På grund av tidsbrist fick vi köra ut en översatt recension av Phoenix Labs nya livssimulator Fae Farm för en vecka sedan, men den gode Mäki bad mig att också slå en kik på vad det handlade om. Som ett stort fan av genren med hundratals timmar under bältet i både Stardew Valley och Animal Crossing tackade jag givetvis ja, och efter att ha vattnat blommor och utforskat grottor under såväl arla bussfärder till jobbet som sena kvällar under täcket, är jag nu redo för ett kortare utlåtande.

Först och främst är det, tyvärr, svårt att bortse från hur designmässigt illa det ser ut. Jag ser det, du ser det - det måste adresseras: Ett spel för runt 590 kronor till Nintendo Switch får inte dela utseende med 2012 års Iphonespel. Visst flyter det på bra och ståtar med följsamma och smidiga animationer, men chibi-designen på karaktärerna och miljöns generiskt enkla utseende borde inte ha fått släppts igenom. Det första intrycket är därför, nästintill, förödande. Lyckligtvis blir det bättre.

Till skillnad från mina favoriter i genren satsar Fae Farm på snabbhet och fokus genom hårt handhållande, som en förälder till ett litet barn. När jag lärde mig Stardew Valley spenderade jag ju minst lika mycket tid på diverse forum som med det faktiska spelet, och Animal Crossing gick i sin tur så långsamt i uppstarten att inte ens spädbarn och hundvalpar skulle råka gå miste om spelets många finesser och detaljer. Där pekar Fae Farm istället med hela handen via ett tydligt och enkelt quest-system. Quest #1: köp ett djur och installera det i ladan. Färdig? Gå vidare till quest #2: köp en uppgradering till din yxa. Quest #3: hugg dig ner till en viss nivå i grottan med hjälp av nämnda, uppgraderade yxa. Quest #4: nu ska du plantera åtta rödbetor.

Och så fortsätter spelet, genom att hela tiden låta en förhålla sig till main- och sidequests och göra avstickare mest om en vill. Det här tvånget att skapa sina egna mål och sin egen mening, som mer eller mindre är synonymt med genren – är som bortblåst. Och jag tycker den nischen passar Fae Farm rätt bra. Det ligger ett moln av ”light” över hela upplevelsen som verkligen behagar och passar snabba sessioner, eller för den delen mindre erfarna (yngre?) spelare. Pressmaterialet har ju satsat rätt hårt på att visa upp hur lätt det är för fler spelare att hoppa in och ut i världen och hjälpa till (något jag själv tyvärr inte testat), vilket jag misstänker delvis har att göra med att det verkar marknadsföras mot yngre som då ska kunna spela det ihop med en förälder.

På många sätt är Fae Farm en skamlös kopia på främst Stardew Valley, där Phoenix Labs strippat bort och strömlinjeformat många moment för lättåtkomlighetens skull. Att bedriva bondgård är en upplevelse lika bråddjup som en barnpool, likaså att uppfostra djur, crafta föremål, skaffa vänner och utforska grottan. Min karaktär byter automatiskt verktyg för rätt kontext, från vattenkanna till yxa till lie, och ingenting förloras om jag en sen kväll skulle råka somna ute på stan. Inga system är dolda och allt förklaras tydligt. Samtidigt ska aldrig bristen på komplexitet förväxlas med brist på innehåll. Här finns mängder och åter mängder att göra.

Överhuvudtaget föreställer jag mig därför att Fae Farm är en bra instegsport för yngre och/eller oerfarna spelare, i väntan på mognaden som krävs för något ”tyngre” upplevelser som Stardew Valley. Alltså knappast någon ersättare. För egen del förblir det en småmysig och uppenbart välgjord, om än intetsägande och ful axelryckning. Runt 6-7/10 i betyg, hade jag kunnat tänka mig.

