Svenska

Thin Lizzy hela dagen idag

Thin Lizzy och Phil Lynott kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Jag minns mycket väl första gången jag hörde Lizzy. Min gamle far som grävt i sitt då enorma förråd med kassetter kommer instormandes i mitt rum med ett band i högsta hugg som han sedan satte i min gamla bandspelare. Whisky in the jar börjar spela och blir då den allra första låten jag någonsin hör med Lizzy och sedan dess har jag alltid föredragit Lizzys tolkning av den gamla irländska klassikern. Jag skulle komma att lyssna massor på det kassettbandet under min uppväxt. Och ja, jag är så pass gammal att kassettband var min primära plattform på den tiden. 

Idag har Thin Lizzy gått varma hela dagen. Jag har gått runt i bar överkropp, dammsugit hela lägenheten och skrålat med för full hals i Waiting for an alibi och Roisin Dubh (Black rose) med flera. Hunden har varit mycket missnöjd, men han har å andra sidan tämligen usel musiksmak. Han gillar samma skräp som sin matte vilket innebär mestadels någon sorts organiserat oljud med mycket bas. 

Lynott dog ju alltför ung redan 1986 och det var tyvärr en klassisk rockdöd till följd av långvarigt missbruk av bland annat heroin och alkohol. Gary Moore som spelade gitarr på en skiva dog lika tragiskt även han nästan 30 år senare. Jag sörjer lika mycket deras bortgång som jag sörjer att de inte kunde hålla sams så att det räckte längre än till en platta. Moore var en briljant gitarrist, i mitt tycke en av de främsta genom alla tider med fantastisk ton och sättet de hyllar sitt irländska arv på Black Rose-plattan är ren och skär magi. Arrangemanget i titelspåret som skrevs av Lynott och Moore är helt fantastiskt. Det görs inte musik på det sättet längre, den saken är klar. 

Vilken är din favoritlåt med Thin Lizzy?

Thin Lizzy hela dagen idag

Mäkis magiska tvål

Mäkis magiska tvål

För en tid sedan så skrev allas vår Mäki om en tvål han brukade köpa i staterna och hypeade denna tvål till den milda grad att jag helt enkelt var tvungen att testa. Det rör sig om Dr. Bronners Magic Soap och jag kan efter ett par veckors användning konstatera att den faktiskt är magisk. 

För att göra en lång historia kort så har jag i 6 års tid lidit av atopiska eksem på händerna som stundtals varit väldigt besvärliga och det har aldrig riktigt blivit bra. Kortison har tagit bort dessa temporärt men de återvänder alltid ganska fort och jag får köra en ny vända med kortisonsalva och detta har jag gjort nu i 6 år alltså. Inga svaga grejer heller, Dermovat som tydligen är en extra stark steroid och torkar ut huden något groteskt mycket. Ingen hållbar lösning men den enda som funnits tillgänglig. Jag har även testat otroligt många olika tvålar, parfymfria, ekologiska och fan vet allt men inget har gjort någon skillnad. Tills jag gav Dr. Bronner en chans och vilken skillnad. Jag har nu varit eksemfri i snart 3 veckor vilket är det längsta sedan eksemen uppstod för första gången. Kan knappt beskriva hur skönt det är och inte minst nu i pandemitider hur skönt det är att kunna sprita händerna utan att det svider likt huggormsgift på dolmetoppen. 

Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle skriva en blogg om tvål. Men jag kände att jag var tvungen, kanske kan det hjälpa någon mer med jobbiga eksem. Jag kan förstås inte garantera att det fungerar dock då orsaken till eksem kan variera kraftigt. Men det är absolut värt att testa och om inte annat så doftar den ljuvligt av pepparmint vilket ju oftast är väldigt trevligt. Tvålen finns att köpa på flera olika ställen i sverige, bland annat på apoteken som oftast har flera olika varianter utöver pepparminten. 

 

John är kärlekskrank

John är kärlekskrank

John Mayers nya album Sob Rock släpptes idag och jag har lyssnat non-stop sedan midnatt ungefär. I sömnen, när jag ätit frukost, när jag diskat och med det sakta men säkert drivit sambon till vansinne. Hon tycker ju John är ganska sexig men ger inte särskilt mycket för hans musik. För egen del så är väl John Mayer min största mancrush genom alla tider. Jag fullkomligt avgudar karln. Senaste gången mitt eget hjärta brast likt en inflammerad blindtarm så var det i Johns musik jag sökte tröst. 

