Queensrÿche - från klarhet till klarhet

I likhet med väntan inför 2013 års självbetitlade nystart fick jag även denna gång kämpa med att kontrollera mina galopperande förväntningar för att inte glänta på dörren till onödig besvikelse. Trots frestelsen ville jag också hålla överraskningsmomentet intakt och undvek alla former av förhandslyssning på internet. Releasen av Condition Hüman ligger nu några veckor bakåt i tiden och CD:n har hunnit snurra ett antal varv här hemma.

Mitt intryck efter första lyssningen var positivt men inte den totala käftsmäll jag någonstans ändå drömt om. Var detta verkligen samma 9/10-mästerverk jag läst om i så många recensioner? Visst lät det bra och visst var det en fröjd att lapa i sig den naturliga och positiva utveckling som skett sedan förra plattan (som ju var en efterlängtad vändpunkt och en markant uppryckning i jämförelse med de sex plattor som närmast föregick den) men jag kunde ändå inte riktigt känna att det jag nyss hört låg i nivå med alla entusiastiska recensioner.

I min värld behöver dock all ny musik lång inkubationstid innan den slår rot och blommar ut så jag tänkte inte låta mig skrämmas. Efter flertalet genomlyssningar av Condition Hüman i ryggläge med hörlurar börjar nu en annan känsla sprida sig. Små nyanser blir tydligare, låtarna börjar få personliga identiteter och helhetsintrycket växer sig allt starkare.

För min del känns käbblet om Geoff Tate's frånvaro - och hur detta, enligt vissa, är likställt med bandets totala undergång - ganska ointressant. Den diskussionen är överspelad och i slutändan håller jag inte med. Queensrÿche har inte mått så här bra på minst femton år och en stor anledning till detta stavas Todd La Torre. Han är inte bara en formidabel sångare som kan göra rättvisa åt det klassiska materialet (något många tycks 'glömma' att Geoff Tate själv inte är i närheten av nuförtiden), han är också en kompetent allround-musiker och därtill genuint ödmjuk. Kort och gott - han är den vitamininjektion bandet så desperat behövde för att överleva och hitta ny kraft. Att Parker Lundgren dessutom vuxit in i rollen som bandets bäst fungerande andregitarrist sedan Chris DeGarmo gör ju inte direkt ont heller.

Alla omfamnar såklart inte nyordningen men det övergår mitt förstånd hur man kan föredra en sås-poppig och oharmonisk fortsättning med herr Tate vid mikrofonen framför den enorma nytändning vi sett efter hans avsked. Queensrÿche på 00-talet var ett svagt och sjukligt band under hans diktatoriska ledning - nere för räkning och i accelererande takt på väg rakt in i glömskans allra mörkaste utmarker - men efter att ha dumpat sitt gamla bojsänke har skutan äntligen fått styrfart igen. Samma höjder som under 80- och delar av 90-talet lär de aldrig nå men varumärket är definitivt under uppbyggnad efter 15 år av sömnigt förfall och det känns fantastiskt roligt att bevittna.

På flera sätt är det ett annorlunda Queensrÿche vi nu har att förhålla oss till, men samtidigt också ett band som förvaltar sin musikaliska historia med långt större respekt än vi sett på smärtsamt lång tid. Condition Hüman är ett varierat album av hög kvalitet och ett tydligt lyft från den redan positiva föregångaren. Låtarna är starkare, harmonierna tydligare och produktionen är både fetare och mer dynamisk. Så här borde bandet ha låtit som en tung återgång efter lallandet på den halvbleka Here in the Now Frontier från 1997 men istället fick vi Q2K och formsvackan blev plötsligt mer permanent än tillfällig.

Jag känner att Condition Hüman kommer fortsätta växa och tvekar inte att utnämna plattan till bandets starkaste och mest helgjutna prestation sedan 1994 års Promised Land. Sett till den strida ström av svaga album som kommit sedan dess låter utmärkelsen måhända inte så imponerande men Condition Hüman befäster verkligen det som klisterlappen på förra albumet förkunnade: A RETURN TO FORM!

Mom! We're totally out of Windex!