Kom nyss ur duschen efter att ha renat mig från svett och ångest. Gav mig dessförinnan ut på en ack så behövlig men knäckande löprunda - den första på sex veckor.

Och se... där har vi problemet. Eländet startade samma dag som min semester drog igång. Innan dess var jag duktig och gav mig ut i spåret varannan eller var tredje dag, lite beroende på väder och dagsform, men några få dagars semester var allt som behövdes för att tappa greppet fullständigt. Fyra lediga veckor rullade på i oroväckande hastighet och jag fortsatte vältra mig i total frihet utan minsta lust att vara duktig. Vem behöver löparskor när man kan kolla på film, dricka medicinskt farliga mängder kaffe, spela elgitarr och pilla sig i naveln?

Jobbet drog igång igen och nu har alltså ytterligare drygt två veckor förflutit utan träning...förrän ikväll då. Och det var ingen munter upplevelse, sanna mina ord. Kändes som att jag glömt en lunga hemma...

Om knappt två veckor är det dags för Midnattsloppet. Anmälde mig i ett svagt ögonblick för några månader sedan när träningen gick som på räls, men nu känns det långt ifrån lika fantastiskt. Några träningsrundor till lär jag väl hinna med innan det smäller, men ett smärre mirakel lär krävas för att ta mig helskinnad ur den här knipan.

Nå, kanske har detta lärt mig någon sorts läxa i alla fall. Kanske...

Som jag berört tidigare nalkas köp av ny tv. Stort, platt och högupplöst är orden för dagen, men jisses vad mycket man ska ha koll på vid köp av elektronik i dagens läge. Jag har nu spenderat några dagar med att leta, läsa och ställa frågor men kan ärligt talat inte säga att jag blivit märkbart klokare. Möjligen har jag närmat mig en nervkollaps.

För man vill ju icke satsa på fel häst. Visst är möjligheterna med dagens teknik fascinerande men det ställs samtidigt smått absurda krav på den genomsnittlige konsumenten om han vill ha en sportslig chans att undvika totala blåsningar. Man bör ha koll på fabrikat, standarder, anslutningar, format, policies, regioner, pixelmapping, overscan och annat urtråkigt/obegripligt för att kunna göra en välgrundad investering. Det underlättar definitivt att vara ung och naturligt teknikhungrig. Lucky bastards... Utan att vilja glorifiera svunna tiders inköpsritualer understryker jag ändå att det minsann sett annorlunda ut. Ett lyckat tv-köp anno 1983 kunde exempelvis gå till enligt följande:

Far i huset: "Den här tv:n ser väl fin ut, barn?"
Barn: "Ja! Jaaaa!"
Försäljaren: "En mycket bra modell! Säljer många av den."
Far i huset: "Har den sån här...öh...fjärrkontroll?"
Försäljaren: "Jajamensan! Helt sladdlös. Infrarött..."
(Kanalbyte mellan SVT1 och SVT2 demonstreras från armslängds avstånd. Far nickar instämmande.)
Far i huset: "Och det går att koppla in en videomaskin förstås...?"
Försäljaren: "Absolut! Samma ingång som antennkabeln."
Far i huset: "Mhm... Något annat du kan säga om den?"
Försäljaren: "Nej, det var nog allt."
Far i huset: "Okej, jag tar den!"

Idag medför kraftigt utökade möjligheter också oräkneliga fallgropar och rädslan för att köpa något som kanske saknar "viktiga" funktioner eller anslutningsmöjligheter kan vara direkt förlamande och skänka beslutsprocessen en grad av allvar som indikerar att det skulle gälla liv och död. Måste man därtill läsa på från grunden i aktuellt ämne blir det snart ganska svettigt.

Varje decennium har naturligvis sin "obegripliga" teknik men i denna tid av nya standarder och ständig hets att flitigt konsumera ny digital teknik känns läget mer uppskruvat än någonsin. Jag är själv inte lastgammal men kan riktigt känna tålamodet rinna ur mig när det gäller avancerad teknik. Jag vill att saker ska funka men skiter numera i hur de funkar. Att verkligen försöka begripa specarna på en skaplig lcd-tv är nästan som att be om blodpropp i hjärnan. Intressant är det hursomhelst inte.

