Det ska sägas att jag spelade Pokémon Snap ytterst knapphändigt till N64, och uppskattade visserligen miljöerna och Nintendos osvikliga känsla för design. Men jag vill också tro att en anledning till att jag gillade det var att jag spelade det väldigt kort hos en vän, vill jag minnas. För vad är behållningen egentligen?

Jag köper allt som oftast Nintendos världsbygge och unika design till hundra procent, och skulle närmast kalla mig en fanboy om det inte var för att jag också kan vara oerhört kritisk till att dom ibland vilar alltför hårt på just nämnda design (jag tittar på dig Yoshi's Crafted World, och även dig Kirby Star Allies).

I fallet New Pokémon Snap blir jag dock helt paff, för finns det något mer än yta? Bedöm själv. Jag ser verkligen fram emot att ompröva mina förutfattade meningar, men i nuvarande stund har jag oerhört svårt att tro att detta kommer övertyga mig.

Vad tror du om New Pokémon Snap, kära läsare?

Detta handlar inte om att jag genom ett mirakel kommer att få hemskickat mitt exemplar av Last of Us 2 på midsommar, vilket visserligen hade varit trevligt. Det handlar istället om den åtta år långa väntan som Bob Dylan-fans tvingats utstå sedan det senaste albumsläppet med originalmaterial.

Sju år mellan två spel är en lång men inte ofattbar tid. I albumsläppens värld är det dock närmast en evighet, och för en samhällskommentator som Dylan har perioden inneburit en musikalisk utgrävning av det typiskt amerikanska. Två coveralbum med klassiska amerikanska sånger och en med Frank Sinatra-låtar som inspirerat Dylan över åren, har hunnit se dagens ljus under dessa åtta år. Med den - utan vidare värdering - turbulens i amerikansk politik som präglat denna tid är det onekligen, om än ingen total högoddsare på förhand, intressant att Bob Dylan nu även närmat sig sina egna rötter i textförfattandet.

De släppta singlarna False Prophet, I Contain Multitudes, och den längsta låten som någonsin hamnat på Billboards första plats, Murder Most Foul, vittnar förstås ingalunda om en slapp återgång till hans tidigaste, explosiva låtar. Vi befinner oss långt ifrån de pregnanta slagorden i Only A Pawn In Their Game och The Lonesome Death Of Hattie Carroll. På ålderns höst ser Dylan istället tillbaka på historien för att mer indirekt spegla samtiden.

Istället för att ställa sig själv i centrum som en slags ultimat domare och vedergällare över det amerikanska, låter han ett enormt persongalleri av gestalter, såväl verkliga som fiktiva, befolka texterna. Walt Whitman, Edgar Allan Poe, Indiana Jones, Freddy Krueger, Don Henley och Etta James är bara en handfull av de otaliga historiska figurer som präglat det amerikanska samhället och skymtar förbi i bara farten.

I förlängningen framställer sig Dylan - fräscht nog - mindre som en stereotyp messias att blint följa i en tid av snabb förändring, utan mer som en åldrad krönikör mediterandes över en svunnen tid av kollektiv amerikansk kulturhistoria, demokrati och frihetskamp. Det ska sammantaget bli oerhört spännande att få lyssna på albumet Rough and Rowdy Ways i sin helhet på torsdag. Håller du inte med, kära läsare? Eller sätter kanske den ålderstigna, raspiga rösten käppar i hjulet?

Sommaren är en ideal tid för att ta tag i vinterfläsket som lagt sig som en fet, fet kappa över huden, och därför tänkte jag lägligt nog presentera mina alldeles egna träningstips för er läsare. Antagligen passar de inte alla, kanske inte någon alls, men om inte annat får ni en inblick i hur man kan träna utan någon som helst insikt i hur professionell träning bör bedrivas.

