När jag var yngre, från någonstans i gymnasieåldern fram till 25 kanske, så sprang jag konstant på konserter. Lyckan med att bo i Lund/Malmö-regionen är att det året runt alltid erbjudits mängder av konserter på (åtminstone förr) fantastiska arenor som Mejeriet, KB, Babel, Debaser och Inkonst, för att inte tala om allt som också funnits att tillgå i Köpenhamn. På somrarna har det sedan, för min del, alltid burit av uppåt landet till festivaler som Way Out West, Popaganda, Hultsfred, Peace and Love, och så vidare.

Jag kan se tillbaka och förundras över hur jag överhuvudtaget orkade (och hade råd), men framförallt gläds jag förstås åt alla underbara framträdanden jag har fått se genom åren. Som Kanye West och Pusha T på My Beautiful Dark Twisted Fantasy-turnén, Kendrick Lamar på lilla KB i Malmö innan han slog igenom på bred front, Nick Cave i upplösningstillstånd på Skeleton Tree-turnén, och så Belle & Sebastian, Animal Collective, Pulp, Pavement, Morrissey, LCD Soundsystem, Swans, Kraftwerk, Thurston Moore, My Bloody Valentine, Neutral Milk Hotel, Slowdive, Prince, med mera.

Sen tog det dock slut, någon gång strax efter att jag fyllde 25, ungefär. Det var som om jag plötsligt kände en inre frid, en slags nöjdhet med vad jag hade upplevt, och jag slog ner på takten i min jakt på nya upplevelser. Jag slutade att maniskt skanna av respektive arenas konsertschema varje vecka, och jag prioriterade helt bort akter jag redan hade sett, eller inte var stensäker på att jag skulle gilla. Därefter kom hela Corona-pandemin och bara tanken på att överhuvudtaget gå på en konsert igen kändes fullständigt absurd.

Nu för tiden är ju arenorna återigen öppna, tack och lov, men det blir sällan mer än ett par stycken tillställningar om året för min del. 2023 hade jag glädjen att få se blott två akter, nämligen PJ Harvey i Köpenhamn och Christian Fennesz i Malmö, och i år ser det ut att bli ytterligare två storfräsare.

Först ut ska jag och min bror upp till Stockholm för att se Tool på Tele2 Arena i juni. Maynard, Jones och gänget är kanske det band jag lyssnat på allra längst, sedan jag var 13 ungefär, och eftersom de levererade en alldeles brutalt hård konsert senast vi såg dem, på Copenhell 2019, kunde vi knappast låta bli att inte ta chansen att se dem också denna gång. Dessutom slipper vi förhoppningsvis danska festivalbesökare som envisas med att ”öppna det tredje ögat” med mängder med braj mitt under konserten, mitt i publikhavet.

Sist ut ska jag och frugan se Stephen Merrits underbara The Magnetic Fields som kommer till Köpenhamn i höst. Där ska de framföra deras 25 år gamla, monumentala mästerverk 69 Love Songs (höhö) i sin helhet, över två kvällar. På grund av dålig ork – och den svenska kronans hutlöst låga värde i Danmark – blir det dock bara en kväll, det vill säga första halvan, för vår del. Det hade blivit lite för mycket åkande och alldeles för dyra pengar för båda, men bara tanken på att få höra tidlösa kärleks-anthems som Book of Love, All My Little Words, Time Enough For Rocking When We’re Old och Crazy For You But Not That Crazy, med magen full av pölse och smörrebröd, gör mig alldeles skakig. September kan bara inte komma fort nog.

Det var mitt (blygsamma) konsertår. Hur ser ditt konsertår ut, kära läsare?

I december skrev jag ihop en lista på böckerna jag tagit mig igenom under det gångna året, och även om jag då ansåg att mängden titlar varken låg i över- eller underkant har jag sedan dess omvärderat. Det var inte tillräckligt mycket, känner jag nu. 2023 var ett rätt kasst läsår från min sida. Bättre kan jag, faktiskt.

Jag kan skylla på jobbyte i januari, flytt i juli, en längre närläsning av en väns bokmanus i september – ursäkterna är flera. 2024 ser dock annorlunda ut i horisonten, men har också redan börjat i starkt tempo.

