Farsan dog ju, för drygt ett år sedan. Svårt och jobbigt på många sätt, så som dödsfall i regel är, och det är såklart en anledning till att jag från och till haft en mindre närvaro här på sidan, men det är inget jag tänker belasta er läsare med idag. Nej, det huvudsakliga ämnet för denna blogg är tankarna kring det konkret materiella eftermälet, och vad det innebär att från en dag till en annan behöva ansvara för ett helt hus. Inte på egen hand, tack och lov, men tillsammans med familjemedlemmar som är (tyvärr) lika kunniga som jag själv.

Precis som många andra i min generation saknar jag ju fullständigt praktiska – eller rentav livsnödvändiga – färdigheter. Medan min far, visserligen utbildad byggingenjör, kunde allt som var självklart för en femtiotalist, så som byta däck på bilen, riva och sätta upp väggar, lägga golv, och så vidare – så har jag alltid varit egendomligt stolt över att jag kunnat skilja på HDMI- och scart-kablar och innehar ett B-körkort.

Detta medför att jag, som hela mitt vuxna liv bott i skokartongssmå hyreslägenheter och studentrum, alltid visualiserat husägandet som ett oöverblickligt kaos. Vad gör alla rören i källaren? Varför uppstår det spricker i fasaden? Hur vet jag om det uppstår fukt i väggarna, och hur utrotar jag det? Hade jag varit förutseende hade jag givetvis frågat min far angående detta i god tid. ”Är det så jobbigt och svårbegripligt som jag föreställer mig?” Men tyvärr fanns det inte riktigt tid till det. Döden planerar man ju inte riktigt för, och detaljrika frågor angående hus- och tomtskötsel är inte heller superrelevanta vid den tidpunkten.

Så slog det mig: Jag måste ju inte vänta på att eventuella problem hopar sig på hög, och så tänkte jag att det här bland Gamereactors fina läsarskara säkert finns en hel del duktiga hus- och villaägare som lärt sig en hel del under åren, och som vill dela med sig av bra tips som de önskade att de visste från start.

Därför slänger jag här ut frågan: Vad är bra tips och råd att ha med sig som nybliven husägare? Det kan vara vad som helst nästan, briljera med era kunskaper! Alltifrån tips på bra märken på verktyg eller saker att vara extra uppmärksam på. Håll inte tillbaka, överös mig med er visdom!

Jag bara älskar tema-spelande; att under vintern slå sig ner i soffan med tofflor på fötterna och bege sig upp i bergen i Skyrim eller åka kana med pingvinmamman i Cool, Cool Mountain i Mario 64; eller att på sommaren fiska i havet i Animal Crossing eller golfa med Mario och hans vänner. Det känns så helylle, på något sätt, och därmed älskar jag också att spela skräckspel under halloween.

Något olägligt hade jag ju redan klarat av Resident Evil VIII: Winters' Expansion (läs min recension HÄR), och skräckvågen med Callisto Protocol, Dead Space Remake och Resident Evil 4 Remake rullar inte över oss förrän tidigast i december, så det återstod att vända blicken bakåt. Jag fick tag i Dying Light 2: Stay Human på biblioteket för ett par dagar sedan och körde igång det igårkväll. Förutom en rätt oengagerade story med rätt märkligt fraserade dialoger, så har jag hunnit njuta ett par timmar av parkouren – och nätterna på HARD-läget är minst sagt skräckiga.

Dagen till ära ska jag och frugan dock dra igång höjdpunkten. Efter att vi krönt The Last of Us 2 till vårat absoluta favoritspel någonsin så ska vi äntligen spela om ettan igen, fast i remake-tappningen The Last of Us: Part 1 till Ps5 med dual sense-stöd och krispig grafik. Det är över tre år sedan vi körde igenom remastern till Ps4 och jag minns inte mer än huvuddragen av berättelsen; därför känns det nästan som att vi ska spela ett helt nytt spel trots att jag vet att jag kommer älska det från start till mål. Frågan är vad jag kommer att göra först – gråta av sorg eller kissa på mig av skräck? Fortsättning följer…

Har du en lika skräckigt fullspäckad halloween, kära läsare?

Jag minns tillbaka till när jag gick i gymnasiet och det sades att om ett par år, då är ens ”kultursmak” satt. Vid 25-års åldern, då kommer man bara att lyssna/titta på/läsa/spela liknande grejer inom liknande genrer som man redan tagit del av. Ens identitet kommer inte förändras längre.

