Nu börjar min sommarsemester efter hela två och en halv månad lida mot sitt slut, och vad kan vara mer passande än att sammanfatta spelen jag haft roligast med i sommar? Innan jag går vidare kan jag absolut medge att jag haft fantastiska upplevelser med både Last of Us 2, Huntdown, Paper Mario Origami King etc., men med den bokstavliga betydelsen av sommar i sommarspel vill jag kora två andra, lite äldre trotjänare till vinnare.

Man kan ju hävda att spel inte är helt kompatibelt med sommarens dåsiga värmeböljor, det skulle väl vara Switch då som gärna tas med ut på balkongen, men är det något som verkligen tjänar på sommarens värme och ledighet är det fnissiga, lokala multiplayerspel. I frugans och ett par vänners lag ställde vi upp fönstren på vid gavel och lät kvällsluften skölja över oss medan vi spelade guldkornen Jackbox Party Pack och Cards Against Humanity-kortspelet i mängder.

Båda spelen handlar på ytan om att försöka vara så rolig som möjligt (i alla fall i de Jackbox-spelen vi spelade), och sen rösta om vem som var bäst i varje given utmaning. Själv tycker jag alltid att kreativa spel har företräde framför rena tävlingsspel såsom frågesport i multiplayer, just eftersom man i princip tillåts att skapa innehåll och i förlängningen livslängden helt själv.

I över en och en halv veckas tid spelade vi nästan varje kväll, och vad som är intressant är hur humorns "topics" går i vågor. För varken Jackbox eller Cards Against Humanity handlar egentligen om att vara rolig, eller, det gör det förstås också, men främst går det ut på att läsa av och känna in sällskapets humör och humor. Alla som någon gång spelat något av nämnda spel och gått in med för grov humor från start, vet vilka blickar man kan få och hur risig stämning det kan bli. Över tid kan man märka att vissa dagar passar en mer low-key, tramsigt torr humor och andra dagar, när man lärt känna varandra lite, kan man bryta av med att spexa till med lite grövre tilltag. Man testar gränser fram och tillbaka och det skapas ett slags spännande vågspel.

Generellt tycker jag emellertid att Jackbox Party Pack 1 och 3 trumfar Cards Against Humanity, vilket förlorar med sin prisbild och mindre möjlighet till kreativitet. Samtidigt kan Jackbox bli lite väl uttömmande i att man alltid behöva komma fram till sina egna prompts (Quiplash) eller teckningar (Drawful, T.K.O). Lägsta nivån kan där bli i princip hur låg som helst.

Hur som helst, det är två underbara spel(serier) jag verkligen kan rekommendera. Ett hett tips är att dock vakta ett slag på den hårdare humorn om du inte älskar att ta smällen av för hårda provokationer! Vad har du spelat i sommar, kära läsare?

Jag går som sagt ofta på bio, vanligtvis. Gärna då minst varannan vecka och i regel aldrig på SF, dom filmerna hamnar ändå oftast på Netflix eller HBO i efterhand, och SF är bara för dyrt för min del.

Så när den lokala "indie-biografen" i Lund, Kino, slog upp dörrarna igen för en månad sen, så handlade det snarare om corona. En biograf kan ju vara en riktig smitthärd, kan man föreställa sig. Men i helgen tog jag och frugan beslutet att att gå ändå, det kändes liksom värt att testa hur dom löst det med dom nya förutsättningarna.

Det ska sägas att det - tyvärr - ofta är få människor på Kinos föreställningar. Så är det ju, mindre kända filmer drar mindre mängd folk, men i dessa tider är det en faktiskt tveeggat positiv tillgång. På hela biografen såg jag sex besökare. I salongen, där man nu erbjuds fri placering, var det bara jag, frugan och två äldre damer, och hela situationen kändes lugn sett till risken. Det var skönt att vara tillbaka!

Och filmen då? Helt okej. Thalasso, som den hette, är en film av Michel Houellebecq. En fransk, knepig (men inte desto mindre bästsäljande) provokatör till författare som 2014 gjorde en lustig fejk-film om sin egen kidnappning med namnet "Kidnappningen av Michel Houellebecq", och detta är uppföljaren. På något sätt har Michel nu börjat involveras i kidnapparnas öde, samtidigt som han har blivit ordinerad att tillbringa en tid på ett spa kallat Thalasso.