Först ska jag berätta vilken position jag talar ifrån. Så vitt jag vet har jag fortfarande rekordet på beep-testet på min högstadieskola, och skryter ofta om det. Sedan dess har jag "fetat till mig lite", men har alltid gillat att jogga. Andra träningsformer passar mig inte alls, jag tycker att det lätt blir för mycket att hålla reda på. Alla vill alltid tillrättavisa en med att man inte ska göra 12x3 reps utan 15x3, och sen menar nästa "välvilliga" person något helt annat. Då gillar jag mest bara att jogga. Här följer därför mina fem bästa joggingtips som jag på egen hand förvärvat de senaste 15 åren.

1. Tejpa bröstvårtorna. Ingen vill ju stå fem kilometer från hemmet, mitt i vintern, med svidande plommonröda vårtor. Det går bra att använda sådan där vanlig, beige tejp. Dedikerad träningstejp är för dyr, så bry dig inte om det. Var inte rädd för att det gör ont att dra av dem efteråt, ofta luckrar svetten upp klistret lagom till att du är hemma igen.

2. Spring i rak linje från hemmet och ta inte med dig mobiltelefon eller plånbok. Man vill ju inte träna så ofta, så när andan väl faller på är det viktigt att göra det ordentligt. För att undvika att råka fega ur är det därför bäst att bara ta sig så långt ifrån bostaden som möjligt medan man fortfarande "har medvind", så att säga, utan andra utvägar än att behöva ta sig tillbaka i sakta mak. Ofta brukar man så småningom även börja frysa av intorkad svett, så det blir ett extra incitament att springa när man är som tröttast på hemvägen.

3. Lyssna inte på musik. Man hör ju om människor som lyssnar på Cascadas nattklubbsremixer och så vidare när dom tränar, men det är enligt mig helt fel. Du vill inte fokusera på din träning, du vill glömma den under tiden och minnas i efterhand vilket bra jobb du gjort, och därför ska du lyssna på podcasts. Gärna något med långa, sävliga och komplexa resonemang som kräver din totala uppmärksamhet.

4. Spring på sen kväll eller natt. Tvärtom vad vad många tror vill ingen se hur du frustar högljutt och gubbsnyter dig i buskar, det bör du bespara din nästa. Spring därför på kvällen eller natten när du får ha stan för dig själv. Om du är orolig för eventuella påhopp eller olyckliga omständigheter så spring på trottoaren längs upplysta bilvägar. Välj alltid bort elljusspår och skogsstigar, underlag spelar mindre roll om du inte tar träningen seriöst.

5. Se till att fylla på ditt dryckesbälte. Din värsta fiende under joggingturen är törsten. För att inte försmäkta som Robert och Arvid i Kaliforniens öken bör du därför alltid vara utrustad med ett billigt dryckesbälte. Billigt eftersom vattnet måste smaka lite plast, så att du inte skulle råka börja njuta och helt försoffa dig under turen.

Hoppas något av tipsen är till hjälp, antingen för vad du bör eller inte alls bör göra under träningen, kära läsare.

När jag med frugan bredvid tog mig igenom Last of Us Remastered i höstas skippade jag av någon anledning expansionen Left Behind. Det var som att andan gått ur en lite, och precis som många kände inför utannonseringen av tvåan så kände jag ungefär: behövs det verkligen mer? Storyn var ju där, berättad och komplett. En i många fall helt mästerlig upplevelse som jag var rädd att vattna ur med ett naivt habegär.

Men nu inför tvåans premiär så bestämde vi oss för att det nog är både dumt och oundvikligt att inte spela igenom expansionen, så i en tvåtimmars sittning spelade vi igenom Left Behind i helgen. Här följer mitt utlåtande.

OBS OBS OBS spoilers förekommer!

I huvudspelet går det till så, om jag minns rätt, att Joel vid ett tillfälle blir skadad och medvetslös. Ellie tvingas att mot bättre alternativ lämna honom liggandes i utkanten av ett köpcentrum, och beger sig sedan ensam iväg för att hämta medicin. Vi får inte veta någonting om detta där och då; Joel vaknar helt sonika upp med Ellie bredvid sig. Det är här Left Behind öppnar upp och vidgar historien om Ellies kamp.

