Svenska

Queensrÿche - revansch i elfte timmen

Skrivet av mindcrime den 19 juli 2013 kl 02:54

Några veckor efter release blev det så äntligen min tur att höra det första album bandet släppt efter förra årets interna rabalder (plattan som Geoff Tate och hans inhyrda fake-rÿche hann släppa i maj räknas förstås inte).

Min reaktion är definitivt tummen upp. Albumet är ett markant avsteg från den diktatoriska cirkus som länge urholkat det en gång så stolta namnet. Mina förväntningar på deras nya material hade onekligen vuxit sig lite större än mitt sunda förnuft ville tillåta men efter två lyssningar är jag nöjd, lättad och hoppfull. Albumet är förvisso bara 35 minuter från start till mål men hinner duka upp en intressant buffé. Jag saxar några välformulerade rader skrivna av CROMCarl på metalunderground.com

"This album is a refreshing return to well written songs, highly skilled musicianship, and the voice to bind it all together. Hardened fans of "Operation: Mindcrime", who have been lying in wait with "pie in the sky" hopes will undoubtedly find much to criticize. Face it...Chris DeGarmo is not here folks, but I am confident that deep down he would agree that this album repairs the rudder that steered Queensrÿche down the roads to madness. The bottom line is that all the qualities lost have been regained: La Torre can hit a note and Whip and Parker do a damn great job at restoring that dual guitar harmony QR trademark."

Jag kan bara instämma. Något tidlöst mästerverk är det inte, men i jämförelse med de senaste femton årens Tate-såsiga förvirring är det ett rejält lyft. Plattan känns som en riktig "band effort", vilket är exakt vad jag under alla tröstlösa år hoppats få uppleva igen - ett harmoniskt Queensrÿche som återupptäckt sina styrkor och med ny hunger skapar musik vars DNA kan spåras till den klassiska albumkatalogen.

Oavsett hur specifik man väljer att vara i sina försök att knyta albumet till material från bandets första decennium kan man snabbt konstatera att fans av deras forna utspel och musikaliska attityd lär känna sig hemma här. En recensent föreslog "Rage For Order meets Empire". Personligen behöver jag fler lyssningar men redan nu har ekon från fornstora dar övertygat mig.

Somliga lär aldrig acceptera Todd La Torre som ersättare för Geoff Tate men det kan inte förnekas att hans röstresurser är fullt i klass med det gamle surkartet under 80- och 90-talet. I mitt tycke passar herr La Torre perfekt i rollen och det ska bli mycket intressant att se hur bandet utvecklas till nästa album.

Sammanfattningsvis är jag som sagt nöjd och lättad. Visst hade de kunnat fläska på lite extra med längd och "episkhet" på sina håll men samtidigt känns slutresultatet balanserat och smart. Bandet har inte tagit sig vatten över huvudet i försök att överträffa gamla mästerverk utan koncentrerat sig på att leverera ett ödmjukt styrkebesked - helt utan att sänka sig till mr Tate's illa förklädda lågstadietjafsande med det framstressade albumet F U. Bara det är värt en applåd.

Avslutar med ännu ett passande citat, denna gång ur recensionen på carlbegai.com

"Twenty years is a long time to wait for a band to get its collective shit together. Funny how one ugly line-up change and nine new songs can wash away two decades' worth of mind-numbing WTF frustration."

Så sant som det var sagt. Jag välkomnar mina gamla hjältar tillbaka in i matchen!

Queensrÿche - revansch i elfte timmen

Ett av dessa album är skapat av Queensrÿche.

HQ

Att bry sig om Queensrÿche år 2013

Skrivet av mindcrime den 16 april 2013 kl 04:45

Fler än jag? Någon? Det är knappt att jag själv orkat ägna bandet någon större uppmärksamhet de senaste tio åren. Deras sista helgjutna album, Promised Land, släpptes 1994. Nitton år sedan, för den som håller räkning. Sen gick det snabbt utför. Chris DeGarmo lämnade skutan efter 1997 års Hear in the Now Frontier, soundet förändrades, gitarrer tonades ner, skärpan försvann. Jag betraktar förvisso inte DeGarmo's frånvaro som ensam förklaring till bandets efterföljande och envisa strävan mot sövande uddlöshet men visst tusan lämnade karln ett gapade hål efter sig. Det är ett faktum.

