Att spela dåliga spel

Det slog mig under spelningen av Ego Protocol:Remastered att jag i princip aldrig spelar riktigt dåliga spel, och ställde mig frågan vem som egentligen gör det nuförtiden. Jag förstår givetvis de som t ex är helt ointresserade av spelmedia eller spel generellt, kanske sällan spelar något annat än Call of Duty eller Fifa och råkar ramla över något uselt när dom vill pröva något nytt, eller de som köper spel till vänner, familj och bekanta och omöjligt kan veta om ett spel inte faller någon alls i smaken, som t ex Superman64.

Men vi som kallar oss något sånär pålästa, när tar vi oss an ett spel inom spektrumet mellan, låt säga, fyra till ett av tio? Vad känner vi när vi gör det? Jag reagerade med irritation, det måste jag medge. I online-spel som Call of Duty kan jag hamna sist i rankingen efter en match och bli lite irriterad för att jag låg på latsidan, i Smash Bros kan jag förlora tio ronder i rad och bli trött på att jag inte lagt ner nog tid på så kallad "edge guarding", i singelplayer-spel kan jag behöva stänga av ljudet på grund av dålig musik eller störa mig på dåligt röstskådespel.

I de allra flesta av dessa exempel vill jag dock oavsett fortsätta eftersom det ändå finns så mycket kvalitativa aspekter som motiverar mig. Under spelningen av Ego Protocol tvingades jag dock för första gången i vuxen ålder mötas av en för mig rätt okänd del av spelmediet. Att spel både kan vara usla och meningslösa. Det var jobbigt, men - och tro inget annat - faktiskt lite ögonöppnande, och jag unnar er alla att åtminstone en gång utmana er själva lite. Det är en något "sällsam" upplevelse, det lovar jag er.

Spelar du någonsin dåliga spel, kära läsare?