Men då hade jag fortfarande ett par år på mig att upptäcka nya artister och band, regissörer och filmgenrer, smal existentiell lyrik och grekiska dramer – och nya spelgenrer. Förutom att jag vägrade tro på sanningen att min kulturidentitet/smak skulle stagnera, så kände jag ändå en viss press att vidga mina vyer så pass mycket att det skulle finnas mycket att hämta ifrån när jag inte orkade söka längre. Så jag gjorde en sak av att försöka lyssna på ALL musik som enligt kritiker ansågs vara värd att lyssna på, oavsett vad jag tyckte om det. Det blev en del folkmusik från Mali, metalcore, deltablues – till och med Håkan Hellström.

Samma sak med böcker – jag tryckte mig igenom klassiker på klassiker som jag bara önskade skulle ta slut. Jag såg filmer av Pasolini (aldrig, aldrig mer…) och spelade högtravande indiespel som aldrig borde sett dagens ljus.

Detta pågick länge, förbi 25 års åldern, och jag trodde verkligen att jag skulle vara undantaget från ”regeln”. Men nu är det verkligen slut. Som relativt nybliven 30-åring lyssnar jag nästan enbart på artister/band jag redan hört. Exemplen ovan skulle jag inte återbesöka för åtskilliga månadslöner. Ska jag upptäcka något nytt måste det vara ett fantastiskt rap-album (t ex relativt nysläppta Jay Electronica) eller det som faller inom indie/pop (t ex 1975 nyligen).

I film/serie-väg ser jag nästan uteslutande komedi, och då nästan helt uteslutande serier jag redan sett. Jag ser om Seinfeld för 13:e gången, Curb Your Enthusiasm, Simpsons, Klovn och King of the Hill. För några veckor sedan krävdes det verkligen övertalning för att se Invincible, och även om det var fantastiskt så ville jag alltid hellre se nåt redan välbekant.

I bokväg läser jag numera nästan uteslutande romaner utan några som helst lyriska eller magiska inslag, och i spelväg är det snabb underhållning som gäller. Inga japanska rollspel, inga svåra stridssystem eller långa och komplicerade berättelser.

Jag har helt enkelt blivit bekväm i min smak och stagnerat, och jag undrar om det kanske är ekvivalent med att bli gubbe. Jag saknar energin för att utmana mig själv konstant, och har inte heller tid att frivilligt ta del av saker på min fritid som jag inte tycker om. Samtidigt är det lite av en identitetskris: jag skulle ju vara det evigt unga, frisinnade och öppna undantaget. Dessutom fann jag ju faktiskt en hel del guldkorn under de där åren. Men kanske kommer man orka en dag igen?

Har din smak stagnerat med åldern, kära läsare?

Just idag, den tjugonde maj, befinner vi oss bara en dryg månad från tjugoårsjubileet för dagen då Game Boy Advance nådde oss i Europa - den 22:a juni 2001. Det är ju en herrans lång tid i spelsammanhang, men istället för att nostalgiskt minnas tillbaka till hur jag till exempel kom i kontakt med 2D Mario för första gången via Super Mario Advance-konverteringarna, så tänkte jag ge mitt utlåtande av konsolen utifrån dagens standard.

För er som inte läste mitt förra blogginlägg kan jag avslöja att jag ju nyligen drabbades av ett kraftigt sug efter mer Zelda, och därför införskaffade det hyllade Minish Cap. Detta är första gången på över femton år som jag överhuvudtaget rör en Game Boy Advance, men när jag nu hunnit plöja ner ett par timmar och åter bekantat mig med konsolen har jag insett hur mycket jag till viss del saknar formatet, och här nedan följer några korta intryck.

Styrkor:

Storlek och bärbarhet
Medan somliga önskar en ännu större Switch med en ännu större skärm, så kan jag verkligen sakna den mer enkla upplevelsen med Nintendos tidigaste handhållna konsoler. Advancens skärm är förvisso rätt liten, det kommer man inte ifrån, men det stör mig faktiskt inte nämnvärt. Däremot gör storleken på konsolen underverk för den bärbara aspekten. Till skillnad från Switchens feta konsol, stora fodral och laddare kan jag peta ner min GBA och ett par extra AA-batterier i ett redan sprängfyllt ytterfack på ryggsäcken. Att batteritiden sen tiofalt överstiger Switch gör inte saken sämre heller.

Ömtålighet
Det lilla formatet medför att konsolen i princip inte väger ett jota. Nuförtiden är jag visserligen lite mer varsam, men jag minns att jag som liten råkade tappa min dåvarande konsol i trottoaren, och det blev inte så mycket som en skråma på den. Jag vill inte veta vad som hade hänt med min stackars, betydligt tyngre Switch om den gått samma öde till mötes. Den Game Boy Advance som jag idag har i min ägo har jag dock fått överta av en vän, och trots att den enligt utsago har många timmars användning i bagaget så fungerar allting utmärkt. Styrkorset och knapparna fungerar utan problem, och skärmen är dessutom - efter tjugo år! - så gott som repfri.