För sex, sju år sen höll intresset mig hyfsat uppdaterad men någonstans tillät jag greppet långsamt börja glida och sedan har det bara rasat. Enda området jag orkar hålla uppdaterat är gitarrer och gitarrutrustning. När det gäller mobiler, tv-apparater, datorer, iPod:ar och annat säger skallen stopp! Intressenivå - nära obefintlig. Allt detta kanske låter obegripligt för en prylintresserad femtonåring mitt i sin digitala uppväxt, men ointresse kan smyga med tysta steg och jag tror att de allra flesta upplever det - förr eller senare. Tekniken är inte längre kompis med 1983.

Satt igår och kikade på ett av mina senaste DVD-köp: Jaws - jubileumsutgåvan. Det som lockade till köp var främst extramaterialet. Blev också påmind om hur bra och effektiv filmens öppningsscen är. Ingen synlig haj, bara den simmande tjejen som attackeras och vettskrämd kastas omkring som en trasdocka i det svarta månbelysta vattnet medan den tänkta badkompisen ligger kollapsad, stupfull och ovetande på stranden. Fortfarande väldigt bra, och sannolikt galet imponerande och otäckt 1975.

Personligen är jag mycket road av extramaterial och historier om inspelningens vedermödor. Detta gäller i synnerhet äldre filmer (70- och 80-tal), då det mesta var tvunget att göras "in camera" utan tillgång till dagens avancerade post-production. Om Jaws spelades in idag skulle den troligen använda digitala effekter, vilket sannolikt aldrig skulle skapa den sortens "intressanta" problem som lever kvar i form av dråpliga anekdoter 30 år senare.

"The shark's not working, the shark's not working..." Enligt utsago en av de vanligast förekommande meningarna under alla månader av inspelning. Fascinerande hur mycket jobb som lades ner på att skapa och kontrollera de mekaniska hajar som används i filmen. Lynnig pneumatik innesluten i gummi (nja, kanske inte gummi...) och stora mekaniska slädar i vattnet. Överlag slås jag av alla sköna lösningar som, av ren nödvändighet förstås, användes i dåtidens filmskapande. "Nej, fejk-handen ser inte trovärdig ut, vi gräver ner henne i sanden istället..." Enda rimliga lösningen, liksom. Jag inser förstås att dagens trovärdiga datoranimationer också kräver en helvetisk massa jobb, men gamla tiders skapande känns ofta betydligt mer riskfyllt, chansartat, spännande och...genuint. In camera.

Alien har också bra extramaterial. En film som jag ändå upplever som relativt modern (1978-79) blir via dessa inblickar plötsligt en fascinerande resa in i en svunnen tid av skönt primitiva men effektiva lösningar under relativt omänskliga inspelningsförhållanden. Skeppet Nostromos klaustrofobiska kulissbygge var ett nästintill slutet sammanhängande system som i princip höll skådespelarna isolerade från omvärlden under långa perioder. Påstods i efterhand ha gjort underverk för deras inlevelse, men skulle kanske inte tolereras idag. Intressant också att laserljuset som täcker "äggen" i den stora kammaren lånades in från rockbandet The Who som vid den tiden höll till i en närliggande lokal. Någon kom väl på att lasrar och futuristisk rymd-skräck skulle gå bra ihop...

Nu var inte denna blogg tänkt att specifikt hylla enskilda filmer utan extramaterial i största allmänhet, som - om det görs rätt - i vissa fall kan kännas lika mycket värt som själva filmen. Det skapar också förståelse för hur kopiösa mängder jobb (och ibland rena "happy accidents") formar en bra film som vi bekymmerslöst glor oss igenom på 90 minuter eller så, behagligt halvliggande i soffan. "Å fan, den där tio sekunder korta scenen tog alltså två veckor att filma..."

Rubriken kommer från extramaterialet till Bo Widerbergs Mannen på taket. Stefan Jarl och Ulf Axén förklarar detaljer kring den kända inledande mordscenen på Sabbatsbergs sjukhus. Åtta liter äkta, stinkande, ohygieniskt grisblod att plaska runt i på golvet. Obeskrivligt! Återigen, vem skulle ställa upp på sån härlig galenskap idag?

Jag fick en tankeställare alldeles nu mitt i läsandet av den ändlösa frågeströmmen kring köp av HD-tv. Jag är själv på gång att investera i något lämpligt objekt, sannolikt en 42" LCD av hittills okänt fabrikat. Jakten går vidare.

Backa bandet till nådens år 2002. Jag minns klart och tydligt hur jag våndades inför köpet av min nuvarande tv. Det skulle bli svinigt dyrt, så mycket förstod jag, men jag hade ganska nyligen börjat se ljuset bortom pc:n och investerat i både Dreamcast och PS2. Min dåvarande 20" SABA blev plötsligt mer än lovligt trång. De platta apparater som fanns kändes för mig som mystiska skrämmande väsen och kostade dessutom skjortan och lite till. Jag övervägde aldrig ens ett köp.

