Svenska
Blog
Min comfort food - Flygande Jacob

Min comfort food - Flygande Jacob

Nu är julen över, och sett till maten tackar jag sannerligen för det. Som en annan Lill-Petter™ är jag nämligen inget fan av samma gamla stinkande kål, köttbullar, skinka och prinskorv år efter år. När jag skriver detta har de sista rödbetssalladsresterna och pajbitarna äntligen ätits upp, och jag kan med gott mod återgå till laga mina egna rätter igen.

Men efter en knappt veckolång utflykt i julmatens obekväma och kvalmiga värld vänder jag mig inte till nymodigheter. Nej, jag vill ha bekvämlighet. Mat från barndomen, som jag älskat ett helt liv. Jag vill ha comfort food (som vi tyvärr saknar ordentlig översättning av på svenska) och för mig är comfort food först och främst Flygande Jacob.

Denna, egentligen rätt skamfilade, rätten ska ha kommit till Sverige under andra halvan av sjuttiotalet, och var såväl hos familjen Westerberg som hos nära, bekanta och släkt och vänner en återkommande, älskad rätt för både stora och små under 80- och 90-talen. Kanske är det just det, att Flygande Jacob osar rätt mycket barnmat, som gör att den undviks av gängse matlagare med alltför höga pretentioner. Men jag, som till vardags gärna trycker i mig Africana-pizzor (banan, ananas, curry och jordnötter) på löpande band, njuter den mycket skedvänliga och slabbiga blandningen av sött och salt.

Eftersom jag kräks av att anrätta kyckling på egen hand har jag dock hittat på en helvegetarisk variant, vilken jag anser är minst tolv gånger så fin som den rätt jag blev serverad i barndomen. För alla er som också känner er sugna på lite comfort food såhär i post-juletider, men inte kan komma på vad ni ska laga, bjuder jag därför på mitt recept här nedanför. Viktigast att komma ihåg med comfort food är dock att det inte kan gå fel. Det blir alltid något sånär bra hur du än gör.

Recept: Vegetarisk Flygande Jacob

- Stek 300-400 gram Quornbitar tills de får en fin yta.

- Halvvägs in i stekningen häller du också ner hackad gul lök i pannan.

- Hacka upp två bananer.

- Ös ner Quorn, lök och banan i en ugnsform och häll på typ 4 dl grädde och 2 dl chilisås (blanda ej ihop med sweet chili!). Skjutsa in det i ugnen på 225 grader i 10-12 minuter.

- Stek upp ett paket vegetariskt bacon under tiden.

- Ta ut formen och häll över baconet och så mycket salta jordnötter från OLW att du skäms.

- In med formen ett par tre minuter till.

- Servera med nån form av ris och rikligt med hot sauce (för min del blev det Enconas Original Hot Pepper Sauce). Kryddor och sånt löser du löpande, efter egen smak.

God spis, bekvämlighetsätare!

HQ
Årets böcker 2023

Årets böcker 2023

Vi närmar oss tiden på året då årskrönikorna börjar trilla in, och för en gångs skull tänkte även jag bidra med en sådan. Eller åtminstone en liten summering av vad jag läst under året, för vad är lika spännande som spel om inte böcker?

För egen del har det dock blivit något mindre av den varan än vanligt. Tillträdet på det nya jobbet i vintras, flytten i somras och ovanpå det det egna, ständigt pågående skrivandet. Samtidigt har vissa böcker varit så dödligt tråkiga (jag ser på dig The Witcher: The Last Wish) att de till synes aldrig tog slut.

Nedan listar jag samtliga böcker jag tagit mig igenom under 2023, och upplevelserna som stod ut mest. På ett eller annat sätt.

Ursula K. Le Guin - The Left Hand of Darkness

Andrzej Sapkowski - The Witcher: The Last Witch

Le Guin och Sapkowski fick mig att än en gång inse att det här med genrelitteratur (sci fi/fantasy) bara inte är något för mig. Så mycket tid som ägnas åt världsbygge, miljöbeskrivning, politik och flora och fauna att det tar åratal innan något överhuvudtaget händer (eller, ännu värre, bara antyds). Gratulerar till den som orkar.