Grafik
Som jag mindes det ritade GBA upp en grafik likvärdig med den till SNES, och oj vad chockad jag blev när jag körde igång Minish Cap. I mitt huvud skulle det se ut som A Link To The Past, men de påminner inte ett dugg om varandra rent grafiskt. Färgerna är fantastiskt livfulla, animationerna följsamma och bildkvaliteten faktiskt riktigt skarp. Det har nog varit den enskilt största överraskningen med konsolen.

Svaghet (ja, singular):

Skärmbelysning
Det jag upplever som den enda, verkligt negativa aspekten med Game Boy Advance är avsaknaden av skärmbelysning. Idag är det såklart helt otänkbart att släppa en bärbar konsol utan bakgrundsbelysning - vilket sedan också åtgärdades med SP och Micro-modellerna - men på den tiden antar jag att det rörde sig om en kompromiss för att öka livslängden på batterierna.

Mina minnen av detta består mest i att det var omöjligt att spela i bilen på kvällen och under täcket, men nu tycker jag nästan att det är svårt att se oavsett om jag så ställer nattduksbordslampan bara ett par decimeter ifrån konsolen och riktar ljuskäglan rakt på skärmen. Det kan i och för sig bero på att min syn blivit sämre, det går ju inte att utesluta heller, men framförallt tror jag att jag blivit van vid Switchens kristallklara (och självklara) belysning.

Som slutsats känner jag att Game Boy Advancen fyller lite av det där hålet av enkelt och helt portabelt spelande. Denna typ av upplevelse har ju idag mer eller mindre helt flyttats över till mobiltelefoner, vilket är en utveckling jag inte helt stöttar - med allt vad det innebär av oprecisa touch-kontroller och mängder med mikrotransaktioner, tyvärr inte minst i Nintendos egna mobilspel. Det hade därför varit en dröm om Nintendo tagit sig i kragen och släppt en "Game Boy Advance Mini". Då hade jag stått först i kön.

Vad är dina minnen av Game Boy Advance, kära läsare?

Efter en härlig natts sömn har jag nu lyckats smälta faktumet att jag ännu en gång höjt ribban för mitt dyraste spelköp någonsin. Senaste gången jag slog mitt personliga rekord var för ett par månader sen med Demon's Souls (799 kronor). Det sved förstås i plånboken, samtidigt som jag bara inte kunde ha ett PS5 utan dess flaggskeppstitel. Det går ju inte; det kändes liksom dumt att inte lägga ut dom pengarna när jag nyss ändå pyntat 6000 kr för en ny konsol.

Igår kväll handlade det dock om något annat. Zelda-seriens 35 års-jubileum återuppväckte än en gång mitt sug efter mer äventyrande i Hyrule, och eftersom Breath of the Wild 2 fortfarande hägrar en bit bort i horisonten så vände jag mig till äldre Zelda-titlar. Jag har redan spelat samtliga spel i "huvudserien" så nu var det oundvikligen dags att utforska de bärbara markerna, även om jag varit där förr: jag tyckte Phantom Hourglass var helt okej (trots repetitionen) och Spirit Tracks var något sämre men fortfarande bra.

Då jag tyvärr inte äger en 3DS och har möjlighet att spela det hyllade A Link Between Worlds, föll därför valet på Minish Cap - vilket jag älskar att just skriva då jag inte har en aning om hur det uttalas. Är det "minnish" eller "majnish"? Hur som helst: två förlorade auktioner senare lyckades jag äntligen buda hem en 16 år gammal spelkassett för svindlande 858 kronor. För någon som till vardags lever på ynka CSN-pengar behövde jag först rådfråga frugan ("är jag galen?" - "lol det var du redan") och sedan rättfärdiga det inför mig själv ("oj vad skoj det ska bli, och jag kan ju blogga om det, det är ju jobb!").

Enda anledningen till att jag lägger ut så mycket pengar är ju för att jag vill spela, jag bryr mig egentligen inte ett dugg om samlande och kommer antagligen sälja det så fort jag spelat klart. Helst av allt hade jag velat att Nintendo inkluderat Gameboy-spel på Switchen, men när dom inte gör det så är det här enda lösningen för att bota spelsuget. Vad gäller Nintendo finner jag ändå viss trygghet i att jag kommer få tillbaka pengarna när jag väl bestämmer mig för att göra mig av med det; spelen har ju en delvis ökänd egenskap av att sällan sjunka i värde.

Även om 858 kronor knappast är några fantasisummor i spelsammanhang, speciellt när sprillans nya PS5-spel som sagt befinner sig strax därunder, så blir jag nu nyfiken på era dyraste spelköp: trumfar ni mig, kära läsare?