Så var det slutspelat. Trots att det delvis tar emot så kan jag idag med säkerhet säga: aldrig, aldrig mer Overwatch 2. Och det har faktiskt ingenting att göra med spelet i sig, så som det utspelar sig på Lijang Tower, Dorado, Rialto och Junker Town, vilket gör det hela så mycket tråkigare egentligen...

När Overwatch 2 funkar är det ju, fortfarande, precis lika roligt som det var i oktober då det lanserades. Sedan dess har jag åtnjutit flera hundra timmars heta bataljer ihop med vänner och bekanta. Det har helt enkelt varit ett oerhört stabilt go-to-spel att dra igång om kvällarna för lite snabb action innan läggdags. Att para ihop hjältar med varandra och utnyttja varandras styrkor, kontra motståndarna och trycka åt deras svaga punkter och lyckas vända en escort-match med en (eller tre) välplacerad ultimate – den glädjen är, som sagt, fortfarande svårslagen. Problemet är att Overwatch 2, på konsol, inte fungerar överhuvudtaget.

Sedan oktober har jag nämligen spenderat mer och mer och mer tid i kö, och sent i våras började det nå helt nya höjder. Kötider på 30 minuter (för en enda rankad match) hörde inte till ovanligheterna. Sedan 45 minuter. Under sommaren har det ibland varit så mycket som 60 minuters kötid. Detta trots att den “uppskattade kötiden” sällan uppges vara högre än max 10-15 minuter, och detta trots att Overwatch 2 inte fyllt ett år ens. Det är ohållbart, något annat vore total lögn.

Det spelar heller ingen roll vilken tid på dygnet eller vilka dagar i veckan som jag och mina vänner prövar. Alltid bara samma väntan. Och att byta till crossplay är förstås inte ett alternativ. PC-spelande Soldiers, Cassidys och Widowmakers mot oss konsolspelare (PS5) är knappast att föredra mot att bara stirra på en tickande kötid.

När man sedan kommer in i en match blir det, i bästa fall, så bra som Overwatch 2 är och förtjänar att vara. I grunden. Med böljande attacker och försvar, oupphörliga hjältebyten och nya taktiker och koordinationer. I värsta fall tar dock matchen slut på fem minuter på grund av bortfall när någon ragequittar efter första striden, och så är man tillbaka. I kön.

Hur Blizzard ska lösa det här vet jag inte. Troligen handlar det om något så lättförklarligt som en minskad spelarbas, och då finns det bara två alternativ, som jag ser det. Att på något sätt locka till sig nya spelare (vilket de garanterat redan försöker med konstant) eller öka spektret för hur långt från ens egen rank man kan matcha (dumt, rakt av).

Vad jag med fullständig säkerhet vet är: Jag ger upp Overwatch 2 från och med nu. Stänger av, raderar, avinstallerar. Till förmån för vad? Jo, Fortnites No Build-läge, faktiskt. Här får man exakt nio sekunders kötid, inget beroende av ragequittande lagkamrater och ett konsekvent, nervkittlande gameplay med ständigt nya uppdateringar och tillskott. Blizzard skulle verkligen behöva erbjuda något extraordinärt för att få mig att återvända. Antagligen kommer jag inte se mig om en endaste gång.

Vad är din upplevelse av Overwatch 2, kära läsare?

Det var under min recension av Everspace 2 som jag kände att den andefattiga musiken inte gjorde rymdäventyret ett dugg rättvisa. Ett så mäktigt spel förtjänar ju en betydligt mäktigare inramning, och därför gjorde jag det enda rätta i en sådan situation. Jag vred ner Everspace 2 egen musik och vände mig till kungarna av rymdrock, Radiohead.

Jag menar, har någon någonsin levererat en mer futuristiskt bombastisk musik än Yorke, bröderna Greenwood och gänget? Det är väl Bowie då, som kan betraktas som närmast aspirant. Men hur prominent han än varit inom den rymdorienterade genren, och hur vackra och svängiga de än är, så är ju hans popfolkiga skivor Space Oddity och Ziggy Stardust rätt jäkla mesiga jämfört med Radioheads veritabla månlandningar till album. Intill varandra blir Bowie blott en harmlös väderballong, en fis i rymden.