Hetaste objektet på önskelistan var en vanlig 32" CRT widescreen 100 hz (tjock-tv) och slutligen slog jag till. En Panasonic - sextiofem kilo tung och omkring 60 cm djup. Ett monster! Dessutom den absolut dyraste pryl jag dittills köpt. Jag och stackars mor slet verkligen hund för att få den hem och inkopplad. Frid och fröjd i några dagar, sedan började problemen. Nåt knas med bildröret skapade lodräta störande linjer i bilden. (Här följer sedan nästan ett års slitsam kamp mot ett grinigt OnOff och deras skumma reparatörsfirma, men det är en annan historia...)

Jag fick den ersatt med en ny, valde att lägga till ytterligare 2000 kr och tog en likartad Sony istället. Den står fortfarande här intill och fungerar fint. En bra tv! Totalt sett kostade kalaset 14000 kr och det är i ljuset av detta jag får min tankeställare.

Idag kommer man över en helt okej 32" LCD för så lite som 6-7000 kr, som dessutom är högupplöst, bra mycket snyggare, och otroligt mycket mer lättmöblerad. Kan tyckas vara självklart, men också ganska fantastiskt! Jag har helt enkelt inte följt utvecklingen med något större intresse under dessa fem år, och först nu när det känns som läge att nyinvestera slås jag på allvar av hur mycket bättre köp man faktiskt kan göra idag.

Så snart åker min fullt fungerande, mindre än 5 år gamla, Sony ut. Antagligen inte ens lönt att försöka sälja den - och den kostade mig 14000 spänn... Jag är inte det minsta bitter över pengarna, bara omåttligt fascinerad över hur fort någonting kan gå från "drömpryl" till "bortskänkes". Till och med morsan har backat och sagt att hon nog trots allt inte vill ta över den :)

Fascinerande, som sagt!

Sit your ass down, private... this is going to get ugly!

Förväntar mig inte något större medhåll då väldigt många spelare här antagligen kan titulera sig "hardcore gamers" med stolthet och besitter skills från helvetet. Dock inte jag, varken då eller nu, även om jag definitivt spelat både en och annan timme genom åren. Nej, jag tillhör en lågmäld minoritet... som ändå utgör en del av en majoritet.

Frustrerad vanilla-casual-gamer.

Och som sådan ogillar jag svåra spel och hela den urgamla "sanningen" att spelglädje och svettig utmaning så ofta måste gå hand i hand. I gamla tider antar jag att intensivt, repetitivt och frustrationsframkallande gameplay var något slags förutsättning för att dåtidens bleka hårdvara skulle kunna skänka oss utmaning och ge spelen livslängd. Idag är läget ett annat (det är bättre) men det känns ändå som att hardcore-filosofin, trots branschens breddning, fortfarande styr och genomsyrar mycket. Inte allt, naturligtvis.

Jag tror nu som sagt inte alla ser på saken från min vinkel, men spel ska ju vara underhållning. Vi delar förvisso inte en identisk definition av begreppet underhållning men varför anses upprepning och nötning så ofta vara någonting nödvändigt och fullständigt normalt i spelsammanhang? Hur många som tittar på film skulle acceptera att tvingas se om samma irriterande scen 22 gånger i följd bara för att därefter - men absolut inte förr - tillåtas kolla vidare i hopp om att så småningom få uppleva slutet?

Utan rädsla blottar jag här strupen och belyser mina mediokra gamer-skills genom att erkänna mig besegrad av relativt många spel jag numera påbörjar. Detta inträffar när den ömtåliga balansen mellan tids-/energiåtgång och förtjänst sätts ur funktion och kvarlämnar ett bittert bubblande hat som får mig att förbanna det till hälften avklarade spelet och sedan aldrig återvända. Efter att ha betalat dyra pengar för underhållning förväntas jag nu alltså avsätta massor av tid åt att genomlida kopiösa mängder tråkigt nötande, nervsammanbrott, vånda och kollaps av tunna blodkärl i hjärnan bara för att förtjäna rätten att komma vidare i spelet. Var det inte underhållning jag ville ha? Och jag pratar inte om dåliga eller tråkiga spel, jag pratar om underhållande spel som plötsligt och omotiverat ryter: "Hit men inte längre, gosse!"

