Svenska
Blog

Foo Fighters kör vidare utan Taylor

Foo Fighters vara eller icke vara har varit aningen ovisst sedan Taylor Hawkins oväntat och mycket tragiskt dog i mars. Där och då kändes det för min del lite som att det kanske var slutet för bandet, att ersätta en så stor personlighet och fantastiskt bra trummis som Taylor kändes inte genomförbart. Efter de fina hyllningskonserterna så började det dock kännas som att bandet ändå hade en framtid och Taylor själv hade till 100% velat att de fortsatte utan honom. 

Igår bröt bandet till slut tystnaden med ett meddelande på sociala medier där de lät meddela att Foo Fighters kommer att leva vidare. Vem som tar över trumstockarna efter Taylor är ännu inte klart men mitt tips ligger på Rufus Taylor. Han känns som ett logiskt och bra val men det är såklart bara en gissning, jag kan och har mest troligt fel. Jag är glad i alla fall att bandet fortsätter köra, Dave och gubbarna är en upplevelse att se live och något som jag väldigt gärna gör igen. De har inte släppt något riktigt bra album sedan Wasting Light 2011, men kanske föds något riktigt bra ur den senaste tidens sorgeprocess.

Foo Fighters kör vidare utan Taylor

HQ

Idag kör vi Counting Crows för hela slanten

Särskilt så här när ännu ett år närmar sig sitt slut så brukar A Long December gå varm, det är en låt som andas lite mer optimism än vanligt när det gäller Counting Crows. Just i år känner jag att det resonerar med mig mer än någonsin, personligen har mitt år inte alls varit fruktansvärt men världsläget är som vi alla vet minst sagt kaotiskt. Maybe this year will be better than the last. 

Den låten och många, många fler går varma hemma i kontoret/studion idag, Counting Crows och jag har hållt ihop i över 18 år nu, ända sedan jag först hörde Accidentally in Love i Shrek 2. Många minnen har det blivit sedan dess, alltifrån melankoliska ögonblick lyssnandes på Round Here till fylleskrålande av Mr. Jones med folk från hela världen på ett vandrarhem i Sydney. Adam Duritz har en fantastisk förmåga att skriva melodier som sätter sig och kombinera det med tänkvärda, poetiska texter om lite allt möjligt. Ett fantastiskt bra band är det och ett av de band som lär följa med mig genom hela livet. 

Idag kör vi Counting Crows för hela slanten

 

HQ

Jag hoppas That '90s Show blir bra

That '70s Show är en serie jag älskar närmast villkorslöst, jag har sett den från början till slut säkert tio gånger genom åren och fler lär det tveklöst bli. Jag älskar humorn, karaktärerna och ja... allt egentligen. Jag gapskrattar fortfarande hejdlöst åt alla Kelsos dumheter och Red Formans eviga bitterhet. En av tidernas allra bästa sitcoms enligt mig. 

Därför är det med skräckblandad förtjusning jag nu inväntar uppföljaren That '90s Show, det finns förstås inte minsta chans att det kommer bli lika bra, det finns inte på kartan. Jag hoppas dock att det blir så pass bra att det blir en värdig uppföljare till det älskade originalet och att det blir en lika ljuvlig flirt med 90-talet så som '70s Show var med 70-talet. Jag ser också väldigt mycket fram att återse Forman, Donna, Jackie, Kelso och inte minst Fez. Hyde är ju som bekant inte med eftersom han har lite trubbel med lagen så att säga. Senaste trailern både blandar och ger tycker jag, men det mesta är ändå positivt. Trailern kan du kika på här. 

Jag hoppas That '90s Show blir bra

"I wish I had 2000 feet so I could put 500 of them in each of your asses"

Connor McDavid är inte mänsklig

Connor McDavid är inte mänsklig

Vi som följer hockey och NHL vet ju hur det brukar se ut, när McDavid får pucken så händer det grejer och det är sannerligen inte lätt att stoppa en framrusande McDavid när han sätter fart med sina 185 cm och 88 kg. Ofta slutar det med mål eller assist, det börjar liksom bli något av en naturlag och Connor själv känns mer som en naturkraft än något annat. 