Förutom att jag efter en del vånda äntligen vaggades in och gungade med i Jon Fosses repetitiva prosa – och brände igenom flera verk av bara farten – lyckades jag dels hitta ett för mig nytt och spännande författarskap i Tomas Espedal, dels fick jag äntligen återbesöka såväl Scandinavian Star-sviten i den nyutkomna Djaevlebogen, som den 18 november i Solvej Balles Om uträkning av omfång 2.

Nedan listar jag titlarna jag tagit mig igenom med lite korta sammanfattningar och utlåtanden.

1. Jon Fosse, Septologin I-III

2. Jon Fosse, Septologin IV-V

3. Jon Fosse, Septologin VI-VII

2023 års nobelpristagares romanserie Septologin, vilken klockar in på runt 1200 sidor utan en enda punkt, handlar om målaren Asle. Han är en ensam man, boende på landet i byn Dylgja, och i början av första boken har han eventuellt just lagt handen på sin sista målning och funnit sin vän Asle nästan död i en snödriva. Därefter följer ett aldrig sinande flöde av evigt upprepande tankar på sin uppväxt, på konst och gud, på vännen Asle och på sin döda fru Ales (ja, alla heter nästan samma sak).

Rent faktiskt händer i princip ingenting. Asle kör in till den närliggande byn Björgvin ett par gånger, pratar med sin granne, pratar med konsthandlaren, äter pinnekött, sover och tittar ut från sitt fönster. Det är allt. Men det upprepande, långsamma och närmast besvärjande språket gör att jag faktiskt ryser när jag läser Asles bedjan på latin – ett språk jag såklart inte förstår ett ord av – för kanske tolfte gången, efter 1100 sidor. Helt ofattbart, egentligen, hur Fosse lyckas med det.

4. Jon Fosse, Trilogin

5. Jon Fosse, En ängel går genom scenen

Trilogin består av tre kortromaner på knappt 60 sidor vardera, centrerade kring paret Asle och Alida som involveras i en slags surrealistisk seriemordshistoria i och runt Björgvin och Dylgja (ja, namnen återkommer och alla heter i princip samma sak här också). Detta är troligen en av de bättre (i termen enklare) inkörsporterna till Fosses författarskap, men med de lägre insatserna blir utdelningen inte riktigt lika häftig som i Septologin heller. En ängel går genom scenen är in sin tur ett rätt bra komplement till Trilogin. En mindre essäsamling, där texterna sträcker sig över knappt 30 år, i vilken Fosse delvis förklarar och ger sina tankar om det egna författarskapet.

6. Tomas Espedal, Mot konsten

7. Tomas Espedal, Bergensare

8. Asta Olivia Nordenhof, Djaevlebogen

9. Solvej Balle, Om uträkning av omfång 2

Som en litterär Groundhog Day, så hade jag velat beskriva Om uträkning av omfång-sviten, med den lilla men för sammanhanget stora skillnaden att Tara Selter - till skillnad från Bill Murrays karaktär i nämnda film - inte vaknar upp på samma plats varje morgon. På så sätt har Tara Selter en hel värld framför sina fötter att utforska, till synes helt konsekvenslöst. Hon kan resa vart som helst och göra vad hon vill, och dagen därpå upprepas allt för alla utom henne själv.

Tanken är så kittlande, genomtänkt och konsekvent välutförd att - även om Selter hittills mest sysslat med introspektion, betraktande och meningssökande i den för henne numera relativt meningslösa tillvaron - det svindlar för ögonen när jag föreställer mig vad de kommande fem delarna (totalt sju, alltså) kan komma att handla om.

Hur har ditt läsår 2024 börjat, kära läsare?

I femton år, give or take, vill jag minnas att jag följt det webbaserade musikmagasinet Pitchfork. Sedan gymnasieåldern har jag kanske inte anpassat min musiksmak efter deras artiklar och recensioner, men jag har definitivt låtit mig inspireras och tagit deras kritik på allvar. Redan som 17-åring förstod jag att om ett album gavs 8+/10 innebar det åtminstone en provlyssning, 9+/10 minst ett par genomspelningar och 10/10 något att boka av en hel helgs aktiviteter för.

Än idag har jag som rutin att varje morgon gå in och skanna av deras tre-fyra nya albumrecensioner efter något att njuta av under den stundande arbetsdagen. Eller, det är fel att kalla det rutin. Det har kommit att bli ritual.

