Svenska
Blog

En vecka med Corona

Med risk för att låta lite som en översittare skulle jag vilja påstå att hela situationen med hemmasittande under det senaste året inte påverkat mig sådär överdrivet mycket. Såklart att man känner empati med dem som oroar sig eller blir sjuka, men personligen föredrar jag hemmets trygga vrår till den grad att jag snarare tyckt att det varit rätt mysigt att jobba hemifrån tillsammans med frugan. Att få sköta sitt jobb från sängen har mest känts bekvämt, som att leva ut en dröm av George Constanza, och har man behövt gå ut en sväng har det inte varit något större problem heller.

Sen fick vi Corona, jag och frugan, i förra veckan. Och blev isolerade på riktigt. Till och med då kändes det rätt "nice" först: ingen oro för att bli stensjuk, föräldrar som kunde handla, en sprillans ny PS5, Netflix och anpassningsbara jobbsituationer. Vi bestämde oss för små "projekt", t ex att se om hela Sagan Om Ringen-trilogin (10/10 alla dagar i veckan, trots lite krystade humorinslag) och att laga trevlig mat. Jag lyckades ta mig igenom det tre timmar långa Paradise Lost i tre sittningar och krystade ur mig en recension, jag skötte Zoom-möten från sängen. Allt tycktes förlöpa nästan precis som vanligt. Jag tyckte till och med att den ihållande febern var bland den lindrigaste jag hade haft.

En vecka med Corona

Sen steg kroppstemperaturen till 39 grader, sen började vi hosta, och nu är man bara så trött på eländet. Eller, trött och trött, när man spenderar hela dagarna med att vila hinner man aldrig bli riktigt trött, man lever som i limbo. Det är inte de enskilda symptomen, utan längden de håller i sig som är värst.

I hopp om att ha något avkopplande att göra startade jag upp the Witness (som släppts gratis med Play At Home-initiativet) men det kändes som att huvudet skulle spricka bara efter öppningssekvensen. Det har slutat med att vi snart kollat igenom hela förra årets Paradise Hotel-säsong. Just nu krävs det mycket lite för att överträda gränsen till total galenskap.

För vår del blir det att fira påsk inom hemmets fyra väggar, och jag väntar "spänt" på vad min medicinskt kunnige bror sade idag: att det runt den 8e-10e dagen efter insjuknande kan vända drastiskt mot antingen bättre eller radikalt sämre tillstånd. Nu är jag fortfarande inte särskilt orolig då jag anser att jag och frugan har rätt goda fysiska förutsättningar, men det är klart att man väntar med intresse.

Jag ville nog inte säga något speciellt med det här. Vi kan kalla det "En vecka med Corona - dokument inifrån" eller något. Stay tuned och ta hand om er, kära läsare!

HQ

Riktigt hett (och billigt) Roguelike

Jag sitter på två huvudsakliga konsoler här hemma, PS5 och Switch. Den förra har tagit över sin föregångares roll som maskinen för längre, uttömmande upplevelser. Jag sätter mig sällan med Dualsensen i handen utan att ha reserverat mig för i alla fall en timmes speltid, ofta mer. Det känns ju fullständigt meningslöst att spela typ Demon's Souls eller Ghost of Tsushima i en kvart.

Switchen däremot, där har jag mer och mer börjat dras åt de extremkorta upplevelserna. Kanske tio minuter åt gången med möjlighet till mer. Sen jag fastnade fullständigt för Hades har jag börjat snöa in på Roguelikes och genrepremissen att kunna spela lite åt gången; dö och ändå tjäna in något för nästkommande rundor. På så vis kom jag i kontakt med Downwell.

Riktigt hett (och billigt) Roguelike

Det gick till så att jag från och till brukar skanna Metacritic för att ha lite koll på nya, kritikerrosade spel som ibland faller under radarn. Downwell låg på stabila 88 poäng i Metascore, kostade 30 kr (20 kr på rea!) och var markerat som ett roguelike. Jag slog till, och hittills har jag spenderat runt tio timmar med att falla vertikalt genom den mystiska brunnen och jag är inte ett dugg besviken. Tvärtom.

Downwell är verkligen så avskalat som ett spel överhuvudtaget kan vara och ändå förbli intressant över tid. Premissen är svinenkel: du kastar dig ner för en bottenlös (jag har inte klarat det, så vet inte om det faktiskt finns en lägsta nivå) brunn och med hjälp av vapenskor à la Astro Boy ska du lyckas ta dig så långt ner du kan. Perspektivet är ungefär som i Ikaruga, fast uppifrån och ner. Varje gång du landar på en plattform eller stompar en fiende får du ammunitionen tillbaka, och genom att ha ihjäl så många fiender - helst på rad - som möjligt samlar du ihop kristaller, vilka du kan spendera i butiker på antingen hälsa eller mer ammunitionsutrymme.

Varje gång du dör - vilket brukar ta mellan två och fem minuter - går din insamlade valuta till antingen nya karaktärer med olika förutsättningar, eller grafiska filter som läggs på den underbara Gameboy-aktiga grafiken. Det går ju inte nämna Downwell utan att påtala den grafiska designen. I all sin enkelhet ser det faktiskt helt underbart ut, och trots att filtren såklart inte spelar någon roll rent spelmässigt är det alltid en fröjd att låsa upp nya.

