Dag 4

Anna vaknade av att Allan smekte hennes lår. Det var sommar från en segdragen vår. En aprilafton hade Allan inte haft för sig mycket. En sommarafton med Fri- öh.. Anna är helt andra grejer dock, enligt killen själv.

Han upplevde mycket erotiskt men även romantiskt med henne. De var som skapta för varandras tålamod. Eller tålamord, kanske. 

När klockan var tre var läkare Karl på plats, Allans pappa var doktor Martina; detta var hennes karismatiska kollega. 

“Hej, ska vi sätta oss?”

“Visst!” en spänd Allan svarar. 

“Hur känns det?” frågade Karl, undrande. 

“Bättre.” svarade Allan kort med en förväntansfull blick.

“Skönt att höra, måste jag säga” säger Karl. 

“Ja, mer stabilt med medicinen Abilify och allt. Inte längre manisk” förklarade Allan.

“Bra, allt jag behövde höra. Du är fri att gå så skriver jag ut mer Abilify till dig. Ta Olanzapin på kvällen om det även behövs. Tack. Hejdå, ha det bra nu Allan. Vi finns här” svarade Karl sympatiskt. 

“Yes, tack för besöket. Ska packa ihop grejerna bara.”

Anna och Allan packade ihop det sista och vände ut en sista gång till innergården för domedagens sista cigarett. 

“Det kändes bra. puh..” sa Allan med lättnad.

“Det förtjänar du” svarar Anna flörtigt.

Allan pussar hennes hår, tar handen vid hennes lår och ser fram emot att spendera nästa vår med Annas kärlek vid sin glänta vid vilken vrå han än vänder.

Tack.

Puss.

Nästa kapitel.

Dag 3 

Denna natten var annorlunda. Allan hade sömnproblem, Anna sov som en bebis. Allan hade sovit dåligt flera nätter i rad och började få nog av psyk-vistelsen som hade blivit förlängd mot hans vilja.

Han vaknade 5:23 och fortsatte morgonen med att smeka en medvetslös Anna och duscha. En kalldusch senare och Allan var redo för lite frukost efter morgoncigg och kaffet på innergården. Denna gången ensam med dygnets första fåglar. En meditativ miljö i den yttre men samtidigt inlåsta atmosfären. Han trivdes en sekund. 

Kallduschen piggnade till honom i en kvart för att sedan öka antalet medvetna gäspningar från Allans sida. Han ville snart ut. Eller han ville ut. Han skulle ut. 

Lättare sagt än gjort och tålamodet blev en utmaning. Men vid 3-tiden skulle en läkare ge besked till en spänd Allan. Hans förhoppningar var i taket, kroppen var vraket. Då han kände sig som en nyfödd zombie, en sista livgnista in till döden.

Detta var spänning Allan inte var van vid. Han stod vid pingisbordet och observerade de fria figurerna utanför fönstret på sjukhusets parkering.

“Waow, vilken upplevelse..” reflekterade han, dystert men förväntansfullt. 

En kvinna gick in i sin bil och hans fantasi lekte med hjärnans dopamincenter. 

“Tänk om jag kommer ut idag.” suckade han, fast med viss längtan för försoning. 

“Det kunde bli idag. Eller imorgon. Bara lev i nuet och oroa dig inte vad som händer.” pingispolaren och patienten Koffe kom med tips och försökte slappna av en nervös Sva- 

.. öh, Allan.

Fortsättning följer!

Dag 2

Anna vaknade av pussar på kinden. Morgonljuset fyllde rummet bakom stängda persienner. Allan hade snarkat klart och var redo för ännu en lovemaking session. Anna var trött och inte riktigt redo än.

Personalens fötter hördes i korridorerna, morgonmedicinen serverades alltid vid 8. Frukost väntade även på Anna, fast på rummet. Kaffe, apelsinjuice och nybakat bröd stod på Allans meny, en chokladmousse och vatten på Annas. 

Dagen skulle innebära allt möjligt, men först innebar den en morgoncigg för Allan på klinikens innergård. 

Där satt han och rökte i morgonsolen med ett litet, fegt leende på läpparna. “Anna är typ min tjej nu.. skönt.” tänkte han medan han puttrade och kipade efter luft efter varje rökbloss. 

Där satt även en annan tjej på en bänk därute vid innergården. Hon kallade sin hund för Daxe och hade varit hemlös i 10 år; pågrund av mardrömmar och droger. Tänderna satt lite här och där, men leendet var fortfarande kärt. 