Även om jag inte alltid - kanske inte ens i 50% av fallen - hållit med om betygen, så har skribenternas samlade engagemang, seriositet, kunskap och ovillkorliga glädje inför mediet alltid varit omisskännlig. Vore det inte för Pitchfork hade jag kanske aldrig funnit guldkorn som Dismemberment Plan, Microphones, Walt Mink, 12 Rods och Deafheaven – bara för att nämna några av de tusentals och åter tusentals band och artister som jag tagit till mig genom åren. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa mig hur mitt musikintresse hade sett ut om jag fortsatt att läsa gubbtidningarnas evigt återkommande reportage om Paul Weller och George Harrison i Mojo och Q.

Ibland – mer förr än nu – har Pichforks recensioner visserligen lidit av att inte vara i närheten så intressanta att läsa som de troligen varit att skriva, med lite väl extravaganta sidospår och krystat komplicerat, överdrivet ”witty” språk. Den ständigt närvarande, men ibland väl hårda, elitistiska hållningen har också framkallat en och annan minnesvärd pinsamhet. Till exempel recensionerna på Tools Lateralus och Radioheads Kid A. På det stora hela är det dock bara mindre missar som varje seriös, drygt 25 år gammal publikation får räkna med.

I veckan kom så den bittra nyheten att Pitchfork ”läggs ner”. Eller, rättare sagt, ägarna Condé Nast har gått ut med att tidningen ska omorganiseras under GQ Magazine, det vill säga förpassas till att bli en mindre underavdelning på ett herrmagasin. Förutom den uppenbart förnedrande gesten i ett sådant tilltag kan man ställa sig frågan: varför? För att musikjournalistik och kritik, enligt Condé Nast, bara är ett av många livsstilsuttryck och inte något som bör stå på egna ben? För att Pitchfork inte omsätter nog med pengar? Jag vet inte. Troligen båda.

Jag vet bara vad som hände med musikaffären We Love Music i min hemstad Lund för runt 15 år sedan. Albumförsäljningen gick raskt ner med Spotifys ökade popularitet, och då fick ägaren den briljanta idén att slå ihop skivbutiken med klädaffären runt hörnet. Det resulterade i en kombinerad ”livsstilsbutik” med skivor, ängsliga solglasögon och koftor, posters och trendiga pocketböcker som ingen vill ha, och strax därpå lade även den ner.

Jag håller ofta inte med, och ibland läser jag dem inte alls, men det är oerhört viktigt att det tillåts finnas lika nischade som meterlånga och kärleksfullt skrivna artiklar om musiker och fenomen som ingen har hört talas om. Det är det. Oerhört viktigt. Framförallt i en tid när vi snart enbart är utelämnade till fasansfulla react-videor och ”grävande reportage" av låtsasjournalister som slår in öppna dörrar på Youtube och Tiktok.

Kan vi gå så långt som att kalla white board-klottret under Indiana Jones and the Great Circle-uppvisningen för en inofficiell utannonsering? Kanske, kanske inte - det viktiga här är att Quake 6 finns i Id Softwares och Machine Games medvetande. Och jag vill ha det. Helst redan igår. Med remaster-versionerna av Quake 1 och 2 i färskt minne tänkte jag därför sätta ihop en önskelista med vad jag vill ha (och inte ha) i en eventuell sexa.

Fokus på kampanj och co-op, inte multiplayer

Det finns nog med skjutare på flerspelarmarknaden idag och det är inte där Quake-serien står ut, enligt mig. Risken att multiplayer bara skulle äta resurser och inte slå igenom är för stor, och jag vill hellre se ett renodlat och långt äventyr i singleplayer. Givetvis med möjlighet till co-op i såväl splitscreen som online.

Skräck, gotik, Lovecraft, och bodyhorror

Till skillnad från Doom-rebooten ska Quake 6 inte vara sådär glättigt hårdrockigt och "flick of the wrist"-snabbt. Stämningen bör vara rå och ödesmättad, nattsvart och provocerande obehaglig. Tempot blir följdaktligen något långsammare, om än knappast Quake 4/Doom 3-sölig. Sci-fi-temat från Quake 2 är givetvis som bortblåst och sexan ser istället mer ut som ettans medeltida mardröm. Gigantiska katedraler, djävulsdyrkande ritualer, purpurfärgade himlar och labyrintiska underjordssystem fyllda av hemligheter och svårfunna lönndörrar.