Kort och gott vill jag verkligen rekommendera Downwell om du har "en gammal Selma" liggandes hemma som du bara vill bli av med. En stor fördel är att Downwell dessutom funkar nästan bättre handhållet - på grund av den ökade precisionen - än på stor skärm, vilket knappast kan sägas om särskilt många Switchspel.

Avslutningsvis: 2/2 av Olof Westerberg, och fortsatt trevlig tisdag!

HQ

Äntligen PS5!

Så kom turen, något oväntat, till mig. Mannen med sämre framförhållning än någon annan som varit ute efter Sonys nya konsol. Trots de dubbla incitamenten att jag inte bara ville ha en PS5, men numera också jobbar med spel, gjorde jag ingen som helst ansats att förhandsboka konsolen förrän den möjligheten var stängd.

Via mina kära, kära redaktionskollegor (särskilt tack till dig Wigert!) fick jag dock reda på att Elgiganten körde lotterier för att få köpa en, och jag gick in med känslan att jag aldrig skulle vinna något. Enda gången jag minns att någon i hela min släkt vunnit något på lotteri var när mina morföräldrar vann resor för typ 20 000 kronor i Bingolotto för ett tjugotal år sedan, men de var för gamla för att åka och fick sälja presentkortet.

Så vann jag ju inte nu heller, naturligtvis. Inte i första lotteriet, inte i andra. Men då ringer Kollegan (bland annat känd från vår lilla intervju) och berättar att han varit mer tursam, och till råga på allt vill skänka platsen åt mig. Är det med inbyggd skivläsare också? Ja, det är det. I den stunden måste jag lägga på samtalet för att kväva tårar av tacksamhet.

Hela helgen tänker jag inte på annat, utan kollar releaseschema och försöker planera in hur jag ska lägga upp spelandet. I förrgår åkte sedan jag och frugan ned till Skånes sydkust och hämtade upp den, och givetvis stannade vi på Mediamarkt på vägen hem och köpte Demon's Souls också. För åttahundra kronor. Man tror det inte förrän man ser det med egna ögon.

När jag kommer tillbaks till den parkerade bilen märker jag att i min iver att skydda PS5-kartongen i bakluckan har jag inte bara dragit för insynsskyddet, jag har också glömt att låsa bilen. Nu hände det ingenting, då hade den här bloggen sett radikalt annorlunda ut, men ibland är man allt bra dum i huvudet. I övrigt har allt lyckligtvis förflutit smärtfritt. Den fullständigt massiva konsolen (som enligt Frugan helt klart inspirerats av Pokémonen Shellder) fick mot all förmodan plats i tvbänken, att föra över sparfiler via PS+ funkade fint och konsolen är tystare än både djungelkatten och Fantomen.

Äntligen PS5!

Stark, kutryggig glädje.

Hittills har jag bara hunnit spela ett par tre timmar Demon's Souls men är mycket imponerad av vad jag hittills fått uppleva. Med stoltheten hos någon som aldrig spelat ut ett helt Soulsborne-spel kan jag säga att min Wanderer klarade Tower Knight på första försöket igår kväll, och sen sov jag mycket gott i natt.

Jag lovar givetvis att bjuda på fler intryck längre fram, framförallt angående den hypeade Dualsense. Men över allt annat måste jag nog säga att jag ser mest fram emot Josef Fares It Takes Two just nu. Det ser så förskräckligt bra ut.

Hur som helst, vad känner du kring PS5, kära läsare? Har du lyckats få tag på en?

Streamingtips - Cineasterna

Med anledning av Petters blogg från gårdagen, där han skrev om hur absurt dyrt det börjar bli med alla streaming-tjänsterna, kom jag att tänka på ett lite billigare, blygsammare alternativ.

Streamingtips - Cineasterna

Vi har visserligen både Netflix, HBO och CMore (Sveriges Mästerkock!) hemma, men vi brukar från och till även använda tjänsten Cineasterna. Där saknas visserligen helt serier, men filmutbudet är verkligen både enormt och kvalitativt. Visserligen med en vinkel mot mer "konstnärliga" produktioner, eller vad man ska kalla det - en något mindre andel blockbusters än på Netflix och HBO, men det finns undantag till det också. Dessutom brukar utbudet uppdateras rätt frekvent: Oscars-vinnaren Parasit dök upp där rätt kort efter att den gått upp på svensk bio, samma sak med den fantastiska Shoplifters.

Men det bästa av allt är att det är helt gratis. Man hyr filmer via sitt bibliotekskort (för sånt har väl alla, eller?) för 48 timmar åt gången, och har möjlighet att hyra typ tre filmer i veckan beroende på kommun. Jag använde tjänsten nu i julas för att se Akira, just för att den saknades på alla övriga tjänster vi betalar för i hushållet, och kan gå i god för att bild- och ljudkvaliteten absolut var tillfredsställande.

Som sagt, ett litet tips en torsdagseftermiddag. Kanske kan glädja någon! Har du testat Cineasterna, kära läsare?