Hälsan själv

Enkelt hade jag beskrivit filmen som ett mer misantropiskt lagt Curb Your Enthusiasm-avsnitt i långfilmsformat. Det är torrt roligt på sina ställen och drar mot det absurda när Sylvester Stallone, drömlikt och plötsligt, dyker upp naken på stranden. Gerard Depardieu spelar liksom Michel en överdriven version av sig själv, och det dricks, provoceras och klagas mest i utdragna dialoger, allt draperad i en low key-humor som många gånger antagligen knappast passerar som humor överhuvudtaget.

Detta blev en rätt slapp recension, men det är en rätt slapp film också. Jag gillade den rätt mycket, men den når inte upp till den första filmen. 1/2 är den definitivt värd ändå.

Har du gått på bio sen corona, kära läsare?

Visst, man kan absolut hävda att en bloggserie om halvårsbästa kulturprodukter förlorar sin relevans när den fullföljs i slutet på augusti, men oavsett om bloggen tagit en månadslång semester så tar jag hårt på principer. Här följer nu alltså serie-kategorin av Olofs Bästa 2020, där jag i sedvanlig ordning först korar min favorit från i år, sedan den serien jag njutit mest av från tidigare år.

Vinnare från 2020 blir den tyska serien Dark, som fick sin tredje och sista säsong på Netflix i juni i år. Jag har länge haft en fascination för Tyskland, och det har absolut inget med politik att göra, som människor bruka fråga. Det är ju ett land som, oavsett hur man ser på det, alltid kommer vara förknippat med världskrigen, och utan att trassla in mig i knepiga argument à la Lars von Trier på Cannes-festivalen, så kan man säga att landet har en mycket intressant historia.

Det låter nu som att Dark är en serie i historisk miljö, men så är inte fallet, utan det handlar om småskalig science fiction med fokus på tidsresor. Precis som i många andra övernaturliga mordserier är influenserna från Twin Peaks stora, och även här är det svårt att berätta särskilt mycket om handlingen utan förstöra upplevelsen för den nyfikne. Jag tänker inte, så att säga, "röja Laura Palmers mördare". I korthet utspelar sig dock handlingen i och runt den ensliga byn Winden, där alla har en relation till varandra. I början av första säsongen försvinner barn spårlöst, och hela byn engageras i letandet. Medan konflikten nystas upp för karaktärerna följer vi som tittare med, och befinner oss ständigt jämsides med dem i letandet. Ibland blir det lite rörigt att hålla reda på alla trådar och karaktärers namn, men det vänjer man sig vid.

Vad jag framförallt fastnar för är att det finns ett allvar här, parat med ett kulturhistoriskt medvetande som är så otroligt betagande för min del, och man kan inte annat än att mysa åt hur otroligt snyggt det är. Man ser givetvis att budgeten inte är Marvel-stor, men dom har lyckats arbeta med det på ett väldigt snyggt sätt. Småskaligheten blir aldrig till en nackdel, snarare bidrar det till intimitet och identifikation.

(Bubblare: Tiger King, Curb Your Enthusiasm, Next in Fashion)

Serien som jag njutit av mest från tidigare år är Klovn och då särskilt säsong 7 från 2018, som jag till slut tvingades köpa på dvd (!) i vintras eftersom den inte gick att få tag på på annat sätt. Det är intressant det här med nationsgränser och kultur, för medan Klovn är en av Danmarks absolut största och mest hyllade komediserier, är det otroligt hur oförtjänt lite uppmärksamhet den fått i Sverige. Det kan förstås bero på faktumet att, precis som det vanligen sägs, att dansk humor är råare.

Klovn började sin bana 2005, och är mer eller mindre en dansk kopia av Curb Your Enthusiasm (en uttalad inspirationskälla) som är centrerad kring kvinnotjusaren Casper Christensen och ultralosern Frank Hvam. Handlingen är genretypiskt odefinierbar och humorn är till stor del av "cringe-slaget". Den är rå, men alltid hjärtlig, hur mesigt det än låter. Jag har gång på gång försökt formulera behållningen med serien här, men märker att jag inte kan beskriva dess storhet. Det är min absoluta favoritserie någonsin och jag kan inte annat än att rekommendera den varmt. Jag och ett par vänner såg hela säsongen i ett svep, och veckan därpå såg jag den en gång till med frugan i en enda sittning, och jag kan bara säga att det mest troligt aldrig kommer släppas en roligare serie.

(Bubblare: Arrested Development, Love on the Spectrum, The Office, Russian Doll, Ru Paul's Drag Race, Mina Problem)

Detta blir inget långt inlägg i vanlig ordning, jag måste bara uttrycka hur genuint lycklig jag blir av hur trailern till Fall Guys, som alltså är ett helt nytt spel som släpps till PS+, ser ut.