Med Everspace 2 som språngbräda har de senaste veckorna därför tillbringats med att återupptäcka Oxfordbandets diskografi, vilken spänner över knappt 25 år och nio album. Från de första, stapplande stegen på Pablo Honey 1993, vidare till A Moon Shaped Pool för sju år sedan. Här nedan listar jag mina favoriter.

5. In Rainbows

Efter deras dittills längsta uppehåll (fyra år) släpptes In Rainbows 2007. Föregångaren Hail to the Thief hade varit en habil, om än något ojämn och framstressad skiva, så förväntningarna var definitivt uppskruvade. Hur skulle Radiohead tackla sitt arv, och hur skulle de upprätthålla sin dignitet och fortsätta att växa som åldrande institution? Jag minns när jag försökte ta mig an In Rainbows strax efter släppet, och ratade den fullständigt till förmån för OK Computer och, allra främst, The Bends. Men jag tillhörde fel målgrupp, det vet jag nu. Idag ser jag en mogen, välavvägd, tillbakalutat avskalad och vuxen skiva. För mig är In Rainbows startskottet på bandets sena karriärsepok, och man märker verkligen hur trygga och säkra medlemmarna blivit i sina roller, utan att för den skull ha blivit lata och trista. Här finns ingen hets att experimentera eller maniskt tvång till nyskapande, inget effektsökeri eller enkla poänger. In Rainbows är helt enkelt en perfekt ”late record”. Bandet omfamnar faktumet att deras fullpoängare mest troligen ligger bakom dem, och att det är helt okej.

4. The Bends

Min första favorit i den vidsträckta katalogen, den jag föll huvudstupa för som 15 åring och som väckte en livslång kärlek till liv. Och det förvånar väl ingen? Den sista av Radioheads två skivor som ännu ”ungt” band innehåller hit på hit med tydliga låtstrukturer och slagkraftiga refränger att skrika ut tonårsångesten och böla ikapp till. Hit-tunga album tenderar ju dock att trötta ut en i det långa loppet, så även om jag föredrar albumen här nedanför nuförtiden, så förstår jag med all klarhet hur jag för 15 år sedan blev blixtförälskad i låtar som Fake Plastic Trees, Black Star och High and Dry.

3. Amnesiac

Efter mästerverken OK Computer och Kid A försökte inte Radiohead upprepa succéerna. På den absoluta toppen av sin karriär gjorde de vad vartenda rimligt band hade gjort, nämligen att avsäga sig all form av förväntan och gå precis så långt i det experimentella träsket de kände för. Amnesiac är en skiva helt utan den typ av hits bandet dittills hade gjort sig kända för. Istället bjöds vi på mörkt malande, dissonanta, dova och klagande hymner som ingen riktigt visste vad de skulle göra med, då, 2001, endast åtta månader efter Kid A. Lyckligtvis har albumet fått upprättelse i efterhand - det visade sig inte vara någon Metal Machine Music, om det var någon som tvivlade. Nej, det är en verkligt underbar, udda fågel i det ständigt föränderliga bandets diskografi.

2. OK Computer

Det första av två monumentala storverk som cementerade Radiohead som ett av millennieskiftets absolut största band. För mig som hade hunnit tröttna på den gamla skolans bluesrock med Led Zeppelin i spetsen, och ville röra mig vidare från den yngre bredbenta rocken med band som Audioslave, Foo Fighters, Soundgarden och Pearl Jam, för mig var OK Computer en helig legering av allt det bästa som musik överhuvudtaget hade att bjuda på. Det var känsligt utan att vara mesigt och sentimentalt, riffigt och tungt utan att vara själlöst och gubbigt, varierat men med en tydlig röd tråd i de mångbottnade arrangemangen.

