God afton GR! Hoppas sällskapet roar sig i vinterkylan och värmer sinnet med diverse underhållning från blåljus-skärmar. Ja, ni läste rätt, 30 fullfjädrade filmrullar har hittat sig fram i mitt stackars psyke och lagt sina guldägg. 

Jag tänkte bjuda på ett urval av mina favoritfilmer – tog 30 alster på rak arm från minnet och kommer säkert vrida mig i sängen senare när jag upptäcker vilka guldklimpar jag förmodligen har glömt. Men men, det är den tidens oro; bloggen behövde födas. Såg om favoriten Repo Man (1984) ikväll (snortight manus, tidlöst tempo och färgstarka karaktärer bjuds det på i 80-tals klassikern) och det gav mig tillräckligt mycket motivation för att kort efter blotta mina älsklingar på filmduken, för omvärlden att suga in.

Hur många har ni sett, hur många känner ni igen och vilka skulle ni själv rekommendera utav de valda?

#edit: hur kunde jag glömma Napoleon Dynamite?

Stupid. That's what they used to call me. They never did see, the glimmer of we. Beneath the road, a figure appeared. It disappeared quietly in the night. But first after we had passed its existence with glaring headlights from a Thunderbird; by the species known as Ford. 

Nobody did reject me after I've had everything explained to them on the news. My mind controlled by media, my path destined by grace. Suddenly everything didn't feel so different anymore, things were kind of alright for a while. It took a dead stop to finally figure out why. 

Do you have a f****** beginning?

The man asked, visibly distressed.

About what?

A confused Sara replied. 

Love. Not just on the phone.

The man concluded. This didn’t stop Sara’s confusion. It only grew.

She had envisioned a car crash of a marriage, but never quite like this. Melancholic in the modern age, a pitiful end to a pitiful parriage. What else could you ask for? 

The mind danced on Sara’s forehead. And laid eggs of digital despair. What if she had looked up once in a while, ignoring the endless notifications of approval seeking? What possibilites lied in that destiny? What meaning existed in these notions of attentive care?

She asked more than answered, leaving her questionable existence in a void of darkness. Until a car passed by, with glaring headlights. The species known as Ford. Then she disappeared quietly in the night. Never to be glanced at, ever again. Nevermore, cried a ringtone in the dark. Lighting up the screen like a spark, hear a digital dog’s distant bark. Hounding it’s existence into oblivion, reaching the crisp of virtual reality – 1, 2, 3, GO! 

Passar även bra i juletiden, skratta åt gammal svensk humor med Johan Rheborg som den mytomspunna Örjan Lax. 

Han är på dejt.

På bibblan. 

Första besök hos psykologen.

Trevlig lördag! 

Lagom till juletid har jag börjat grotta ner mig i allt vad 80-talet har att erbjuda. En modern musikstjärna vid namn The Weeknd har nämligen samplat låten "Cherry-coloured Funk" av ett 80-tals band i den hjärtskärande R&B-dängan "The Knowing" (med vacker musikvideo) i sin mörka debut stavad "House of Balloons". Helgmannen har även namngett en låt efter den sistnämnda länken av detta inlägg. Vilket band ekar fortfarande kvar i melodier år 2021? Jag pratar nämligen om: Cocteau Twins  

Ledsångaren Elizabeth Fraser påminner mig om att jag lyssnar alltför lite på kvinnliga röster i den gigantiska sfären av musik som finns tillgänglig. Hon uttrycker sorg, glädje, hopplöshet och tröst till ljudet av drömlika ackord, gripande trumspel och rytmisk bass. Svårt att inte hypnotiseras av den mytiska atmosfären detta skotska bandet levererar med rötterna i staden Grangemouth. Perfekt att avlyssna med en kopp varm choklad i näven och en lussebulle i andra. Blicka tillbaks över den snöiga tillvaron med varma toner av drömpop och ethereal wave. 

Cherry-coloured Funk

Lorelei

Heaven or Las Vegas

adios.

En satirisk filmkonstnär med sinne för dialoger är ofta omtyckta av de flesta. Dramatikern och filmregissören Neil LaBute har skapat två underskattade tillägg till detta ikoniska sätt att uttrycka omvärlden på. Kontorsmiljöer, misogynitet, pinsamma middagar och hejdlösa bråk står på spel i samtliga av kunggubbens verk med sylvassa dialogskiften i spetsen. Låt mig framhäva de två kritikerhyllade men bortglömda alster LaBute skapade under 90-talet:

In the Company of Men (1997)

Med denna karaktären fick jag upp ögonen för Aaron Eckhart som en grym scenartist för mörk humor. Passande nog heter han Chad i denna rollen och varannan replik som slängs ur hans rövhakiga mun hade inte blivit godkänt i dagens politiska klimat. Här listar han in i kvinnors liv med manipulation och njuter skadeglädjet över deras hjärtesorg med sina iskalla påhitt. Matt Malloys karaktär Howard är raka motsatsen; Osäker, självömkande kontorsnisse med ett sårbart hjärta ilsket av kvinnosorg. 

De två herrarna bestämmer sig att dejta samma kvinna parallelt och göra henne ett offer av förnedring till deras egna narcissistiska nöje. De siktar in sig på deras döva men vackra kollega Christine (Stacy Edwards) och utnyttjar hennes osäkerheter samtidigt som deras sadistiska spel blir mera komplicerat än de hade räknat med. Hur män fungerar och hur maktstrukturen i våra egon bildas får vi flera exempel av bland filmens vågade scener och en klockren satir på patriarki utan ett uns av moraliserande budskap. 

In the Company of Men rekommenderas starkt och är en självklar höjdpunkt bland svarta komedier under 90-talet. 

Your Friends & Neighbors (1998)

Oj vilken ensemble av skådespelartalanger i toppform. Här återvänder Aaron Eckhart fast i ett mera sympatiskt porträtt och han tillbringar oförglömliga scener med en desperat Ben Stiller och det arketypiska rövhålet Jason Patric. Kvinnoförnedring för att verka cool i bastun, gymmet och vart denna trion än vänder sig och samtidigt lyser osäkerheten igenom med sitt nakna ljus. Amy Brenneman, Nastassja Kinski och Catherine Keener står i motpol till männen och tillför även sina egna brister för att humanisera människan oavsett kön. 

Denna filmen hånar inte lika starkt med sin envisa sarkasm likt den ovannämnda, utan skapar istället tragikomisk dramatik av förbittrade relationer i medelklasskriser. Stiller spelar teaterregissör med en otillfredsställande könsdrift, Eckhart spelar otrohetsoffret utan självdistans och Patric spelar sin sedvanliga yuppie-psykopat med finess. 

Kan även absolut rekommenderas, en bitande kommentar om hur vi som stadsfolk kanske inte har de mest "borgerliga" impulser alltid.