Efter att ha blivit milt sagt måttligt glad över de senaste månadernas spel, som jag antingen redan spelat eller funnit totalt ointressanta (maj: Cities Skylines, Farming Simulator -19, juni: Call of Duty WWII, Star Wars Battlefront 2, juli: Erica, NBA 2k20, Rise of the Tomb Raider), så blev jag initialt fortsatt olycklig över månadens utannonsering.

Jag spelade Modern Warfare 2:s kampanj när det begav sig, och har ingen som helst lust att göra det igen, och Fall Guys hade jag inte hört talas om. Det lät helt enkelt som ett riktigt dussinspel, men oj vad fel jag har att döma av trailern.

Det ser helt enkelt underbart ut, som om battle royale möter en tecknad gameshow draperat i underbar Nintendo-aktig design. Jag har så klart ingen aning om hur bra det blir, men eftersom det är gratis (kan man väl säga) så kommer jag att hänga på låset oavsett. Helt plötsligt väntar jag med stor stor spänning och ser fram emot att spela detta både själv och med vänner när Human Fall Flat börjat kännas uttjänt.

Vad tycker du om PS+-spelen, kära läsare?

Nu har jag under ett par spelsessioner - både ensam och med min fightingentusiast till vän Karl Fredrik - hunnit testa ut min nya Razer Raion. Här kommer ett försök till utlåtande!

Jag har alltid gillat fighting. Visserligen har jag knappast befunnit mig på någon hög nivå, knappt ens medel, men det har alltid varit välkommet med vänner på besök. Tekken 3 - 7 (minus fyran), Soul Calibur 2 och 4, Streetfighter 3 Third Strike och IV, Super Smash Bros etc. Under senaste halvåret har det dock vankats enbart Mortal Kombat 11, och eftersom jag fram till alldeles nyligen bara ägt en enda handkontroll var det nu lägligt med en till, så att vännerna inte behöver konka med sina egna längre.

På grund av mitt stora intresse men låga kunskapsnivå inom fighting har jag sällan klarat av arkadstickor. Jag äger dock en som jag inte vet namnet på; en tung best jag fick när en vän flyttade. Men på grund av otympligheten, min svårighet att anpassa mitt inrutade kontrollschema, och faktumet att den inte funkar som en egen handkontrollsenhet i Ps4an, innebär att den tyvärr inte använts särskilt mycket alls.

Razer Raion faller in någonstans mittemellan, som en Dualshock till yttre formen och en arkadsticka till utförandet. Den känns till en början lite plastig på grund av avsaknaden av både batteri - den är helt trådburen - och skakfunktion, vilket ger den ett väldigt lätt intryck, men det glömmer man rätt fort faktiskt.

Knappsatsen stoltserar med sex istället för de klassiska fyra knapparna till höger, där R2 och R1 alltså dubblerats då de fortfarande finns kvar på axelplaceringen. Detta är dock inte något jag nyttjat, och önskar kanske att man hade kunnat programmera om dem efter behov istället.

De två största förändringarna i jämförelse Dualshocken är dock otvetydigt D-paden och avsaknaden av analoga spakar. Styrkorset skiljer sig här markant från vad vi är vana vid, och ser ut som en upphöjd rund platta med ett konturerat kors i. Den klickar precis som vanliga arkadspakar och ger oändligt mycket bättre precision än Dualshockens analoga variant eller halvmesyr till styrkors. Att göra halvcirklar går helt plötsligt lika lätt som "<--, --> "-manövrar, om ni förstår vad jag menar.

Slutligen kan man se bristen på spakar ur två vinklar. För mig som alltid spelar med stora känslor är det nu skönt att inte råka trycka fel i stridens hetta, och hela kontrollen ligger oändligt skönt i handen. Å andra sidan är det förstås ett stort minus för de som vill nyttja kontrollen till andra spel, och tycker att ca 1200 spänn är för mycket för bara fighting-användande. För mig som mest bara spelar fighting i lokal multiplayer spelar detta ingen roll, men vill man ha en andra kontroll hemma är det kanske sällan man väljer en sån här dedikerad variant.

Hur som helst, 2/2 från Olof Westerberg, och Karl Fredrik ser ut att instämma nöjt. Att han får stordäng väger lätt i förhållande till hur stabilt hårfäste han stoltserar med.