Crash har fyllt 25

Ett stort grattis i efterskott är väl på sin plats för Crash, den 9:e september 1996 släpptes det allra första spelet och resten är som det brukar heta historia. Om det inte lyst igenom tidigare så älskar jag den där lilla punggrävlingen närmast villkorslöst. Han har följt med mig i mer än två tredjedelar av mitt liv och det är för mig oerhört glädjande att han hittat formen igen efter att ha vart rejält på dekis under flera års tid. 

För det såg ju inte så bra ut där ett tag, Crash verkade gå igenom någon slags ålderskris och skaffade tribaltatueringar i två spel som vi helst inte talar högt om. De blev som bekant ingen succé och Crash försattes i dvala på obestämd tid. Under en lång tid trodde jag inte att vi skulle få se en återkomst, det kändes lite som att Crash spelat ut sin roll. Så för att hantera den sorgen så spelade jag om allt på min gamla Playstation med jämna mellanrum, fortfarande lika kul trots att det ser fruktansvärt ut på en LED-TV. Men så träffades även vårt kära pungdjur av remaster-vågen och det blev ju succé med remastern av original-trilogin och sedermera även av Crash Team Racing som även den var fantastiskt bra. Ett helt nytt äventyr fick vi också förra året och vad det verkar så kommer Toys For Bob utannonsera uppföljaren väldigt snart. Crash är idag en väldigt mycket vitalare 25-åring än vad jag hade kunnat tro för bara 5-6 år sedan, om man bortser från det snedsteg som är Crash Bandicoot: On the Run då förstås. Endless runners får gärna skippas för all tid och evighet om man inte hittar ett bra koncept som inte är fullproppat med mikrotransaktioner. 

Jag har så oändligt många ljuvliga minnen med det korkade pungdjuret så det praktiskt taget svämmar över i minnesbanken. Men det starkaste måste ändå vara första gången jag och bröderna startade trean, det var ju ursnyggt på den tiden och när vi upptäckte att det fanns banor där man fick köra motorcykel så praktiskt taget slogs vi om att få spela, trots att vi ju utan större problem bara kunnat turas om lite enkelt. Det var då jag kom på den briljanta regeln att man bara lämnar över dosan vid Game Over och jag samlade då på mig en sisådär 40-50 liv på ett litet kick och behövde då med lite skicklighet inte lämna över kontrollen alls på åtskilliga timmar. I teorin åtminstone, det höll tyvärr inte värst länge alls på grund av mina golare till bröder. Men men, det var ändå ett ganska smart drag av en tioåring kan jag tycka så här i efterhand. Med en helt egenproducerad unge på jäsning så ska det bli otroligt kul att plocka fram Crash igen när han är tillräckligt stor. 

Vilket är ditt bästa minne med Crash?