1. Kid A

Det är nog få som argumenterar för andra silver- och guldplatser än OK Computer och Kid A, de är de odiskutabelt bästa Radiohead-skivorna, så är det bara, men ordningen på dem sinsemellan är det nog lika många som faktiskt har åsikter om. För egen del har det dock aldrig varit någon fråga om saken. Om OK Computer var en av 1900-talets sista stora rockskivor, målgången för genren som dominerade hela andra halvan av seklet, så var Kid A det album som satte standarden, stakade ut vägen och bröt in det nya milleniet med sin eklektiska och svårfångade genremix.

Allt från den primitiva 3D-grafiken på omslaget, som tycktes inte visa människans resa till rymden utan rymdens resa till jorden, till de nydanande, ängsligt ödsliga och elektroniska inslagen, satte Kid A fingret på och tonsatte en helt ny era av teknik. En tid som präglades av internet, syntloopar, hemdatorer, trummaskiner och möjligheter – men också vilsenhet, alienation och rädsla inför vart 00-talet skulle bära vägen. Är det ett enda album som jag anser sammanfatta känslan för tiden runt millennieskiftet och, i förlängningen, uppväxten som ”millennial” i den första internetgenerationen, så är det Kid A.

Vilka är dina Radiohead-favoriter?

Sen jag flyttade ihop med frugan och det blev dags att börja dela upp hushållningsuppgifter efter att ha ”flugit solo”, ensam i en studentkorridor i fem år, så blev det så att jag tog över ansvaret för maten. Planering, inköp, lagning – rubbet. Jag menar, det är ju oftast gott, åtminstone delvis kreativt, rogivande när man bara får slå på en podd eller blasta lite musik och tömma huvudet efter en arbetsdag, och roligt. Men inte hela tiden.

Jag står gärna inte och ror ihop zuchinibiffar eller gnocchirätter varenda kväll i veckan, för så blir det ju nästan om man ska hålla på och ta med matlådor till jobbet. Oavsett om jag gör 6-8 portioner så tar de slut i rekordfart om det ska ätas ”ordentligt” till varenda måltid, och därför kom jag av en händelse på att testa Huel, för att dryga ut de lagade rätterna över fler dagar.

Att valet föll på det jag kallar HU-EL (vägrar konsekvent att uttala det som bränsle, det blir lite för töntigt) var egentligen mest på grund av att jag blev rekommenderad det av en vän som hade ont om pengar och behövde äta så billigt han bara kunde. Och billigt är det ju. Den allra billigaste varianten av Huel ståtar med att en måltid – som består av två skopor pulver utblandat med vatten – går på ringa 16 kronor. Utmärkt, tänkte jag, och sedan i mitten på februari, ungefär, har jag därför fem gånger i veckan (såtillvida jag inte jobbat hemma) ätit lunch för ringa 80 kronor i veckan.

När allt annat i samhället går mot rekordhöga priser är det oerhört bekvämt att aldrig behöva reflektera över vad jag ska äta eller priset på lunchen. Men det kommer med vissa nackdelar, förstås. Smaken och konsistensen är verkligen inget att hurra över. Den billigaste varianten, Essential, finns bara i smakerna vanilj och choklad, medan de dyrare bjuder på ett något större sortiment. Inte för att jag tror de är godare, dock. Och jag är i ärlighetens namn inte riktigt säker på vad det är jag stoppar i mig heller. Det ska vara ärtprotein, har jag för mig, och det luktar sannerligen gammal ärtsoppa när jag glömt den i vasken över natten, men eftersom jag aldrig har varit någon med större krav på standarder i livet, så är smak och innehåll rätt sekundärt.

Visst får man lite frågor och blickar från kollegor och vänner. ”Bantar du? Blir man mätt på det där? Har du bara svårt att tugga mat?” etc., men det är snabbt avklarat. Överhuvudtaget är jag rätt nöjd, nackdelarna till trots, just eftersom pris och bekvämlighet väger så tungt för mig. Igår beställde jag ytterligare två påsar och så länge inga drastiska prishöjningar sker, så lär jag fortsätta. Så kan jag också fortsätta att laga mat i lugn och ro när jag vill, istället för när jag tvunget behöver. Det blir ett starkt betyg, helt enkelt. 2/2 ärtpåsar.

