Så var det dags igen då, att damma av min gamla DVD med The Commitments, den tillhör den exklusiva skara filmer som jag ser åtminstone en gång per år. Jag har inte många filmer kvar på DVD men den vägrar jag släppa, kanske om jag orkar leta upp den på blu-ray, men annars får den stanna kvar. 

Vilken fantastiskt bra film det fortfarande är, på alla sätt och vis egentligen. Den råa humorn, den rappa dialogen, de välskrivna karaktärerna (ingen som sett filmen glömmer väl någonsin Joey "The Lips" Fagan?) och inte minst den fantastiska musiken. Att man valde att i första hand satsa på ett gäng musiker i rollerna snarare än etablerade skådisar visade sig vara ett genidrag och att Andrew Strong med den gudomliga rösten inte blev en världsstjärna är svårt att begripa. Underbar film, fullkomligt underbar. Om jag någon gång får för mig att faktiskt ranka min favoritfilmer så är den lätt topp fem, troligtvis även topp tre. 

Jag är ett stort, stort fan av Crash Bandicoot och har varit så i större delen av mitt 33-åriga liv. Jag har spelat nästan alla spelen, undantaget de som släppts till Gameboy Advance och så vidare. It’s About Time var en storstilad comeback och givetvis blev jag då glad när Crash Team Rumble utannonserades. 

Denna gång har man valt att fokusera på enbart multiplayer och det fick det att kittla till lite i mellangården, kanske skulle detta bli det renodlade partyspel med Crash som jag så länge saknat. Jag hade då kanske hoppats på att det skulle bli något i stil med Crash Bash men så blev det inte riktigt. Det är i sig inget problem, jag applåderar snarare att man tänker i nya riktningar. Men tyvärr håller jag med om det allra mesta som skrevs i vår recension. Det är alldeles för obalanserat och det tar inte lång stund innan man tappar intresset på grund av det mycket repetitiva gameplayet. Jag gillar att det finns fyra olika roller man kan anta och på så vis få åtminstone lite variation i det hela, men det förhindrar inte den obalans som hela tiden är väldigt påtaglig. Det räcker att någon ställer sig med en blocker på den bas där vi ska dumpa wumpan så blir det helt plötsligt väldigt besvärligt att göra just det och plocka poäng till sitt lag. Crash som är den primära poänggöraren har helt enkelt inte mycket att komma med i varken anfall eller försvar och har då ingen vidare chans mot Dingodiles attacker. Mycket bättre blir det inte heller av de power-ups som finns tyvärr. 

Jag gillar verkligen bandesignen dock och tempot är det heller inget fel på. Men på det stora hela är detta en besvikelse som inte känns helt genomtänkt. Jag tycker också det är väldigt synd att det inte går att köra split-screen och därmed gammal hederlig couch co-op, en stor del av charmen med till exempel Crash Team Racing är ju att man kan göra just det. Det hade ju kunnat bli bra det här, men det blev ett magplask. Jag hoppas därmed innerligt att detta inte gör att det nu dröjer till nästa Crash-spel, jag vill nämligen väldigt gärna se en uppföljare till It’s About Time. 

Vad tycker du om Crash Team Rumble?

Jag är inte ett superfan av Bruce Springsteen, det kan jag inte påstå. Det finns dock ett gäng låtar jag gillar riktigt, riktigt mycket och att se honom och E Street Band live har alltid varit något jag velat göra men inte riktigt lyckats få till. Bruce spelningar är av allt att döma en upplevelse utöver det vanliga och det är såklart något man vill vara med om, men jag har alltid tänkt att "det får bli nästa gång istället" och så var även tankegångarna inför de tre senaste spelningarna på Ullevi. 

Det jag glömt att ta med i beräkningen är att bossen faktiskt är 73 år nu och den här senaste turnén börjar mer och mer kännas som ett avsked. Även om man alltid trott att han skulle turnera världen för evigt och leverera konserter på över tre timmar så tar åldern ut sin rätt även där, även om han är fräschare än de flesta andra i den åldern. Jag tror tyvärr inte att det blir fler sådana urladdningar på Ullevi, men blir det det, då ska jag fanimig vara där, var så säker. Att få höra det mästerverk som är Jungleland live hade onekligen vart en svårslagen upplevelse. 

Har du sett The Boss live någon gång?

Alla har vi ett gäng filmer vi alltid återvänder till igen, igen och igen. Filmer vi slår på när vi mår bra, när vi mår dåligt men vill må bättre eller bara för att vi vet att vi då får se en bra film och inte orkar chansa på någon ny just precis då. Crazy Heart är precis en sådan film för mig och ikväll var det dags igen efter en lång och mycket stressig lördag. 

Det är en film jag nog ser ett par gånger per år och jag älskar den innerligt. Jeff Bridges är fullkomligt lysande som den alkoholiserade men mycket begåvade countrysångaren Bad Blake som är rejält på dekis. Utöver då Bridges så är även resterande rollbesättning mycket bra och både Maggie Gyllenhaal och Colin Farrell (såklart) är klockrena i sina respektive roller. Filmens musik är också den stark, trots att jag egentligen inte är något fan av country alls. En ljuvlig film helt enkelt som jag nog lär fortsätta kolla på så länge jag lever. 

Petter bloggade ju i förra veckan om Foo Fighters nya platta But Here We Are och var mäkta imponerad. Nu har även jag haft tid att lyssna igenom den grundligt och jag kan inte annat än instämma, detta är det bästa Grohl och gubbarna gjort sedan Wasting Light. 

Jag tyckte att första singeln Rescued var väldigt lovande, Under You lät ännu bättre och resten av albumet levererar också och det ordentligt. Präglat av Taylors död och inte minst Grohl egen mamma Virginia som även hon avled under 2022 så finns det förstås en hel del svärta och sorg, men becksvart är det egentligen aldrig. Tungt är det givetvis, men absolut inte utan ljusglimtar. Det är ett nytt kapitel för Foo Fighters och det börjar riktigt, riktigt starkt. 

Jag såg Foo Fighters på Ullevi 2018 och nu väntar jag givetvis spänt på deras återkomst till Göteborg. Då kommer jag stå där längst fram igen, var så säkra.