Varför söker människor tröst i saker vi egentligen inte litar på? Varför jagas vi upp av självdestruktiva mönster när vi minst anar det? Hur dämpar vi en existentiell ångest som gnager på våra öden? Många frågor väcks av en film av denna kaliber. The Master är en modern klassiker, stil och substans av högsta rang och omtalade filmgeniet Paul Thomas Andersons magnum opus (enligt honom själv). 

Om du för samman några av vår tids bästa skådespelare i trygga händer har du uppnått Gudfadern-nivåer av skådespeleri. Den bitterljuva kemin bland Philip Seymour Hoffman och Joaquin Phoenix är oförutsägbar, nervkittlande och finurlig. Karaktärerna introduceras på ett konstlat och samtidigt naturtroget sätt, vilket speglar vårt säregna sätt att kommunicera som flockdjur. Detta är i vissa avseenden en tolkning av hur människor blir manipulerade av sin omgivning och hur vårt behov av trygghet ofta fängslar oss. 

När Hoffman & Phoenix inte dominerar filmduken, har vi Laura Dern, Rami Malek, Amy Adams och Jesse Plemons som med mindre intensitet ändå lyckas skapa flera dimensioner av frågeställningar i detta psykologiska drama av mästerklass. Manuset kunde lika gärna vara skrivit av en världsberömd författare vid namn Aldous Huxley, men Andersons omisskänliga hantverk vilar över scenerna i regissörens satiriska anda och hans vision bidrar till sylvassa paralleler till verkligheten utan ett uns av moraliserande felsteg. Det är en hårfin balans att kunna uttrycka sådana liknelser utan att lämna gråzonen, Anderson visar en värld där ingen är perfekt och när sluttexterna rullar bemöts du av en självreflektion både externt av handlingen och internt av intrycket. 

En film med många frågor kan enbart besvaras individuellt genom upprepade filmtittningar, där du kan lägga fokus på olika detaljer vid varje tillfälle och få nya vinklar att bearbeta filmen utifrån. Scenerna skämmer bort dig med den odiskutabla talangen bland de involverade både framför och bakom kameran och om du vill arbeta i branschen kan du hämta inspiration här från varje namn bland yrkesrollerna. 

Detta är en av 2010-talets viktigaste filmer. The Master är ytterligare ett bevis på att filmspråkets konstnärliga potential inte förminskas genom tidens tand; den hittar alltid nya metoder att uttrycka det mänskliga tillståndet och kriserna vi skapar i vårt medvetande. 

Alldeles för länge, enbart de inblandade. Orsaken till denna 50-åriga försening är inte i min eller många andras vetskap. De har gjort det igen (eller gjorde det igen). 

De som påstår att naiva, strandpop-grabbarna The Beach Boys inte förändrade hela musiklandskapet på 60-talet har faktuellt fel. Brian Wilson var den första människan inom rock-musiken att utnyttja studion som ett instrument. Idag är 99% av all musik skapat på detta sättet. Rubber Soul av The Beatles, inspirerade Brian att forma det soniska mästerverket Pet Sounds (1966), detta inspirerade i efterhand The Beatles att skapa deras banbrytande Sgt. Pepper-album.

Great minds think alike och Paul McCartney av Beatles står fortfarande fast vid att Brian Wilson har skrivit hans favoritlåt. Bob Dylan tycker man borde donera Brian Wilsons öra till ett museum. Brian, själv, är upptagen med rösterna han fortfarande hör till följd av hans schizofrena anlag. De tar tillbaka honom till 60-talet varje dag med en ständig hörselhallucination av jubel, oväsen och röster som brister ut bandnamnet i olika föreställningar. Varje talang har sitt pris. 

Över nästan 60 år senare är Pet Sounds fortfarande det mest kritikerhyllade albumet. Någonsin. (Källa över samtliga listor från -66 till 2021 ) 

Knappt en vecka sedan släpptes ett box set med nytt material från deras två bästa 70-tals utgåvor som bland annat aldrig släppts tidigare och här kan man hitta en säregen guldklimp som snarare påminner om 90-talets indie rock: Sweet And Bitter är ljuvligt annorlunda för ett blandat sortiment av ung rock-genialitet och gammaldags pop-svammel (Beach Boys har gjort gott om båda) och imponerar mest på fronten av att ha ett sound ingen kan gissa är från standgrabbarna. 

Sweet And Bitter

Därefter får vi även ett smakprov av Brian Wilsons fördärvade potential att dominera en cover med sin himmelska fågelröst. Låter nästan som ett tidigt Scooby Doo-intro på refrängen.

Seasons in the Sun

Big Sur har även fått en uppdatering med en aldrig tidigare delad original mix av en höjdare från det skumma Holland-albumet. Låt ögonen och öronen slukas av solen medan tonerna av denna glada semesterlåten avspelas. 

Bones deep. That sinking feeling. Like a sunken treasure in the ceiling. Of your past. Nevermind, it didn’t last. 

Hector, said the boy. His favorite animal was his favorite toy. The man owed me nothing, replied the cashier. You can go on now, he waved off the kid. The boy found the sunshine peaceful but the dog at the corner threatful. He turned and shook it off, with an act to look tough. He bit off a chocolate bar and treated himself for another day, another everlong summer. 

Floor dirty, shoes clean. There’s a tooth hangin’ from the spleen. Don’t be vulgar, said the voice. It’s just a statue of disgustment. 

Doctor Martin will see you now. The man was mutterin’ from his frown. Doctor who?. Mr. Martin, sir. Ok, thanks. The man with the rusty cap kept his knees clapped and the finger snapped. The corridor made the bruises sore but kept you healing more. For some a bore, others a life war. 

Tickets for sale. Order a TV or a car. Buy a stock and you will get far. Reach for that glimmering star, you can see it from afar. 

The man didn’t wait long for the woman. She had already arrived at the planned spot before he could ask why. Turning around with a cigarette on his lips, the hope in the man’s eyes lit up like the lighter in his hand. The night sky was clear, he was lookin’ for someone dear. Meeting up she felt desired, but after a movie she retired. Gone on a bike, no more love for me tonight.

Denna fråga är riktat till alla varelser på GR. Vad brukar vara ert go-to tilltugg på lördagskvällen? Då menar jag det ni serverar till drycken för att komplettera din upplevelse som gottegris. Chips, nötter, godis?

Lider själv av grov beslutsångest men oftast brukar valet falla på blå Polly trots att jag sällan köper en passande dryck till chokladkonsumtion där mjölk är den vita pricken över kakao-I:et.

Ge mig gärna råd på saker ni gillar att stoppa i er munöppning.

De kan mycket, mina kära släktingar. Stinkost, rød pølse och design är utmärkande exempel. Utbudet är i helhet lite svagare än musikaliteterna från Sveas rike men när de väl anstränger sig kan det bli guld och rödvita skogar.

Jag syftar på: Iceage

Ett avantgarde-doftande post-punk band med rå, oslipad röst från sångare Rønnenfelt över kraftigt trum- och gitarrspel. Hans danska brytning ger orden en slags onykter klang när de utbrister ur hans mungipa och lyriken är tilltalande poetisk.

Guldstan

Det bredare pulvret blått