Då var det dags igen! Efter det kulturella jättefenomen som stavas: Avengers: Endgame är det dags för Marvel att gå tillbaka till sin grund och ge oss ännu en solofilm i deras massiva universum. Trots att Endgame kändes som ett perfekt slut på vad man nu kallar för "The Infinity Saga" så har Marvels överhuvud (och allas våran husgud) Kevin Feige gått ut med att det faktiskt är Spider-Man som får äran att avsluta den 11 år långa historien. Passande på ett sätt att Marvels största hjälte (och min personliga favorit) får avsluta denna era av filmer och leda oss in i nästa, men samtidigt lite av ett antiklimax. Endgame lämnade mig ju mätt och belåten, så det är lätt att fråga sig hur lilla Spider-Man ska kunna väcka suget på mer Marvel när vi just fått den saftigaste biten i hela filmserien.

Svaret är lika enkelt som utförandet. Spider-Man inte bara väcker suget utan lyckas fånga själva essensen av en Marvel-film när den är som allra bäst. En jordnära och intim berättelse med stort fokus på karaktärernas utveckling ackompanjerat med humor och tight action.

När vi senast såg Spider-Man i en egen långfilm så hade han precis hittat sin plats som en hjälte av folket. En något mindre närvaro med fokus på vardagliga brott och olyckor som de större hjältarna missar. Men efter Endgame har allt förändrats och Peter måste återigen hitta sin plats i en värld där katastrofen kan slå till när som helst och där de större hjältarna inte alltid finns på plats. Det finns ett stort vakuum i världens hjältegalleri och vår käre Spindelman måste fråga sig själv om han är rätt person att fylla det.

Filmen tar vid ett år efter händelserna i Endgame. Skolåret är över och Peter och hans klass gör sig redo för en skoltripp till Europa. Ett perfekt tillfälle för honom att ladda batterierna och ta lite semester från all den press som han har över sig. Självfallet har ödet andra planer och Peter dras snabbt in i en kamp för världens säkerhet när han blir kontaktad av Nick Fury (Samuel L. Jackson). Jorden är under attack av mystiska monster baserade på de fyra grundelementen och bara Spider-Man och den mystiske nykomlingen Mysterio är tillgängliga för att stoppa dem. Vad som följer är en historia fylld med överraskningar och hjärtvärmande humor när Peter tvingas hålla sina superhjälte-eskapader dolda för klasskamraterna, samtidigt som han måste tackla den allra värsta av tonårsbekymmer - kärlek.

Det är återigen Jon Wats som står för regin och efter denna film måste vi nästan räkna honom bland toppen av Marvels regissörer. Han når visserligen inte riktigt upp till Russo brödernas fingertoppskänsla och sanslöst effektiva scenkomposition, men han lyckas ännu en gång att mixa den klassiska high-school komedin med superhjältar i en historia som fullkomligt dryper av charm.

Filmen växlar mellan humor, action och hjärta som en orkester byter ton, utan att rubba vare sig rytm eller tempo. Visst blir vissa skämt lite Marvel-blajjiga men till skillnad från många andra filmer i detta massiva universum (Läs: Guardians 2) så är de försvinnande få, och precis som i Homecoming bjuder Far From Home på mer av sin egen John Hughes-doftande humor. Spider-Man: Far From Home är en fantastiskt rolig film men lyckas samtidigt beröra när det gäller och innehåller några av Marvel universumets absolut bästa hjärtestunder. Något den lyckas med tack vare ett manus som förtjänar sina stunder men också för att filmens skådespelare är perfekta i sina roller.

Tom Holland fortsätter att ge Spider-Man det där ungdomligt naiva som fattades i de två tidigare tolkningarna, och även om Tobey McGuire alltid kommer vara nätsvingaren från min barndom så är Holland den Spider-Man jag alltid velat se på skärmen. Tonårsgrabben från Queens som måste tackla ungdomens alla draman samtidigt som han måste hålla sitt superhjältande hemligt. Efter att ha spelat spindeln i fyra tidigare filmer så är Holland nu helt bekväm i sin roll och ger oss den mest genuina Spider-Man vi sett hittills. Med det nya slänget av prestationsångest som vilar över vår hjältes axlar får vi också en ny dimension av honom. Det blir bara bättre av att resten av rollistan också presterar på toppnivå där framförallt Zendaya (som nu äntligen får något att göra som Marvel-universumets egna MJ), Jon Favreu och Jacob Batalon sticker ut. Kemin mellan dessa skådisar är klockren och samspelet mellan Holland och Favreu är extra härligt att se.

Men vi får absolut inte glömma filmens största nykomling: Jake Gyllenhaal i rollen som Mysterio. Gyllenhaal är en fantastisk skådis vilket skiner igenom i hans tolkning av Mysterio. Hans samspel med Holland är stabilt och även om det tagits stora friheter med Mysterio som karaktär så är hans essens trogen sin serietidningsbilaga. Hans actionsekvenser mot filmens andra halva är rent ögongodis och står högt på listan över de fränaste actionscenerna i samtliga Marvel-filmer. En lekfull och visuellt slående berg-och-dalbana som perfekt fångar kärnan av Mysterios karaktär.

Överlag är actionsekvenserna av toppklass även om man kan se sömmarna i CGI:n under vissa sekvenser. Klassiskt Marvel med andra ord, men filmen lyckas samtidigt att tillföra sin egen stil till vad som annars kunde varit "ännu en actionfilm". Att se Spider-Man svinga runt i Europas alla städer är en pulshöjande upplevelse och filmen lyckas hålla sina obligatoriska fighter intressanta och spännande.

Spider-Man: Far From Home ligger definitivt i den övre halvan av Marvels solo-filmer och är en frisk fläkt som inte bara tar ner Marvels universum på fötterna igen utan dessutom lägger grunden för en väldigt spännande framtid. Detta lyckas man dessutom med utan att det bekostar filmens egna historia. Far From Home är sin egen fristående film men den kräver också att du sett mycket (om inte allt) som kommit före den. När Marvel nu är uppe i 23 filmer (och fler kommer det bli) så börjar det faktiskt bli ett problem att hänga med inför varje film. Vi får nästan hoppas att de lugnar sig med referenser och obligatoriskt tittande inför de kommande filmerna. Annars riskerar det att bli alldeles för svårt för publiken att hålla reda på alla händelser och karaktärer.

I sin helhet är Spider-Man: Far From Home en ljuvlig liten smällkaramell fylld med härlig humor, utsökt action och en pulshöjande historia med överraskningar bakom varje hörn. Den blir aldrig lika mäktig som Endgame eller Infinity War, men det ska den heller inte vara. Vad som håller den tillbaka från de högre betygen är att den inte riktigt kan stå på egna ben utan den enorma filmkatalogen som står bakom den. Även om det är skönt att gå tillbaka till en mer jordnära Marvel-rulle så fattas det där lilla extra som Endgame hade.

Också värt att nämna är att Far From Home tar tillbaka den gamla Marvel-traditionen med eftertext-scener. Dessa var ju bortplockade i Endgame men är nu tillbaka med blodad tand. För den här gången fungerar de som det faktiska slutet på filmen och jag skulle vilja gå så långt som att säga att du missar en viktig del av filmens story om du inte sitter kvar under eftertexterna. Visst är det väl kul att filmen fortsätter att ge även när den är över men samtidigt kan jag tycka att det är ett problem att dessa scener, som ju fortfarande är frivilliga, har en sådan påverkan på själva handlingen.

Men allt detta är små bekymmer och stoppar inte Spider-Mans andra långfilm i Marvel-universumet från att vara en given favorit som jag mer än gärna rekommenderar för alla som uppskattar humor, action och en rejäl dos av feel-good känsla. Nu hoppas jag innerligt att vi får se den tredje filmen så snart som möjligt!

Mitt betyg: 8/10

Varningstrianglarna fanns ständigt där. Jag tyckte om den första delen i Marc Webbs nya Spindel-mångologi (seriöst, hur många blir det nu igen?) men det gick liksom inte att förbise att den i grunden var rätt kass. Dialogerna kändes stela, den nya origin-storyn är lite väl onödig och att man faktiskt bara får se Peter Parker som Spider-man i ca 25 minuter på lite över två timmar känns bara bedrövligt. Men trots det så hade filmen sina stunder, och det lilla man fick se gav mersmak.

