en fascinerande, morbid lyssning, där Bowie gör upp med döden och dess mystik. Men jag väljer skivan innan som årtiondets näst bästa. För efter ett drygt decennium av tystnad återvänder David Bowie till musikscenen med en skiva som han släpper oannonserat på sin 66:e födelsedag.
Det är en överraskande nostalgisk platta där han tittar tillbaka på sitt liv & gärning, något David aldrig gjort förut, och bara det känns oerhört stort! Musikaliskt är det konstrock som får håren att resa sig på armarna av emotionell styrka. Alla låtar är fantastiska men om jag måste lyfta fram tre sånger så får det bli The Stars (Are Out Tonight), Where Are We Now? & Valentine's Day.

1. Daft Punk: Random Access Memories (2013). Min förstaplats är kanske den minst kontroversiella, många listor toppar med denna, bl a Aftonbladet, men den är ju så bra! Franska elektromusikduon Daft Punk bestämde sig inför att sitt fjärde album att inte använda några loopar eller samplingar, utan bara studiomusiker som spelar riktiga instrument. Och inte vilka musiker som helst, utan de coolaste och bästa från 70- & 80-talet, ledda av Nile Rodgers från Chic. Namn som Omar Hakim, Nathan East, Paul Jackson Jr. & Pharrell Williams, för att nämna några.
Men inte nog med att sångerna är svängiga mästerverk, skivan låter otroligt bra och jag känner ljudtekniker som använder Random Access Memories som referens vid soundcheck. Tre grymma låtar är Give Life Back To Music, Get Lucky & Fragments Of Time. Daft Punk släppte inget mer album under decenniet, men det behövdes ju inte heller, detta var bäst helt enkelt!