Sedan dess har det sannerligen inte varit mycket att jubla över. Visst har ett antal helt okej låtar letat sig igenom labyrinten av musikaliska sömnpiller och märkliga karriärbeslut men det är också allt. Från forna kungar till ett band på dekis. En lång väg att falla, och även om det kanske inte varit ett klockrent magplask har det på senare år känts svindlande nära. Hey, we're alive... barely.

Det är ingen hemlighet att sångaren Geoff Tate under 90-talets senare del var tämligen trött på hårdrock/metal, och därifrån var steget aldrig långt till att börja utnyttja tomrummet efter DeGarmo för att vrida fokus i en riktning han själv ville se. Att senaste albumet (2011) döptes till Dedicated To Chaos känns onekligen passande för situationen i bandet. Under 2012 gick slutligen Geoff Tate och resten av bandet skilda vägar under tumultartade former. Påstådda knivhot, spottloskor och hårda ord från mr Tate mot sina forna bandmedlemmar. Festen var definitivt över.

I skrivande stund existerar två turnerande versioner av Queensrÿche. Geoff Tate har sin version och övriga medlemmar har en annan. Två parallella band tills namntvisten är löst i domstol. Minst sagt bisarrt. Det intressanta är dock vad som händer i det riktiga Queensrÿche (inte Tate's coverbands-version). Nyrekryterade sångaren Todd La Torre ser faktiskt ut att kunna vara rätt medicin för bandets fortlevnad och halvfärske gitarristen Parker Lundgren tycks ha hittat in i rollen och fungerar bra i samspelet med Michael Wilton.

Visst, jag är fullt medveten om att Todd La Torre aldrig kommer att "bli" Geoff Tate men han är en jäkligt kompetent sångare med röstresurser kapabla att göra den klassiska låtkatalogen rättvisa. Något som mr Tate själv inte klarat fullt ut på säkert tio år. Summan av kardemumman är att jag blivit nyfiken igen. Nytt album är på gång och jag hoppas verkligen att allt ska falla på plats. Givetvis törs jag inte drömma om något mästerverk i klass med Operation: Mindcrime eller Empire men hoppas åtminstone mötas av en nyfunnen hunger och viljan att rocka igen. Jag tror på en märkbar uppryckning och bandets färska liveframträdanden samt nya låten Redemption pekar redan ditåt.

Även mr Tate's låtsasband släpper sitt album inom kort. Frequency Unknown. Jodå, moget så det förslår. Ett tjurskalligt F U i trynet på medlemmarna i "det andra" Queensrÿche. Bojkott mot detta farsartade spektakel mr Tate valt att kalla Queensrÿche vore väl egentligen det enda rätta men jag lär nog ändå öppna plånboken av ren nyfikenhet. Givetvis kan jag aldrig betrakta det som ett äkta Queensrÿche-album men alla vet ju hur blicken dras mot en svår bilolycka trots att förnuftet skriker "titta bort". Även om hans röst tappat en del i det övre registret är han en gammal hjälte och en av mina absoluta favoritsångare genom tiderna. En gång var han kung och hans gamla bedrifter står huggna i renaste granit... hur mycket knasboll han än må ha blivit på senare år.

Men det är som sagt den riktiga Queensrÿche-plattan jag ser fram emot. Wilton, Jackson, Rockenfield, Lundgren och La Torre. Här pojkar, ta mina pengar bums!

Att bry sig om Queensrÿche år 2013

Är du frälsaren, mr La Torre? Säg att det är så!

HQ

Denna förb... beslutsångest (Far Cry 3)

Skrivet av mindcrime den 14 mars 2013 kl 21:52

Jag känner hur suget efter Far Cry 3 svämmar över alla bredder men det finns ett "problem" som i nuläget gör mig vansinnig av obeslutsamhet.

Jag är till fullo övertygad om att spelet kommer vara grymt underhållande oavsett hur jag väljer att lösa frågan, men jag kan helt enkelt inte avgöra vilken version jag ska välja. Det står mellan PC (som givetvis bjuder bäst grafik) och PS3 (som har riktigt hyfsad grafik men lider av screen-tearing).