Johns eget kärleksliv har som vi insatta vet varit väldigt publikt och ganska komplicerat stundtals. Vad det verkar så har han ingen kvinna i sitt liv i dagsläget och det temat genomsyrar Sob Rock. John vill verkligen träffa den rätta nu och kanske skaffa en eller flera ungar och det kan jag gott unna honom. Nog för att Mayer är som allra bäst när han är lite hjärtekrossad men kärlekskrank funkar väldigt bra det med. Det är samma underfundiga och i allra högsta grad vardagliga texter som vi vant oss vid till tonerna av härliga 80-tals vibbar. Självklart fläskar han på med ett och annat gitarrsolo också, jag hade blivit djupt besviken annars. Det är inte hans bästa album (Continuum är fortsatt etta) men John Mayer har en så absurt hög lägstanivå att det nästan är orättvist mot andra artister och även Sob Rock's svagare nummer är bättre än mycket annat jag hört i år. Sammanfattningsvis en synnerligen stabil platta av Mayer utan några egentliga svagheter. Enda nackdelen är att det bara är 10 låtar, varav 3 vi redan hört sedan tidigare. Nån mer ny låt hade man kanske kunnat önska sig efter 5 år men man får ta det man får.

Shouldn't Matter But it Does är för stunden det bästa spåret, ett vackert akustiskt nummer med en text som träffar mitt i prick, som han så ofta gör. John Mayer är verkligen groteskt underskattad, en av sin generations absolut största. Åtminstone enligt mig. 

Har du lyssnat på Sob Rock än?

Jag vill spela riktigt bra hockey nu

Jag vill spela riktigt bra hockey nu

Jag älskar hockey, det är världens utan tvekan bästa sport. Det finns liksom inget i min värld som ens är i närheten av den intensitet som hockeyn levererar. Särskilt då i slutspel då alla tänder till lite extra, då myser man riktigt ordentligt. 

Hockey i spelform är en helt annan femma dessvärre. Där har det inte hänt mycket senaste 10 åren. Det kan ju delvis bero på att EA inte har någon som helst konkurrens längre och delvis på den klena budget som varje utgåva får. Hockey är ju inte lika populärt som fotboll och det krävs inget geni för att förstå att fotboll är avsevärt enklare att utöva. Det gör det dock inte enklare att acceptera det miserabla tillstånd NHL-spelen befinner sig i, för det är tyvärr så det är. Senast vi fick se en ny grafikmotor var i NHL 15 och det släpptes för 7 år sedan. Man kan ju tycka att EA åtminstone kunnat köra med Frostbite vid det här laget, men icke. NHL 21 ser i princip identiskt ut med NHL 15 och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt den sanningen. Det händer förvisso lite småsaker i spellägen osv men de är inte särskilt väl utfört alls. Dialogerna exempelvis som introducerades i NHL 21 är enbart frustrerande och tränaren samt den enda lagkamrat man någonsin får prata med säger mer eller mindre samma saker hela tiden. Men tanken var i alla fall god. Nog är det förstås fortfarande ganska kul att spela NHL och jag lägger ner orimligt många timmar på varje utgåva, men jag vill ju ha mer. Jag hoppas ju alltid att nästkommande spel på nåt vänster ska vara revolutionerande men det är ju bara wishful thinking egentligen och det vet jag mycket väl om. Sorgligt men sant. 

NHL 22 kommer förstås släppas till Playstation 5 och Xbox Series X och då måste det verkligen hända något. Om EA kör med samma utdaterade grafik till dessa nya fina konsoler så kan jag lika gärna spela bordshockey istället. Så snälla rara EA, ge mig riktigt bra hockey i höst så är nästan allt förlåtet. 

Vad tror du om NHL 22? 

Min moraliska kompass är tveksam

Tveksam är kanske till och med fel ord, den är närmast obefintlig om vi ska vara helt ärliga här. I spel då förstås.

Det är en av många saker som gör spel så fantastiska, man kan löpa amok för fulla muggar utan att det får några egentliga konsekvenser. Det är ju bara att börja om igen och det är ett alldeles utmärkt sätt att avreagera sig lite på. Man vet ju att ingen kommer till skada och det är befriande att släppa lös sitt inre mörker lite då och då. Jag har senaste tiden brottats med att acceptera en stor förändring i mitt liv och har för att slippa tänka på detta emellanåt spelat ganska mycket. Mer än något annat har jag spelat Fable 2 och slås återigen av hur kul det är att spela med så onda avsikter som möjligt. Jag har frekvent bedrivit otukt med alla som låter mig, skrämt livet ur småbarn, offrat intet ont anandes bybor och även flera av mina fruar till The Temple of Shadows, snott allt som inte suttit fast och slagit ihjäl de som sett mig göra det. Det går ju inte att lämna några vittnen, det vet ju alla. Sen har jag förstås sett till att köpa alla fastigheter som går och satt maximal hyra på dessa. Pengarna rullar in, hornen i pannan växer och en överväldigande majoritet hatar mig. Att jag faktiskt aktivt jobbat på att rädda världen och sedermera också räddar denna och alla invånare i den verkar spela mindre roll. Man kan ju tycka att det bör överskugga alla mina synder, men icke. 

Ibland försöker jag faktiskt vara god, men det brukar inte hålla i sig särskilt länge. Det är ju faktiskt inte på långa vägar lika roligt, om inte för omväxlings skull då. 

Brukar du spela som ond eller god?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy