Var i Köpenhamn igår och firade juledagen, otroligt bra stämning och roliga danskar. Sprang på ett par i kön som även var på lyset. Det blev att vi talade om spel, vad vi jobbar med...och sen Nintendo Switch. Jag ska behålla deras anonymitet, men mer eller mindre jobbar dessa med att utveckla Unity Grafikmotorn. Och vid frågan vilka spel de just nu håller på med så nämnde han Super Mario S. Han fick genast en blick av sin kollega och jag nämnde det inte mer än ett "vad kul!" eller liknande. Detta kan ju vara projektnamnet eller stå kort för Switch. Och alla visste nog att det kommer ett nytt 3D Mario, och ingen uppgraderad port av 3D world.

Dessutom kan ju dessa två varit berusade och skrutit/ljugit på fyllan. Men med tanke på att de bar ett visst företags logo på deras hoodies mm. det finns ju anledning att tro dem. Dessutom var de väldigt kunniga om Unity samt tidigare spel mm.

Ta såklart detta med en stor nypa salt. Men det verkar som man aldrig vet vad man upptäcker på fyllan.

Zelda, jag älskar dig så. Från mina första steg i Zelda: A Link to The Past, tills jag några år senare av ren frustration inte kunde spela genom Skyward Sword (motion controls, best thing evahhhh), du har varit en stor del av min uppväxt. Visst, ibland är det extra svårt att omfamna dig och vagga dig till sömns. Tillägg som Navi, Fi och ett (minnesvärt) vattentempel är något vi alla anser oförglömliga...ähum. Men när nästa "3D-Zelda" snart kan finnas i butikhyllorna, hoppas jag verkligen att du sett över några mindre justeringar och skämmer bort oss med det mest minnesvärda äventyret i Hyrule, någonsin...på ett positivt sätt.

Vi alla gillar listor, numrerade dessutom. Här är de 3 VIKTIGASTE sakerna jag anser behövs i The Legend of Zelda: Wii U! (jag hoppas innerligt att de byter ut Wii U i titeln).

3. En mer öppen värld
The Legend of Zelda är ett äventyr, och måste alltid förbli ett (jag kollar på dig, Skyward Sword). Känslan att träda in denna magiska värld som är Hyrule, helt olik från vår, är en av Zeldas grundpelare. När Shigeru Miyamoto började utveckla The Legend of Zelda, var hans barndomsminnen av att han utforskade den japanska skogen det som fick honom intresserad att vidare utveckla konceptet om Zelda. En helt öppen värld, med outforskade tempel, grottor och skogar som bara väntade på att du skulle fatta modet och anta utmaningen. Inte för att det var ditt öde att rädda en prinsessa, utan för att du, spelaren tycker det är intressant och utmanande. I nästa spel vill jag ha tillbaka mystiken som Zelda-spelen tidigare innehöll.

2. Håll mig inte i handen, Nintendo!
En sak som verkligen är en negativ trend i dagens spel, är att de är barnsligt enkla. Inte nog med det, spelutvecklarna verkar ha uppfattningen om att vi är sjuåriga blöjvätare utan någon förmåga att dra egna slutsatser. Varför behöver jag i varje spel ha en irriterande följeslagare som tar bort all mystik som Hyrule innehåller? För tusan, det här är saker jag vill utforska och ta reda på själv. Om du inte vet vad du ska göra för att avancera i spelet, erbjud hjälp som alternativt i spelet, inkludera det inte för alla spelare att lida igenom. Till exempel, i Link to the Past kan du fråga byborna i Kakariko Village ifall det är någon information du söker. Där talas det om ett mystiskt och ålderdomligt svärd som kan besegra all ondska eller gömda skatter, vem blir inte direkt intresserad av att söka efter dessa? Jag behöver inte en lång historia om varför jag vill ha detta och var jag kan hitta det berättad från en uggla som inte har någon anknytning, till någonting alls. Du som läser det här instämmer nog att vidare ta upp Navi eller Fi skulle inte göra något gott, deras medverkan får tala för sig själva.

1. En annorlunda handling.
Jag vet, vi alla älskar handlingen i Zelda-spelen. Men vore det inte intressant att byta riktning och återigen inte behöva rädda Zelda från Ganondorf? Visst är det ikoniskt, nostalgiskt och traditionellt, men för mig som spelat samtliga utgivna Zelda spel (förutom CDi-spelen, ähum) behöver någonting nytt, något som faktiskt engagerar mig. Ibland känns det som att Nintendo lever i det förflutna, byt berättarperspektiv eller något! Det finns så många riktningar Nintendo kan välja, men min favorit; alternativa slut. Hur intressant och häftigt vore det inte ifall det nya Zelda hade alternativa slut? Där din sista dungeon och boss är helt olik vissa andras, beroende på dina beslut du tidigare gjort. Tänk om du lämnas med valet att välja mellan två karaktärer du ska rädda, och din handling påverkas direkt av dina tidigare val. Detta skulle skapa lusten att spela igenom spelet igen, diskutera med dina vänner vad de upptäckta, Zelda-serien skulle återfå sin mystik som den så desperat behöver.

Detta är inte självklart allt jag vill se, men tid är inte någonting man har just nu.
Vad vill du se i Legend of Zelda: Wii U?