Knäckfrågan gäller om pc-versionens fördelar uppväger upp det "jobbiga" i att avnjuta spelet på en stol vid skrivbordet istället för i soffan vid tv:n. Jag vet ärligt talat inte. Att koppla pc:n till tv:n är inte ett alternativ så problemet kan inte sidsteppas. Det är alltså det klassiska "skrivbord versus soffa" som gäller, med allt vad detta innebär i form av skillnader i sittkomfort.

Jag postade mina undringar i Far Cry 3-tråden för några dagar sedan men där är det stendött. Finns här någon som spelat PS3-versionen och har åsikter om screen-tearingen? Givetvis är alla olika känsliga för fenomenet och det är svårt att dra slutsatser från någon annans upplevelser, men det skadar ju aldrig med lite input.

På youtube syns ju problemet klart och tydligt men frågan är hur störande det är när man försjunkit in i spelvärlden. På något vis anar jag att det "sticker ut" tydligare i en video där någon annan spelar. Jag hade aldrig några problem att njuta av FC2 på PS3, trots en del screen-tearing, men jag befarar att trean eventuellt lider mer av detta. Kanske har jag fel?

Min pc är helt okej (Intel i7, SSD-disk, GTX 670, 16 gig ram och 24"-monitor) men jag är ändå konsol-gamer i hjärtat och skulle ju helst vilja gå den vägen med Far Cry 3 - dock inte till vilket pris som helst. Det viktiga är såklart att upplevelsen blir bra och PS3-versionen känns lite som ett "risktagande" när det gäller en spelupplevelse jag helt enkelt inte får bli besviken på.

Ok... halvsnurrigt nu, men som sagt: finns här någon som kan bjuda på lite input gällande PS3-versionen - eller för all del något som kanske svänger mig över mot pc:n? Alla åsikter mottages tacksamt.

Denna förb... beslutsångest (Far Cry 3)

You smell like dead bunnies!

Liberty City - fyra år för sent

Skrivet av mindcrime den 10 maj 2012 kl 02:30

(Inga story-spoilers)

Vid sin release 2008 var GTA IV sannolikt världens mest efterlängtade spel och vi var många som uppslukades av hypen. Ibland kan det dock vara svårt att se skogen för alla träd. Mitt intresse för sandbox-spelande i stadsmiljö låg vid denna tid i dödsryckningar men på något vis hade den enorma hypen lyckats få mig att blunda för att storyn faktiskt utspelades i en öppen storstad. Det var ju GTA, liksom. Vad kunde väl gå snett?

En hel del, skulle det visa sig.

Även om Liberty City imponerade på många sätt kände jag mig snabbt uttråkad. Jag minns fortfarande det exakta ögonblicket i gyllene kvällssol på stranden nedanför nöjesfältet när jag plötsligt insåg vad jag innerst inne anat hela tiden: sandbox i stadsmiljö kändes verkligen stendött. Den spelglädje som förtrollat miljontals människor gick mig spårlöst förbi. Efter bara några timmar förpassades GTA IV till hyllan där det stannade i flera år.

Men så en vårdag 2012 känner jag ett oväntat sug efter GTA. "Värt ett försök", tänker jag och stoppar med låga förväntningar in skivan PS3:an. Efter en seg installation välkomnas jag åter av Liberty City.

Till en början är jag vilsen och klumpig men ganska snart börjar jag känna en viss njutning i att dra ut på nattliga rån-turnéer och se min blygsamma förmögenhet sakta växa i takt med att oskyldiga kroppar får smaka basebollträ. Tjoff! Bonk! Tydligen är jag en hemsk människa.

Efter två kvällar av planlöst lallande har spelglädjen slagit klorna i mig. Visst är kontrollen ofta seg och frustrerande på ett för GTA bekant sätt, och visst har den fyra år gamla grafiken sina skönhetsfläckar men designen är fantastisk och förlåter de flesta skavanker.

Liberty City känns för mig som måttstocken för en levande, fungerande spelstad med tonvis av karaktär, full av dråpliga vardagshändelser. Att beskåda hur en bufflig ambulans skapar stor förödelse på sin väg mot olycksplatsen är bara en av alla underhållande scener som utspelas i bakgrunden medan jag pysslar med annat. Måhända bara ett resultat av skakig artificiell intelligens men det känns ändå som ett fullt naturligt inslag i Liberty Citys skruvade vardag.

Liberty City - fyra år för sent

Platsen där mindcrime tvingades se sanningen i vitögat år 2008. Det var soligare då.