Så när den första trailern dök upp var jag inte sen att skruva upp hype-mätaren till tusen bara för att sakta men säkert skruva ner den ju närmare filmens release kommit. För trots att det såg bra ut på förhand så var jag övertygad om att det skulle bli skräp av det hela. Men jag hade fel!

The Amazing Spider-man 2 är på inga sätt och vis en perfekt film men för mig är det precis den Spider-man film jag alltid väntat på. En del av det som gjorde ettan till en rätt sölig historia skiner stundtals igenom, men mycket av det som kändes fel har nu förbättrats markant!

Andrew Garfields Peter Parker är mindre awkward denna gång och hans Spider-man känns som plockad direkt från valfritt seriealbum. Jag har alltid ställt mig bakom Garfield som Spider-man och nu bevisar han verkligen hur rätt han är i rollen. Emma Stone fortsätter att briljera som Gwen Stacy, Sally Field känns bara så rätt som Aunt May och de två nykomlingarna Dane Dehaan och Jamie Foxx gör ett kanonjobb som sina respektive karaktärer Harry Osborn och Electro.

Just Electro skulle jag vilja slå ett extra slag för. Det fanns en oro att han skulle försvinna i skuggan av Green Goblin, men det känns verkligen skönt att kunna säga att så inte är fallet. Electros, så kallade, "origin" fick mig förvisso att höja ögonbrynet men det glömdes snabbt när man presenterade en välarbetat karaktär med ett tydligt och logiskt motiv bakom alla dess handlingar. Att Jamie Foxxs röst låter förbannat mäktig med lite bas gör knappast saken sämre!

Den lilla story som finns får sitta i baksätet medan spektakulära actionscenerna, råcool koreografi och en historia om relationer och tonårsdrama får stå i centrum. Många kommer att avsky detta. Filmen hoppar glatt från spektakulär händelse nummer två till känslodrama nummer tre och ångar på i ett tempo som fullkomligt vägrar stanna. Men det som bjuds är underhållande så in i bomben och påminner starkt om ett riktigt bra seriealbum. Det kan lätt kännas ytligt med en så simpel premiss som: "hur reagerar alla på vad som händer dem?" men för mig krävs det inte mer. Jag vet vilka karaktärerna är och nu vill jag bara se och känna med dem när livet kastar in dem i den ena situationen efter den andra.

Sättet filmen är uppbyggd på ger massor med utrymme för Spider-man att vara Spider-man, men även för Peter Parker att stärka sin relation med Gwen och Aunt May. Två relationer som känns fenomenalt bra tack vare solit skådespeleri och en grymt bra förståelse, från Webbs sida, i hur man får tonåringar att kännas som just tonåringar. Denna förståelse märks av i relationen mellan Peter och Harry vilekt skapar en enorm dynamik för den ofrånkomliga sammandrabbningen mellan de två.

The Amazing Spider-man 2 är inte nyskapande, den är lite stressad och den är ett praktexempel på vad superhjältefilmar brukade vara innan Marvel och The Dark Knight kom och rörde om i grytan. Men den är precis vad jag ville ha. En grymt underhållande åktur med min favorithjälte som lyckas slå på samtliga känslosträngar. Spider-man på vita duken har aldrig känts så här rätt förut och när eftertexterna rullar vill jag bara applådera. Att det är minst två år kvar till trean känns just nu som tortyr.

Betyg: 7/10

... Eller åtminstone en vecka på McDonalds?

Precis som många andra har jag skapat en egen hamburgare. En förträfflig liten styggelse med chorizo, emmentaler, het tomatsås, gul lök, sallad och en saftig biff. Allt omslutet i ett bröd toppat med chili och sesamfrön! Tanken var att inspireras av en Italiensk chorizo pizza, med vissa begränsningar.

Om det låter som något ni skulle vilja prova på, eller om ni bara vill vara sådär härligt vänliga som Gamers kan vara så är jag ytterst tacksam för er röst!

