Snowrunner - årets "sleeperhit"

Jag hade en argumentativ blogg på gång med vinkeln om att lastbilssimulatorn Snowrunner förtjänade mer uppmärksamhet och försäljning, men när jag nåddes av nyheten att ett så pass nischat spel sålt över en miljon exemplar var det inte någon speciellt rimlig "take". Det är helt enkelt bara svinkul att det lyckats få så pass mycket uppmärksamhet, och detta blir mer av en hafsig recension istället.

När jag först satte mig ner med det var det med ändå vissa förväntningar. Jag hade kollat in ett par recensioner och kritiken sade att jag hade en trevlig upplevelse framför mig, men spelmässigt hade jag ytterst lite koll på vad det handlade om. Vidsträckta, milslånga vägar var min idé. Istället handlar det faktiskt om att köra rätt korta sträckor åt gången, men där varje litet spårval är viktigt.

Man ska leverera saker för att bygga upp små samhällen, varken mer eller mindre. Storyn är i princip helt obefintlig, oftast registrerar man bara att t ex byggjobbare vill ha mat och att maten finns på ett ställe och byggarna en bit bort. Kör däremellan, klart. Men det utvecklas till ett slags unikt racingspelens blandning mellan Metroidvania och Ubisofts open world-koncept. Genom att klara uppdrag får jag bättre rykte och mer pengar för att kunna öppna nya vägar (via radiomaster!) och köpa bättre bilar och utrustning, så att jag sen kan färdas på tidigare okörbara sträckor och hitta nya uppdragsgivare.

Efter ett tag blir det helt vanebildande, och som fullständigt ointresserad av bilar kommer jag ändå på mig själv med bolla frågor som om jag ska välja den starkaste bilen med kraftigast motor, eller en svagare med lägre bränsleförbrukning. Och kommer jag att få plats med bilen i off road-terräng, eller ska jag välja däcken för lervällingsvägar? Nu har jag troligen ett tjugotal timmar i ryggen och har väl knappt skrapat på ytan egentligen (jag har inte sett röken av snön), men det ska också sägas att det är först nu jag börjar känna mig trygg i hur det funkar. Jag väljer bilar mekaniskt och med hyfsad omsorg och vågar mig ut i mer otjänliga områden. Det är då det eftersträvansvärda lugnet infinner sig. Meditationen.

Inlärningskurvan är dock både lång och rätt brant - mycket förklaras men mycket lämnas också därhän. Initialt kräver det verkligen ett visst tålamod. Ett par gånger har jag kört monumentala sträckor och såklart misslyckats och kört dem igen, bara för att i målgången sedermera förstå att jag kunnat teleportera bilen mellan garagen. Andra gånger tror man att man missat något, bara för att googla upp att det rör sig om en bugg.

Och oj så mycket buggar jag stött på, speciellt för ett par veckor sen. Spelet kraschade titt som tätt (PS4) och ibland kunde jag överhuvudtaget inte komma ut ur menyerna. Jag har faktiskt aldrig spelat ett så buggfyllt spel tidigare, men mycket har hunnit åtgärdas över veckorna jag spelat. Jag har överseende med att det är ett mindre utvecklingsteam som ligger bakom och de flaggar i alla fall, något sympatiskt, för att man gärna får rapportera in om det är någon bugg man träffat på.

Det är helt enkelt en osedvanligt charmig och snygg simulatorupplevelse som, efter hand, inbjuder till ett fantastiskt lugn. Musiken är, om än något enformig, väldigt medryckande och små detaljer som förarens rynkigt solbrända händer på ratten vaggar dig in känslan av att vara en äkta chaufför. Om du har visst överseende med buggar, som jag, kan du vänta dig en upplevelse värdig 8/10 eller 2/2. Beroende på om ni föredrar min egen skala eller inte.

Vad tycker du om lastbilar, och har du testat Snowrunner, kära läsare?