Karin Smirnoff - Jag for ner till bror

Annie Ernaux - Åren

Nils Håkansson - Dolda gudar: En bok om allt som inte går förlorat i en översättning

Ottessa Moshfegh - Homesick for Another World

Karl Ove Knausgård - Tredje Riket

Årets bladvändare stod återigen Knausgård för, liksom året innan och året innan dess. Den tredje delen i Morgonstjärnan-sviten var precis lika vardagsmagiskt spännande och fylld av existentiell angst som de tidigare. Ingen skriver lika intensivt och intressant om helt triviala saker som att gå på toa eller koka kaffe, och man glider liksom igenom de 600 sidorna på ett ögonblick. Helt bekymmerslöst. Nu är det bara att snällt vänta till den 21 mars nästa år då det är dags för den fjärde delen, Nattens Skola.

Jon Fosse - Septologin I - II

Solvej Balle - Om uträkning av omfång 1

Vanessa Springora - Samtycket

Annika Norlin - Stacken

Andrev Walden - Jävla Karlar

Årets otvivelaktigt största besvikelse. Jag menar, Augustpriset? Verkligen? Och placera Waldens roman i bredd med andra års pristagare som Ett annat liv, Stundande natten, Korparna och Osebol? Inte om jag fått bestämma.

Wolfgang Herrndorf - Tschick

Jay Parini - Borges and Me

Ian McEwan - The Daydreamer

Svante Weyler - Böcker: och meningen med världen

Tonio Schachinger - Echtzeitalter

Gabrielle Zevin - Tomorrow and Tomorrow and Tomorrow

Otroligt kul att spel äntligen får ta plats i "finrummet", som vissa väljer att kalla skönlitteraturen. Schachingers bok är en uppväxtskildring om en pojke som försvinner in i Age of Empires 2:s tävlingsscen efter att hans pappa går bort, och i Zevins Tomorrow and Tomorrow and Tomorrow följer vi två unga spelutvecklares yrkesbanor från barndomen, vidare till indie-scenen och slutligen världskändisskap.

David Sedaris - Theft by Finding

Amanda Romare - Halva Malmö består av killar som dumpat mig

Joshua Cohen - Netanyahus

Mikael Yvesand - Häng City

Den stora snackisen i min vänskapskrets var den kanske roligaste läsupplevelsen jag någonsin haft, i hela mitt liv, men som litterärt verk var den högst medelmåttig. Oavsett är Häng City väl värd en genomläsning om du någonsin tvivlat på att böcker kan vara roliga på riktigt.

Ulf Nilsson - En liten bok om konsten att dö

Joan Didion - White Album

Ryunosuke Akutagawa - Life of a Stupid Man

Adolfo Bioy Casares - Morels uppfinning

En roman som kommer stanna kvar hos mig i resten av mitt liv. En helt enastående och inte minst fullständigt säregen äventyrsberättelse från 1940 om en fånge som satts i land på en ö, och bit för bit upptäcker dess mysterier och eventuella möjligheter att ta sig därifrån. Läser du denna lista i jakt på tips är det allra främst Bioy Casares mästerverk jag rekommenderar.

Har du själv haft några spännande läsupplevelser i år, kära läsare?

HQ

Routern åkte i soporna efter 12 års tjänst

Om jag inte minns helt fel fyllde min gulbleka (den har verkligen färgen hos oborstade tänder) cylinder till router 12 år härom månaden. Den bör ha inhandlats i samband med att jag flyttade till Tyskland efter studenten 2011, och under alla dessa år har den levererat oavbruten kvalitet. Inget strul, inga felsökningar, inga plötsliga haverier. D-Link D068 har såväl gett som tagit emot kärlek under hela dess levnad.

För några veckor sedan var det dock slutligen dags för pensionering. Efter en honnör och en öm smekning över platshöljet ryckte jag ur nätverkskabeln för allra sista gången. Egentligen ville jag behålla den, förstås. Jag är teknikkonservativ djupt in i själen, men med förändrade bostadsförhållanden var jag så illa tvungen.

Jag och frugan flyttade ju till en ny lägenhet i somras, och sjuttio år gamla hus är tyvärr sällan optimerade med modern teknik i åtanke. Förutom betongväggar lika tjocka och openetrerbara som bankvalv, finns det bara en enda internet-utgång här. Längst in i garderoben. Visserligen rör det sig om fiber, men den ilsnabba hastigheten ska ju nå ut också.