“Jag drömde att jag var en valjägare inatt.” skrattade hon.

“Intressant.” muttrade Allan och log.  

“Då får du fylla frysen med valkött” skämtade han sedan.

“Haha, juste!” skrattade hon, lite flummigt.

Morgonljuset värmde deras hår och vinden lekte med hårstråna. Allan frågade om han en till cigg fick låna. 

Anna låg i sjukhussängen och sov vidare. Frukosten hade redan serverats vid Patientrum 6s bord. 

Allan tackade för ciggen och drog tillbaks till sitt rum. 

Han väckte Anna med lite strul och matade henne med chokladmoussen. Efter varje gång hon svalt, fick hon en kyss som belöning. Han värdesätter hennes diet eftersom hon har/haft bulimia i hela hennes dystra liv. 

“Jag åt en ProPud, kycklingvingar och pingvinstångar igår..” sa hon, förtjusande. 

“Duktig flicka! Älskar när du äter babe” svarade han, imponerad. 

De fortsatte med morgonfrukosten och älskade bort nattens ögongegg. Anna gillade Allan mest utan skägg. 

Dag 3

Fortsättning följer..

Tålamord

Glad: Hon nynnar på en melodi, doftar på blommorna i vasen och ler när hon ser att solen tittar fram bland molnen. 

Kär: Han kände fjärilar i magen när han mötte hennes blick och när de höll varandra tätt, dunkade hjärtat snabbare och snabbare. 

Arg: Han drog sig i håret, sparkade till en metallstolpe och när han kände smärtan i foten, skrek han svordomar å det grövsta. 

Ledsen: Hon snyftade till, hennes ögon var röda och huvudet hängde med blicken mot marken. 

Förvånad: Hans pupiller var utvidgade, han lyfte sitt vänstra ögonbryn och betraktade den våldsbenägna fiskmåsen. 

Deprimerad: Mörka ringar hade formats under hennes ögon. Sömnbristen hade gett henne värk i kroppen och hon hittade en ny anledning att sjukskriva sig från jobbet. 

Gregers rum är stökigt: Tvättkorgen har numera blivit Gregers golv, då kläderna ligger på träplankorna. Bananflugorna surrar förbi skrivbordet där bananskal fyller upp tomma kaffekoppar. En spindel har bildat ett nät mellan en nattdukslampa och en krukväxt. Katten börjar oftast sina nattliga jakter efter möss i Gregers rum. Dra ditt finger på valfri yta i Gregers rum och bilda fingeravtryck bland mängder av damm. 

Anna är väldigt rolig: Hörde du Annas skämt? Nej, vad sa hon? Hon sa: Det var en blondin som kom hem till sin man och sa: “Idag fick jag glass av en man om jag klättrade upp i trädet.” Mannen: “Är du dum eller? Han ville ju bara se dina trosor.” Blondinen: “Jaha.” Nästa dag sa blondinen: “Idag fick jag tjack av samma man som igår om jag klättrade upp i trädet igen.” Mannen: “Men han ville ju se dina trosor igen.” Blondinen: “Jag lurade honom, för jag tog inte på mig några!”

Den lilla pojken är förvirrad. Hans storasyster Anna är alltid upptagen på kvällarna, och med vem har han ingen aning. Hon smyger ut vid köksfönstret och ramlar alltid i rabatten; inga ljusa plagg blir därför valda till nattens dåd. Han vet bara inte hur hon har råd. Närmsta tecken på liv är mil bort: ”här bor bara gamla dönickar till grannar” som Anna ofta betonade med en suck. De räknas inte som tecken på liv ur hennes pubertala perspektiv.

En hemlig pojkvän med körkort? Säljer hon droger? Säljer hon sig själv? Många tankar väcktes i Gregers skalle. Många frågor följde med. 

I vilket fall var det förbjudet och nästan lite skrämmande om hon aldrig återvänder en vacker kväll. Men om Greger är vaken, hör han henne tassa runt efter midnatt kanske inte alltid i nyktert tillstånd. Då vet han att all oro bara är fantasi,

tills vidare..

Anna glömde nästan dosan när hon spenderade en extra kvart på att fixa ögonfransarna. Men i ögonblicket att knäna satt på gräsmattan utanför köket, blev hennes medvetenhet påmind och hon kröp upp genom köksfönstret och hamnade med rumpan i disken. Brunsås färgade hennes bakdel och diskmedel lämnade röda märken vid låren. Kvällen kunde börjat bättre. 