Klicka här för att rösta på McMich:
http://myburger.mcdonalds.se/burger/e95536630e3ff590a7f091324
4a57f44ed8a92f0

Egentligen är det inget märkvärdigt. Jag har varit det förut. Två gånger för att vara exakt. I rollen som Gothams beskyddare har jag redan saboterat Jokerns planer i Arkham Asylum och ännu en gång i Arkham City. Jag har i stort sett levererat en käftsmäll till varenda skurk i Batmans galleri. Somliga mer än en gång dessutom. Men det gör ingenting, för nu är det dags igen.

Den här gången är det annrolunda. Den här gången är jag ny på min post. Mina metoder är brutalare, min attityd bittrare och ingen tycks tro att jag verkligen finns. Trots detta ger jag mig ut i snöyran för att utdela rättvisa i stadens alla hörn. Jag tycker mig känns igen staden. Jag tror att jag är där jag var senast, men det känns annorlunda. Färgerna är gråare och de delar av Gotham jag besöker saknar samma charm som Arkham City hade. Men det gör ingenting. När jag väl slänger mig ut för ett hustak med änterhake i högst hugg kittlar det sådär skönt i magen och jag låter upplevelsen ta över istället för att stirra mig blind på atmosfären.

Trots att jag fortfarande är en myt så finns de som tror på mig. Det finns rentav någon som tror tillräckligt mycket för att sätta ett pris på mitt huvud, på självaste julafton. Det är därför jag är här igen. För att smyga, slåss och leta efter mina fiender och se till att varken jag eller min stad faller offer för dem i natt. Mycket känns igen från mina tidigare äventyr men något är ändå annorlunda. Händelserna är spännande men saknar det där lilla extra, striderna är välbekanta men på något sätt känns de lite trubbigare och trots att det finns mycket att hitta så saknar jag att leta efter spår av mina fienders och mina egna verk i staden. Men det gör ingenting.

Jag är Batman igen. Det känns bekant samtidigt som det känns lite ryckigare. Men i slutändan är känslan av att vara tillbaka det viktigaste. När mitt äventyr är över kommer hela staden att veta mitt namn och jag kommer återigen att vara den legend jag upplevt tidigare. Även om det inte är lika underbart som senast.

Förbannat tjusig är jag dock!

Att X-Box One:s avtäckande var en rejäl besvikelse känns det som att majoriteten är överens om. Nog för att den nya X-Boxen säkert kommer leverera när den väl kommer ut, men det vi fått se ännu så länge känns mest som gimmickar och ett försök att vara en multimediamaskin snarare än en spelkonsol (för det gick ju så bra när Playstation 3 gav sig på den tanken).

Men vad som nästan förbryllar mig allra mest med den nya konsolen måste ändå vara namnet. X-Box One? Seriöst?

Jag förstår att man vill framhäva sitt "all-in-one"-tänk, men namnet känns bara så onödigt komplicerat och framförallt förvirrande.

I min värld är X-Box One den första X-boxen. Den groteskt stora fyrkanten som startade allt. Om spelkonsumenter har svårt att skilja Wii U från Wii och 3DS från DS, hur ska det då gå när casual spelaren glider in i butiken och ser X-Box One? Var inte det den före 360?

Det känns bara som att Microsoft skjuter sig själva i foten här, speciellt då de verkar ha ett så stort fokus på just casual, med alla sina TV-funktioner och sportsatsningar.

Ännu roligare blir det när man ser på de tre aspekterna som gör Xbox One till just Xbox One. Konsolen, Kinect och Kontrollen. Tre fullt separata delar av en konsol som alla behövs för att skapa helheten. Om man har en konsol som kronologiskt sett är den tredje och som dessutom består av tre nödvändiga delar, varför väljer man då att kalla den One och sälja in det som att man bara behöver en enda låda?

Allt du behöver är en låda! Och... En kamera... Och en kontroll. Men alltså... Det är One... Visst?

Självklart överanalyserar jag namnet å det grövsta, men det är sånt som händer när man har för mycket dötid på bussen. Hur som haver, jag ser fram emot att se vad Microsoft har att visa på E3, för förvirrande namn och onödigt många gimmickar till trots så ska det bli kul med en ny konsol, även om PS4 just nu ser ut att bli mitt förstahandsval.