På grund av det olägligt placerade modemet och betongväggarna, i kombination med mina tummar mitt i händerna, så ratade jag såväl trådad lösning som mesh-system. Är det något jag känner till alltför väl så är det nämligen mina begränsningar. Jag drar inte upp några kreativa sladdkonstruktioner och jag installerar absolut ingenting som kräver mer än godkända avgångsbetyg från högstadiet. Jag är rädd för teknik, helt enkelt, och bestämde mig därför för den beprövade lösningen med en enkel router, rätt och slätt. En sådan vet jag ju hur den funkar. Inga konstigheter.

Efter lite runtfrågande och runtforskande föll till slut valet på TP-Link Archer GX90. Ett slags spindelaktigt rymdskepp till router som enligt somliga recensenter skulle leverera så nära man kom ett mesh-system, utan att vara just ett sådant. Att den var nedsatt i pris från fyra lax till drygt två, gjorde förstås inte saken sämre. Sagt och gjort, jag slog till och installerade och, vet ni vad, den levererar över förväntan.

Från att ha fått ut pinsamma 30 mbit/sekund på mitt Playstation 5 (betalar för 250/250 via Bahnhof) från min trotjänare D-Link D068, så får jag nu ut drygt 240. Något jag är mer än nöjd med. Så nu kan jag äntligen köra min dagliga dos Fortnite utan störmoment och tanka ner spel och patchar på andra tidpunkter än enbart på natten. Men det är inte utan en tår i ögat som jag pensionerar min kära router, ändå.

Tack för den här tiden, kära D-Link D068 (2011-2023).

Routern åkte i soporna efter 12 års tjänst

Önskelista FPS-remasters (av Nightdive Studios)

Önskelista FPS-remasters (av Nightdive Studios)

Det har nu gått ett par månader sedan jag brände igenom remaster-versionerna av Quake 1 och 2 på Playstation 5 för andra gången, och nu har suget och viljan att varva dem ännu en gång gjort sig påmind. För mig är det helt uppenbart att Nightdive Studios utgör en alldeles unik liten institution i dagens spelklimat, där deras uppfräschningar av gamla förstapersonstitlar blivit en riktig gärning för oss retrovurmare som vill spela om klassiker i modern tappning.

Förutom nämnda Quake-spel har ju bland annat den hyllade nyversionen av System Shock nyligen släppts, och i pipelinen finner vi titlar som System Shock 2, Sin och Star Wars: Dark Forces i februari. Därtill ryktas det även vitt och brett om en The Darkness-remaster. Förväntningarna på alla dessa är skyhöga från min sida, och denna min hysteri kring Nightdive har fått mig att vilja sätta ihop en önskelista på spel jag önskar får ”The Nightdive-treatment” och fräschas upp till modern retrostandard med 4K, 60 fps, nya ljuseffekter och moderna kompatibilitets- och kontrollmetoder.

Kriterierna är:

1. Det ska vara ett äldre spel i förstapersonsperspektiv, det vill säga Nightdive Studios inmutade gebit.

2. Spelet ska inte vara allmänt tillgängligt på moderna plattformar.

Deus Ex

Deus Ex är den enda av titlarna på min önskelista att inte vara en renodlad skjutare, varför jag specifikt valde att trots allt inte enbart begränsa mig till FPS-genren. Men eftersom System Shock kan hävdas tillhöra samma, underbara rollspels-blandgenre som JC Dentons cyberpunkigt dystopiska framtidsvision, så är min förhoppning att Nightdive sliter åt sig licensen och låter oss återvända till ett New York 2052 i 2020-talets skrud. Åldern har ju delvis tagit ut sin rätt på 23 år gamla Deus Ex, samtidigt som det definitivt finns mängder av tidlösa kvaliteter där under. Är det någon som hade kunnat släta till och fräscha upp några av spelets mer oförlåtande och obalanserade aspekter, så är det Nightdive.

Fear

Hur jäkla häftig var inte premissen där, 2005. En blandning av Matrix och The Ring där man i ena stunden kände sig som världens mest kraftfulla soldat med spikpistol, hoppsparkar och bullet time, och i nästa sprang, grät och skrek som ett litet barn i mötet med spökbarnet Alma. Än idag drömmer jag mig tillbaka till de hetsiga striderna mot den obehagligt välkoordinerade AI:n, de stroboskopiska ljuseffekterna och, efteråt, stoftet och dammet och blodpartiklarna i luften och synen av hur kulregnen slitit loss putsen från pelare och väggar.

Half Life 1 och 2 + expansioner

För drygt tre år sedan installerade jag Half Life 2, bergfast inställd på att åter ta mig igenom ett av mina absoluta favoritspel för första gången på över tio år. Men det gick bara inte. Det såg verkligen inte ut som jag mindes och det kändes inte heller ett dugg som jag mindes det, så innan mina minnen solkades ner fullständigt stängde jag av. Och avinstallerade. Till Nightdive riktar jag därför en önskan att fixa till och låta mig köra igenom Half Life 1 (inte Black Mesa, hur bra det än var) inklusive Opposing Force och Blue Shift, sedan Half Life 2 och dess expansioner Episode 1 och 2 – i ett enda lyxigt jättepaket till PS5/Xbox Series. Ta tusen kronor för det. Tvåtusen? Spelar ingen roll, jag betalar. Det är inget annat än brottsligt att detta inte hänt än.

Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay

Jag var nog inte ensam om att få upp ögonen för licensspelet Chronicles of Riddick för första gången i och med Petters 19 år gamla, alldeles alldeles lyriska recension. Från en minut till en annan var Riddick det hetaste man kunde spela 2004, och jag införskaffade det så fort jag överhuvudtaget kunde. Äventyret levde sedan absolut upp till hypen, och jag betraktar än idag Riddick som en av de mest varierade, välavvägda, coola och filmiska upplevelser jag någonsin fått av ett FPS. Nog måste Nightdive hålla med mig? De kan väl dessutom få låna licensen billigt nu när Embracer ändå börjat sälja av och lägga ner studior på löpande band…

No One Lives Forever

Var finns de där humoristiska, härligt matinéaktiga och äventyrliga titlarna som blomstrade för runt tjugo år sedan, idag? Jag tänker bland annat på spel som Timesplitters, XIII, Bond-spelen, Perfect Dark och, naturligtvis, No One Lives Forever. Den typen av självdistans, parodi, serietidningsestetik och ovillkorligt sköj NOLF ståtade med är alltför sällsynt i dagens spelklimat, och jag anser att Cate Archers comeback hade varit perfekt att bryta upp den mossigt trista allvarsamheten (High On Life imponerade inte) som gripit åt om ballarna på spelbranschen på senare år.

Vad står på din önskelista till Nightdive Studios?

Jag har blivit en chili-kille

De har ett halvtaskigt rykte, de stereotypa chili-killarna. Jag tänker på dem som är lite väl noga med att poängtera hur en vindaloo med 4/5 chilifrukter på menyn bara hade haft 2/5 i Indien. Som vägrar erkänna att något är starkt trots att det bokstavligen rinner svettdroppar ner för deras ansträngt grisrosa halsar. Som gärna anklagar folk för att inte våga hetta i matlagning, och som menar att detta säger något generellt om folks mesiga karaktär. Men samtidigt är det ju så gott att dessa mindre smickrande associationer inte spelar någon roll.

Det började med att jag råkade snubbla över en flaska Skånsk Chili Habanero Original på Hemköp en eftermiddag när jag skulle köpa soja för drygt två månader sedan. Trots att jag aldrig varit en särskilt stor anhängare av stark mat överhuvudtaget, så ansåg jag mig kunna hosta upp knappt 70 spänn för att stötta lite lokalproduktion. Faktumet att såsen kommer till i Landskrona, bara ett (par mils) stenkast från där jag bor, utan någon som helst ”funny business” i innehållsförteckningen – gjorde mig sugen på att åtminstone testa.

Klipp till dags dato och jag har Skånsk Chilis såser på allt. Det var som en glödhet pusselbit föll på plats i ett pussel jag aldrig vetat var inkomplett. Plötsligt berikas allt från pytt i panna, paella, pastarätter, korv, burgare, risotto, risoni, wok och grytor med underbar chilismak. Bara fantasin, skammen och eventuellt plånboken sätter gränserna. När det vankades mat- och jordbruksmarknad i stan, och det visade sig att Skånsk Chili var där för att representera, passade jag därför på att köpa på mig en av varje från deras rätt digra utbud. Även om jag inte hunnit testa alla än har samtliga varianter varit fantastiska smakhöjare.

Härnäst blir det att våga mig vidare och utforska andra marker än dessa strikt lokalproducerade läckerheter, men jag har hittills inte fått upp ögonen för någon specifik sås eller producent som gett mig den rätta känslan av nästa, uppenbara steg. Fortsättning följer, helt enkelt.

Jag har blivit en chili-kille

Är du också en chili-kille/tjej, och har du tips på någon favoritsås?