Hon tvättade rent sig på toan och hämtade dosan under en indonesisk apa i porslin som låg vid hennes nattduksbord. Där låg den tryggt, tills innehållet konsumerades; då blev sinnesstämningen allt annat än trygg. Dopamin och en ambivalent koppling till samtiden var alltid värt sitt pris i Annas snedvridna ögon. 

Kvällen blev sen. Men Anna var redo för nattens äventyr. På balkongen tog hon en cigg innan det var dags att återvända till egot. Som hon kärt kallade hennes mystiska pojkvän. 

Men vart kunde man hitta honom?

Hon hoppade ut ur fönstret och landade med två fötter i jord. “Det gick ju bra”, yttrade hon tyst till hennes medvetande. Sen snubblade hon på trädgårdsslangen och fick sten mellan tänderna; och jord på händerna. 

Det var lugnt dock. Anna skruvade på trädgårdsslangen och tvättade bort fläckarna.

“Tur att parfymen är tung..” tänkte hon, lite tveksamt. 

Hon stängde ljudlöst grinden och sedan var hon påväg, medan Greger sov som ett nyfött barn. Efter de första skriken. En sövande navelsträng. Läkaren slet loss den när Greger föddes och då kände han en tidigare ouppnåbar smärta han bara känt sedan cykelolyckan när han var 5 somrar ung. 

Anna tände en till cigg. Det var en fuktig aroma i luften, en aura av psykisk ohälsa.

Detta berodde på hennes kärlek. Men varför? 

Utanför hemmet var det tyst. Hon hade lämnat cykeln och tagit en natt-taxi istället. 

Inne i bilen satt en tyst chaufför och muttrade åt radions fåniga underhållning. “Ska jag byta kanal?” frågade han, bittert. 

Han hette Sven, 60 år och skild. Lever för nybakat morgonbröd och kvällskaffe innan nattens arbetspass. Hans hjärta var ok, levern var kass.

Kapitel 2

Väl framme, gav Anna chauffören en cigarett då han frågat så snällt efter att ha observerat henne släcka en innan hon hade stigit in i taxin. Ridin’ shotgun. 

Nu var hon ute igen.

Plötsligt stod Anna framför en vit klinik efter en liten promenad. Hon hade noga instruerat Sven att inte parkera nära den, för någon anledning.

Hon steg in och uppgav sitt ID till kvällspersonalen. 

Efteråt var hon inne. I korridoren letade hon upp ett rum.

Patientrum 6 

Anna tog ett djupt andetag. 

*knack*

*knack*

“Vem är det?” En dov röst hördes. En manlig sådan.

“Ditt livs kärlek? Eller vad fan du vill kalla det..” skämtade hon lite försiktigt. 

“Kom in.”

Dörren öppnades.

Ögonkontakten började. En kyss delades, och vips! Nu låg hon och smekte Allan i hans lilla utrymme. 

Detta var mysigt. Tänkte hon. 

“Jag älskar dig otroligt mycket.” Allan var inte blyg när det kom till komplimanger och smicker. 

“Detsamma.” 

Sedan kysstes de och älskade i nattens hemlighetsfulla dån..

Immun för sorg. Immun för hån. 

Hjärtat gnisslade som nymalda sågspån; nattens nymfomani. Detta är en kärlekssaga utan regi. Manuset skrev sig själv. 

Kapitel 3

Allan snarkade men Anna brydde sig knappt. Hon lekte med håret han lät växa ut till hennes fröjd. Det var gulligt, tyckte hon; hår som slingrar sig bakom öronen. Alla visste förutom päronen. 

De var helt blinda till hennes passion. Ingen aning om hennes sammankomst med denna mörka figuren. “Men det var säkrast så.” brukade hon säga till sin kärlekssjuka kille: 

“Allan.” 

“Aa?” frågade han frågande.

Anna hade pratat i sömnen igen. Det var bedårande, tyckte Allan och han fuktade hennes läppar likt nattens fukt innan han själv slaggade igenom det nykomna morgonruset..

Hallå kära GR! Om drygt en timme vankas förfest hos mig sedan blir det sommarens sista sommarfest på klubb Societén. Därför fick jag lust att skriva av mig innan alkoholen förtärs och jag tvingas skratta åt mitt spontana inlägg här på kvällskvisten. 

Anyway, here goes nothing:

In Rainbows 🌈 - Radiohead 

Plastic Ono Band 🌳 - John Lennon 

Yeezus ⬛ - Kanye West

Album-covers visas nedan ⬇

Låt mig läsa dina val!