Okej, jag må vara en sann spelnörd. Trots behovet av att vara atletisk så jag har jag alltid haft ett brinnande intresse för spel sedan den magiska julen när ett Legend of Zelda låg diskret gömd i ett rektangulärt paket.

Wii U?, jag kommer till det. Spelglädje är det viktigaste att eftersträva när man spelar ett spel, uppenbarligen inte det grafiskt imponerande eller komplexiteten i spelet, utan den genuina charmen. Efter alla lortbruna skjutspel har min spelglädje långsamt vittrat bort. Plötsligt blev jag inte lika fängslad av spelen kan man säga, det hände att jag spelade ungefär en halvtimma innan jag intalade mig själv att "äsch, det där kan jag spela senare". Jag behövde återgå till var spelglädjen fanns, hos Nintendo.

Wii U hade ett katastrofalt lanseringsår, det är vi alla medvetna om. Alla spel som släpptes kunde räknas på ena handen och ingen utav dem intresserade gamers länge nog. Men spelen kom, och tro mig, de kommer med stormsteg. Nintendo kallar sig innovatörer, ständigt i syfte att utveckla spelmarknaden ytterligare.

Man kan säga att Mario Kart 8, som släpptes i början av 2014 var det riktiga startskottet. Det var vid samma tid jag köpte konsolen, skeptisk givetvis med tanke på all negativ maskinen fått utstå. Men sedan jag satte på mitt Wii U, har jag inte spelat en annan konsol efter det. Wii U är inget grafiskt monster, men Nintendos utvecklare har hittat en gemensam stil. Otroligt smart av Nintendo, de visste Wii U:s begränsningar, så de spann vidare på den tecknade/färgfulla stilen. Visst har den funnits innan, men spelen är idag ännu mer saturerade och "cartoonish". Mario Kart 8, Super Smash Bros, Pikmin, Captain Toad; Treasure trycker och Legend of Zelda.

Det här är identiteten Nintendo måste fortsätta med. Många tycker att de har en barnslig attityd och det endast är ämnat för mindreåriga. Helt fel, jag träffar på en vuxnare skara än när jag sätter på en death match i Calle of Booty, helt klart.

Nintendo står för ren spelglädje, enkla spel, charmig grafik, beroendeframkallande koncept och en otrolig spelglädje. Ifall du suktar efter den genuina och ursprungliga glädjen, lita på mig, köp en Wii U och se fram emot en väldigt ljus framtid som väntar Nintendo. Aja, i alla fall till nästa konsolsläpp, ifall Nintendo inte har lärt sig av sina tidigare misstag vid den tiden.

Framtida titlar som Splatoon, Star Fox, Mario Maker och The Legend of Zelda är spel som gör det svårt att ignorera Nintendo.

Nintendo är nostalgi, nutiden och framtiden!

Retroälskare som man är tog man beslutet att spela den förbättrade versionen av NES-klassikern Ducktales. Man kan inte låta bli att vara orolig, att behålla den nostalgiska och ursprungliga känslan är svårt. Kulturella spelskatter måste vårdas med omsorg, att "Wayforward Technologies" behandlat spelet med största respekt är väl ingen överdrivt.

Retrokänslan och enkelheten finns där, ett renodlat 2D-spel av högsta kvalitet...en NES-klassiker med andra ord. De första intrycken är väl att grafiken eftersträvar en viss tecknad stil, men jag kan inte låta bli att få intrycket om att karaktärerna ser ut att vara påklistrade. En bra liknelse kan vara Paper Mario då karaktärerna inte uppfattas att vara en del utav spelvärlden, det ger en saknad av djup. Jag gräver lite väl djupt kan man tycka, men jag kan inte släppa det intrycket.

Förutom det, Farbror Joakim är lika kunglig som vanligt. "Käppattacken" må vara en av de mer underliga attacker i spelhistorien, dock får utvecklarna kudos för originalitet. Att hoppa är lite väl bökigt, det finns inte riktigt någon precision...vilket gör det betydligt svårare att planera attacker på samtliga bestar i alla trånga utrymmen.

Annars, kortfattat...ett bra spel. Behållit retrokänslan samt musiken som är av högsta klass från NES-eran...läskigt bra! Kontrollerna är aningen bökiga. Jag som spelade på Wii U-versionen hade väldigt svårt med att vänja mig med valet av kontroll. Jag skulle gärna byta på hopp- samt attackknapppen, det känns inte naturligt.

Men men, för er retroälskare...rekommenderas! Gillar inte att ge en siffra, fast ifall en gädda är en 4 och en flankstek är en 8 så...är Ducktales Remastered renskav med smörig potatismos utan lingon.

Fabror Joakim, upplivad från den mögliga med helt underbara NES-biblioteket.

Tjena!

Fallit för Pokémon-hysterin igen...att man aldrig lär sig. I alla fall, är rätt ny just med internet-byten där man kan "trade:a" pokémon för att till exempel få en Machoke att utvecklas till Machamp.

Då jag inte litar på någon direkt så kan jag ändå vända mig till Gamereactor. Är det någon som kan byta pokémon med mig så jag kan få mina slut-stadium på vissa?

Självklart hjälper jag till om det behövs något från ert håll.

Tack! :)