I två parallella tidslinjer - nutid och dåtid - följer vi henne dels på jakt efter medicin, dels i ett längre möte med sin vän Riley innan Ellie träffade Joel. De två historierna samspelar otroligt bra i att de låter oss växelvis uppleva hur Ellie förändrats under resan, men de framhäver också hennes nutida utsatthet i kontrast till den lekfulla, om än något obehagliga atmosfär som präglar tiden med Riley. Det är oerhört kul att se hur utvecklarna med små variationer på redan bekanta spelmekaniska medel kan frammana så mycket känsla, som när Ellie och Riley kastar sten på bilrutor, skjuter vattenpistol på varandra, "spelar" på ett söndrigt arkadspel eller tar bilder i ett fotobås. Man får en klump i magen av känslan av en sista tid av bekymmerslös ungdom på randen till katastrof, speciellt när zombierna väller in i slutet och vi känner av upptakten inför den resa som kronologiskt sett komma skall.

I nutid får vi under letandet via meddelanden och ljudupptagningar ta del av ett klassiskt moraliskt dilemma i spel av denna tematik: är personen smittad, och hur vet vi det? Bör denne dödas i förväg för att undvika eventuella problem, eller är det rätt att vänta? Denna korta historia som så småningom nystas upp i den kraschade helikoptern där man finner medicinen, är lika välskriven som allt annat i spelet, men faller något i glömska i förhållande till Ellies egen historia och utsatthet. Den fungerar dock väl som skapare av ytterligare nyfikenhet hos oss spelare, och manar oss framåt i viljan att nysta upp dess trådar.

Överlag är Left Behind ett som sagt suveränt sätt att bygga ut karaktären Ellie på, och idén såväl som utförandet är verkligen gjutet. Att vi sen huvudspelet byggt upp en stark relation till Joel gör att jag dessutom verkligen springer igenom köpcentrumet i rädsla för att Joel ska dö, även om jag vet att det varken går på tid eller att Joel kan dö - jag vet ju hur episoden slutar.

Jag hade visserligen kunnat önska att Ellie hade ett något annorlunda rörelsemönster än Joel. Nu brister det lite i inlevelsen att när vi får kontrollera Ellie så... är hon som Joel. Rör sig likadant, skjuter lika pricksäkert och tål lika mycket skada, och så vidare.

Jaja, det blir i alla fall två av två från Olof Westerberg, så klart. Något annat är inte tänkbart. Hur ser din uppladdning ut inför The Last of Us 2, kära läsare?

Efter att nu ha drabbats av den årligt återkommande pollenallergin i form av små små gräspollen-partiklar och ovanpå det det nödvändiga oket att som lärare betygsätta 100 elever inför skolavslutningen, så är jag i alla fall tillbaka här efter en kortare vistelse "under isen", så att säga.

Det är en alltid lika surrealistisk upplevelse att få traska runt på gatorna med semesterlön på fickan och känna sig bekymmerslöst ledig i vad som känns som en evighet. Det är ju tyvärr få yrken förunnat. Hur som helst, man vill ju få ut något konstruktivt av ledigheten också. Inte direkt lägga upp ett schema - man vill ju inte behöva passa tider mer än nödvändigt - men inte heller vill man stå där efter två månader och se tillbaka på en sommar av tomhet.

Så någon form av checklista blir det nog i alla fall. Har inte bestämt mig än för vad den ska bestå av, men jag ska försöka att klämma in en massa böcker, en del träning, och givetvis hinna spela ikapp en del av vad jag anser mig ha missat. På förhand har jag till exempel kikat in Huntdown, som ser asball ut. Sen ser jag förstås väldigt mycket fram emot sommarens stora releaser i form av Last of Us 2 och Ghost of Tsushima. Jag är inte lika upphetsad inför Paper Mario: Origami King, där är jag fortsatt skeptisk med en förhoppning att det blir bra ändå.

Jag kommer dock givetvis hålla er stadigt uppdaterade om hur "summer of Olof" (ni vet hur det kan gå) artar sig. Själv är jag nu lite nyfiken, hur brukar du lägga upp din ledighet, och har du något kul speltips etc. som jag kan ägna min ocean av tid åt, kära läsare?