Har du testat Huel, eller nåt liknande?

För mig är inte den 21 juli (premiär för Barbie och Oppenheimer) årets nöjesdag, utan jag såg istället fram emot den 7 juli som bar med sig två av årets absolut mest efterlängtade albumsläpp – nämligen PJ Harveys I Inside the Old Year Dying och 12 Rods If We Stayed Alive.

Förstnämnda är uppföljaren till det sju år gamla albumet Hope Six Demolition Project och premissen – att Harvey släpper skivan som en utbyggnad eller ett appendix till förra årets lyriksamling Orlam, vilken hon skrev under en åtta år lång period på den fornbrittiska dialekten från hennes barndoms Dorset – lät på förhand underbart ambitiös och skruvad. Respektive skiva är 12 Rods återkomst efter hela 21 års paus, där frontmannen Ryan Olcott – tyvärr utan övriga originalmedlemmar – satt sig ner och klippt, klistrat och komponerat och förfärdigat över tjugo år gamla låtidéer till färdiga (nåja) låtar.

Ett av nämnda album levererade guld medan det andra blev en mindre gulddusch. Låt mig först avverka sistnämnda, syrliga bismak.

Orosmolnen hägrade förstås över 12 Rods albumåterkomst redan från start; när Olcott utannonserade det stundande albumsläppet för en månad sedan med orden ”A careful decision was made not to regroup any of the old members and hand select new, more relevant musicians from the Twin Cities” förstod man att det skurit sig rejält mellan tidigare bandmedlemmar. Att den så kompetente trummisen David King (från bland annat Bad Plus) nu inte var med lade ett rejält lock på förväntningarna.

Men när nyheten briserade om att Olcott huvudsakligen inte skrivit nya låtar utan enbart återanvänt gammalt material, då började jag fundera på om det var ett genidrag för att bjuda gamla fans på mer av vad de älskar, eller desperationen hos en ensam frontman som varken kan behålla vänskapen med yrkeskollegor eller uppbåda nog med kreativitet för att släppa en i egentlig mening ny skiva. Både och, skulle det visa sig. De första singlarna Twice, Private Spies och My Year (This is Going to Be) levererar verkligen precis sådan tyngdlöst ängslig rockpop som 12 Rods gjorde sig kända för med skivor som Gay?, Split Personalities och Lost Time runt millenieskiftet. Den helt värdelösa Todd Rundgren-producerade skivan Separation Anxities ignorerar vi.

Dessa tre singlar får en att sakna och idealisera den tonårstid när hela världens helt hypotetiska tyngd låg över ens axlar och ömsom släppte sitt grepp och lät en sväva, ömsom pressade ner en igen och bara sådan musik som 12 Rods album resonerade med en. De övriga fyra låtarna - eller ja, tre, för introt All I Can Think About är också relativt kompetent – svävar mellan halvkasst betyg till att de absolut aldrig borde ha sett dagens ljus, och det är helt uppenbart att Olcott haft denna, högst spekulativa diskussion med en skivbolagsansvarig:

”Ska du göra en comeback, då ska du ha ett helt album. Annars tror folk du har tappat stinget."

”Men jag har bara tre bra låtar och ett intro” svarar Olcott. ”Det räcker knappt ens till en EP.”

”Nu gör du såhär: vaska fram tre till, pissa sen fansen i ansiktet och meddela att nu är 12 Rods tillbaka på riktigt!

Så står vi alltså här med en av de mest ojämna skivorna i mannaminne. If We Stayed Alive skulle ha dött redan på förstadiet - en riktig gulddusch, helt enkelt. I nästa bloggdel får du däremot läsa om det äkta guldet, nämligen PJ Harveys makalösa I Inside the Old Year Dying!

Lyssna på: Twice, Private Spies och My Year (This is Going to Be).