Cyberpunkiga tips inför julledigheten

Jag vet att många blev besvikna på Cyberpunk 2077, och jag håller absolut med om den allra mesta kritiken. Sen att vissa klagar på lite väl löjliga grejer som "varför kan man inte röka cigg??" förstår jag inte riktigt, men i mångt och mycket levde det ju inte riktigt upp till förväntningarna. Med det sagt kan jag absolut inte sluta spela, delvis på grund av att jag och en vän har kontinuerligt utbyte och diskussioner av builds, story, tips, och så vidare, vilket gör det hela så mycket roligare.

Hur som helst: när jag hittar ett spel jag verkligen gillar så vill jag oftast konsumera massa grejer runtomkring det också. T ex när jag spelade Ghost of Tsushima kunde jag inte låta bli att kolla på några av Kurosawas filmer och låna hem Bashôs samlade haikus. Därför tänkte jag presentera vad jag ska syssla med under ledigheten i cyberpunkens tecken:

1. Se om Akira: när jag blev medbjuden på en biovisning av Akira i vintras förra året, med anledning av att Akira utspelas under 2020, så blev jag helt tagen. Jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig; jag trodde närmast att den skulle handla om unga japanska MC-knuttar.

Det gjorde den förstås inte alls, och jag kan inte ens beskriva handlingen på rak arm. Men det sätt filmen går från det jordnära och intima till det fullständigt utflippat kosmiska fick mitt huvud att fullständigt gå i bitar. Man blir hela tiden totalt överraskad av vändningarna handlingen tar och sitter där och tänker att "näe, va f*n är det som händer egentligen?!". En av de absolut bästa filmer jag någonsin sett, perfekt draperad i en ursnygg cyberpunkig estetik.

Cyberpunkiga tips inför julledigheten

2. Läsa William Gibsons Neuromancer: Jag vet egentligen ingenting om Neuromancer, mer än att det tydligen ska vara boken som myntade det retroaktiga begreppet cyberspace, och att den ska vara en av grundarna till hela genren cyberpunk. För tråkighetens skull, och i brist på alternativ, får jag citera handlingen från Wikipedia:

Neuromancer är en mörk berättelse som utspelar sig i en framtid inte allt för långt ifrån oss, inofficiellt brukar man säga att den utspelas år 2020. En framtid där multinationella företag och organiserad brottslighet har tagit över makten i samhället, miljöförstöringen har gått mycket längre än idag och klyftorna mellan rika och fattiga är enormt stora. Gibson beskriver Matrisen, en cyberrymd som i mycket liknar Internet som det senare utvecklades. Datoriseringen av samhället har gått mycket långt och neuroimplantat, VR-världar och datahackers är vanliga.

Låter spännande va? Kanske lite halvmesigt på svenska, visserligen. Den första boken i trilogin kom i alla fall redan 1984, och serien har vunnit mängder av priser. Själv ska jag läsa den i den nyutgivna, oändligt snygga utgåvan från Modernista.

3. Spela Huntdown: När jag inte orkar eller har tid att sätta mig ner med den stora världen i Cyberpunk ska jag skjuta mig igenom de något plattare - men inte mindre stämningsfulla - neondränkta banorna i Huntdown i stället. I själva verket har jag inte ens spelat klart det, trots att jag skaffade det i somras. Jag tyckte att det var så bra att jag bestämde mig för att dryga ut upplevelsen, och nu känner jag mig fullt redo att fullfölja jakten på bovar iklädda trenchcoats och solglasögon om natten.

4. Lyssna på "vagt cyberpunkig musik": Musik är kanske det svåraste att definiera som cyberpunkig, men jag har hittat en del artister och album som i alla fall ger mig en cyberpunkig "feeling". (OBS länkar nedan!)

Först och främst har jag alltid gillat Grimes, numera även känd som Elon Musks bättre hälft, som gör fantastisk musik. Jag hade chansen att se henne på Way Out West för ett par år sedan, och det är verkligen ett kärt minne. Till Cyberpunk 2077 gjorde hon dessutom en exklusiv låt, vilket får lov att kategorisera henne som åtminstone lite cyberpunkig. Eftersom jag inte är något vidare bemedlad i att beskriva musik så ska jag undvika det, men ni kan ju kolla in länken för det istället!

Annars finns samtliga av Cyberpunk 2077s radiokanaler ute på Spotify, varav jag främst rekommenderar min favoritkanal Pacific Dreams. Därtill har jag gått tillbaka till att lyssna på gamla vaporwave-album, en genre som i något stora termer sägs ha "skapats för att porträttera det digitala ljudlandskapet för 00-talet". Perfekt för lite cyberpunkig atmosfär alltså. Min favorit där heter 2 8 1 4, med den för mig något svåruttalade albumtiteln 新しい日の誕生. Bara cover-arten fullkomligt osar cyberpunk.

Albumlänkar:

Grimes bästa skiva

Pacific Dreams

2 8 1 4 - 新しい日の誕生

Har du själv några cyberpunkiga tips, eller firar du kanske ledigheten med andra teman, kära läsare?