"Men STFU och kör på easy då, n00b!" hörs ropen skalla. Okej, fair enough, det funkar väl ibland men ger oftast bara en urvattnad och tandlös upplevelse, även för en inte alltför vass spelare som undertecknad. Det är ju inte heller särskilt skoj, och ibland får man inte ens möjligheten att välja. Easy-mode garanterar att man når slutet, dock till priset av en kastrerad upplevelse. Det är en klar förbättring mot att inte ta sig igenom alls, men långt ifrån optimalt. Och vill jag under spelandets gång ändra vald svårighetsgrad beroende på motstånd (ett genialiskt påhitt) går det oftast inte. Tre fjärdedelar in i spelet återstår alltså bara att starta om och nöta igenom allt från början igen... No, sir! I refuse, sir!

Sannolikt ligger min toleranströskel lägre än snittet men jag hävdar ändå med dårens envishet att det existerar ett grundproblem. Borde det inte, rimligen, vara helt upp till mig - konsumenten - att avgöra om jag vill skippa ett hårslitande svårt parti och hoppa fram någon minut i handlingen så att jag kan fortsätta spela det spel jag betalat dyra pengar för? Spelutvecklare världen över verkar i alla fall inte tycka att så är fallet. Återigen, tänk film. Ponera att enda sättet att ta sig igenom en film, hemma på din egen DVD-spelare, vore att i realtid betrakta hela filmen utan minsta möjlighet att snabbspola igenom förtexter, byta kapitel eller skippa en mördande tråkig scen som maler på i evigheters evighet. Det slipper vi ju tack och lov, men i spelvärlden är liknande galenskap en allt för vanlig verklighet. (Ok, visst, ser man film på bio får man ju snällt finna sig i sådant, men definitivt inte hemma).

I nästan samtliga fall knäcks alltså mitt tålamod av tröstlös upprepning som effektivt kväver all spelglädje. Kanske kan jag efter timmar av lidande tvinga mig förbi de flesta hinder men var finns motivationen då all glädje och njutning sedan länge ersatts av onda tankar? Jag säger inte att spelutveckling är enkelt och min poäng är inte heller att spel måste vara toklätta, men jag som betalande konsument måste banne mig erbjudas långt större frihet när det gäller avancemang. Alla som spelar spel har inte en tonårig hardcore-gamers disponibla tid, brinnande engagemang och fingerfärdighet. Faktum är ju att tillströmningen av casual-gamers (en hel del tjejer och köpstarka kvinnor/män över 25 eller så) ser till att branschen växer stadigt. Det kan väl knappast bara vara jag som berörs och störs? Jag tror att blotta vetskapen om att spel inte behöver vara så oförlåtande skulle få än fler oinvigda att bli intresserade - något som spelutvecklare borde ta på största allvar, inte minst för att det skulle gagna dem försäljningsmässigt.

Jag spelar varken för troféer, respekt eller rätten att skrävla om über-bedrifter. Jag spelar för en stunds avkopplande verklighetsflykt, men påfallande ofta blir underhållningen allt för lik hårt, enformigt och frustrerande slitgöra. Det känns ju fullkomligt bisarrt att i vredesmod tvingas förkasta ännu ett spel enbart med anledning av den skriande bristen på högst rimliga valmöjligheter i en annars fullt njutbar produkt. Jag vill ju komma vidare och uppleva vad som händer längre fram men det mentala priset är helt enkelt för högt. It's madness, I tells ya!

"Men fuska då, pucko!" Jo, visst finns ofta fusk att ta till (och det är väl fint), men det rubbar inte själva grundproblemet en millimeter - att onödig frustration redan ihjälmördat min lust att fortsätta med det aktuella spelet. Känslig kille...

Jag drömmer om en framtid där vi slipper spel som inte erbjuder varje konsument enkel men valfri åtkomst till allt material de betalat för! Hardcore-gamers kan såklart blunda för detta och oberörda plöja på som vanligt medan vi casual-gamers, som ofta saknar både tid och änglars tålamod, ges möjligheten att få en så friktionsfri och njutbar resa som möjligt. Hurra, alla vinner! Visst kommer sannolikt en del information att missas om man skippar partier men det måste naturligtvis gå att lösa. Det är ändå ett val jag gärna gör. Jag hoppas innerligt att framtiden bjuder på nytänkande och stora framsteg inom detta område. Det måste finnas ljusning även för dåliga och medelmåttiga spelare! Otherwise I'm f*cked...