Felfritt är spelet såklart inte. Det stora irritationsmomentet är den mobilterror som aldrig tycks upphöra. I grunden en kul idé som tyvärr snabbt urartar. Att ständigt hetsas till socialt umgänge för att hålla vännerna nöjda skapar bara stress och frustration. När kusin Roman ringer för 116:e gången och vill spela biljard eller när Brucie skäller ut mig för att vi inte träffats på några dagar är det skrämmande nära att handkontrollen flyger in i teven.

Jag tillber alla högre makter att eventuella vänner i GTA V blir betydligt mindre klängiga. Om jag förstått saken rätt ska mobilterrorn tydligen försvunnit helt i den sista GTA IV-expansionen (som jag inte spelat) och om detta stämmer kan jag känna hopp inför framtiden.

Året är 2012 och medan resten av världen sedan länge kramat sista droppen spelglädje ur GTA IV och gått vidare är jag själv mitt uppe i härligheten. Speciellt fort går det inte - 70 procent klart efter 100 timmar - men det är så jag spelar. Den stora frågan nu är om GTA-apatin kommer upprepa sig inför släppet av femman. Det finns ju en klar risk att denna sena överdos ännu en gång knuffat min längtan helt ur synk med spelserien, men å andra sidan behöver man ju bevisligen inte ha bråttom till festen för att ha roligt.

Grappling hook rehab

Skrivet av mindcrime den 23 maj 2010 kl 23:12

Det är inte mycket att orda om: Jag älskar Just Cause 2, men sluta inte läsa bara för det...

Jag spelade aldrig det första Just Cause när det var aktuellt men gav äventyret en chans alldeles innan JC2 släpptes i våras. Visst - ettan hade sin charm och kändes bitvis kul men spelvärlden var samtidigt stel och innehållsfattig. Addera sedan den ganska gryniga last-gen-grafiken till gamla Xbox (som jag iofs kan uthärda) och du har en relativt ljummen upplevelse år 2010. Jag testade, men kärleken fanns inte där.

Två veckor senare släpptes JC2 och min värld förändrades. Skillnaden kändes som natt och dag. Jag är definitivt inte någon "grafiknörd" men jisses så vackert och inbjudande allting såg ut i det militäriskt förtryckta öriket Panau. Min PS3:a pumpade ut vidder, vyer och kristallklart vatten som nästan fick ögonen att tåras av välbehag. Att flänga omkring och agera explosiv solo-armé var också (och är fortfarande) befriande roligt, men inget av ovanstående var spelets stora behållning. Långt ifrån.

Det blir såklart inga extrapoäng till den som räknat ut vart detta är på väg... Ricos grappling hook - eller änterhake som vi kan benämna den på vårt klingande tungomål - och friheten den skänker tillsammans med fallskärmen måste ju banne mig vara det bästa som någonsin hänt mitt spelande. Eller möjligen det sämsta - lite beroende av hur man väljer att se på saken.

Min omedelbara undran lyder: Hur ska jag någonsin kunna spela ett annat spel som saknar denna fantastiska tingest? Nu när det massiva (och sannolikt mästerliga) Red Dead Redemption står på tur känner jag mig smått orolig redan innan jag börjat spela. Någon grappling hook kommer naturligtvis inte att finnas. Visst, "orolig" är kanske att driva saken till sin spets. Jag betvivlar inte att spelet kommer vara helt fantastiskt, men samtidigt vet jag att det kommer uppstå situationer där jag längtar efter en smidig grappling hook att använda - vare sig det handlar om snabb och panikartad flykt eller möjligheten att nå en till synes otillgänglig plats. Så smidig, så användbar, så älskvärd.

Jo, det vore förstås oerhört tramsigt om en sådan fanns tillgänglig i den amerikanska western vid 1900-talets början, men i ärlighetens namn är den ju nästan precis lika mys-puckat osannolik på Ricos arm i modern tid.

Detta fullständigt geniala hjälpmedel har på kort tid förändrat hela min syn på förflyttning i en spelvärld. Kanske är jag förstörd för all framtid? Det enda helt säkra är att avvänjningen kommer bli svår och smärtsam. Jag kan ju bara innerligt hoppas att det inte förstör min kommande upplevelse av Red Dead Redemption.

Är det fler än jag som charmats svårt av den härliga änterhaken?

Grappling hook rehab

Hey! Get back here and die!