Nine Inch Nails gör comeback i spelindustrin

Quake 6 måste tonsättas med ett sprillans nytt soundtrack av Trent Reznor där han, till skillnad från Mick Gordons rättframma, distade elgitarrer, återigen frammanar lågmälda toner påminnandes om krälande likmaskar, insektssvärmar och flugor.

Inga skillträd, inga vapenuppgraderingar

Retro med nutida influenser? Knappast. Quake 6 är en veritabel resa till 1996, visserligen i 20-talets grafiska skrud. Jag har tröttnat på att exakt alla spel ska innehålla karaktärsprogression, erfarenhetspoäng och i värsta fall craftning också. Det är slut med det i Quake 6. Pick up and play är ledorden, och varje bana har noga utvalda vapen och power ups, och därför också perfekt balanserade strider.

Utbyggt moddverktyg, även på konsol

Låt spelare göra sina egna banor, låt dem länka ihop dem till hela kampanjer och låt dem för guds skull dela dem med sig. Quake har en fantastisk historia av moddverksamhet och med hjälp av inbyggda verktyg att både bygga och att enkelt söka upp spelarskapade kampanjer kan Quake 6 få en potentiellt enorm livslängd.

Har jag glömt något? Och vad vill du se i Quake 6?

1. Returnal 2 utannonseras i januari och släpps på treårsdagen för det första spelet, 30 april. Sedan 2021 har Housemarque jobbat vidare på den enormt stabila grunden som var Selenes äventyr, och med uppföljaren har de valt att inte innovera så mycket som de har förbättrat och strömlinjeformat äventyret – ämnat för två. Du hörde rätt. Till Returnal 2 har Housemarque tagit åt sig av den positiva feedbacken från det sent implementerade co-op-läget och skapat spelet helt med det i åtanke.

Samarbete är ett måste, och allt från vapen till uppgraderingar är tvungna att koordineras spelarna emellan. Svårighetsgraden är, förstås, brutal. Marknadsföringen skvallrar om ett slags It Takes Two för hardcore-spelare; Returnal 2 bryter nämligen upp kärleks- och vänförhållanden till både höger och vänster. Bortsett från att 90% av spelarna inte kommer att ta sig förbi första bossen så hyllar resten spelet som årtiondets kanske bästa co-op-upplevelse.

2. Sega och Sumo Digital tar sig i kragen, kavlar upp ärmarna och utannonserar Outrun 3 i vår med lansering till hösten 2024. Det visar sig, efter att Crazy Taxi, Jet Set Radio och flera andra klassiska serier utannonserades på Game Awards, att Sega hade ännu ett ess i rockärmen. Spelet, som släpps exklusivt till PS5, Xbox Series X och PC, erbjuder lika svindlande fantasifull design som hutlöst snygg grafik i olidligt krispiga 60 bilder per sekund, otaliga vägval som tar en över hela jorden i raketfart, trollbindande trallvänlig musik och stöd för inget annat än vanlig, hederlig handkontroll.

Absolut noll uppgraderingsmöjligheter, daily quests, battle pass och fjantiga skins gör också att spelglädjen står i fokus helt utan störmoment. Mängder av multiplayerlägen och leaderboards gör sedan sitt för att hålla spelet fräscht i åratal framöver.

3. Konami, From Software och Koji Igarashi går ihop för att visa upp ett nytt Castlevania med släpp vinter 2024. Det är mörkt, gotiskt, gigantiskt och ogästvänligt, men också matinémysigt i vad som blir den slags lekfulla retrohyllning som Super Mario Odyssey var för Mario-serien. Titeln utspelar sig i både 2D och 3D, i och runt ett gigantiskt, helt sammankopplat slott med mängder av hemligheter som tar inspiration från seriens ursprung såväl som senare tiders metroidvanias. Här finns mängder av vapen (otaliga piskor!), magier, builds och djurformer att tillgå, och välbekanta ansikten från tidigare delar skymtar förbi både en och två gånger.

Tidigare delar:

Petters vilda 2024-drömmar i spelens värld

Mackegårds vilda 2024-drömmar i spelens värld