Han har ju inga egentliga svagheter, han har skridskoåkningen, han har tekniken, han har skottet och han har förstås också en helt magnifik spelförståelse. Att han kan göra det han gör med en puck trots den sanslösa hastgihet han får upp är helt otroligt, jag har aldrig sett något liknande under alla år jag följt NHL. Det finns ju otaliga klipp där han snappar upp pucken och max fem sekunder senare har han dribblat bort hela motståndarlaget och hängt pucken i krysset. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att han är bättre än Gretzky på alla punkter, han kommer förvisso antagligen inte slå Gretzkys rekord men det kommer antagligen ingen någonsin göra. Det är en annan typ av hockey nu, bara tänk er en McDavid på 80-talet... Han hade varit än mer ostoppbar då än han är idag. Det är bara att kika en bråkdel av alla hans höjdpunkter så förstår man. Go!

 

Årets bästa musik

Min eminenta kollega Måns och vår minst lika eminenta chefredaktör Petter har ju redan rankat sina favoriter för året, och som den musikälskare jag ändå är i hjärta och själ så vill jag förstås inte vara sämre.

Årets album: Joakim Berg - Jag Forsätter Glömma

Kent lade som vi alla vet ner 2016 och min absintens efter ny musik har varit svår och vetskapen om att det inte blir fler Kent-album har vart svårt att smälta. Detta då jag ju också var rätt säker på att Jocke själv nog bara skulle skriva låtar åt andra fortsättningsvis. Så såg det också ut större delen av de 6 år som gått sedan Kents sista spelning, men så i våras slog bomben ner från ingenstans i princip. Jocke hade i hemlighet spelat in ett soloalbum och min lycka visste inga gränser, förväntningarna var givetvis högt ställda och jag blev inte det minsta besviken, jag visste att Jocke skulle leverera. Jag Fortsätter Glömma är ett underbart album som osar Kent men ändå inte. Jockes fantastiska sinne för melodier består, likaså hans knivskarpa texter om oftast ytterst vardagliga saker. Årets bästa album är det och jag hoppas innerligt att det inte är det sista Jocke gör under eget namn.

Årets låt: Daniel Johns - Emergency Calls Only

Utöver Jocke så släppte en av annan av mina stora favoriter ett nytt album 2022. Daniel Johns (Silverchair) hade ett tungt år med rattfylla, rehab mentala problem som till slut blev för mycket. Glädjande nog så var albumet FutureNever (hans första soloablum på 6 år) en succé och Daniel visade återigen världen vilket snille han är. Emergency Calls Only är en hjärtskärande inblick i Daniels bräckliga psyke och här har han återigen tagit hjälp av legendaren Van Dyke Parks med arrangemangen och resultatet är magiskt. En briljant poplåt som jag inte kan få nog av. 

Årets överraskning: Machine Gun Kelly - Mainstream Sellout

När MGK först började spela poppunk så var jag initialt skeptisk trots att jag nog älskar poppunk mer än någon annan genre. Nog hade Tickets To My Downfall vissa ljusglimtar men på det stora hela var det rätt slätstruket. Förväntningarna på uppföljaren var därmed inte högt ställda men jag får erkänna att det är överraskande bra. Det finns ett par rediga magplask förstås, det är sällan en god idé att samarbeta med Lil' Wayne, men melodierna är klart bättre den här gången och i Twin Flame blir han även riktigt personlig när han sjunger om sina egna osäkerheter kring sitt mycket uppmärksammade förhållande med Megan Fox. Men det kanske mest hjärtskärande i låten är den andra delen som handlar om ett barn som de verkar ha förlorat, det är ju såklart något som känns på ett annat sätt när man är förälder själv. Fin låt som avslutas med ett rivigt poppunk-solo och det är ju inte helt fel.

Årets bästa musik

Jocke har gjort årets bästa album...