Svenska
Blog
Spider-Man: Far From Home (Spoilerfri)

Spider-Man: Far From Home (Spoilerfri)

Skrivet av michele den 6 juli 2019 kl 11:30

Då var det dags igen! Efter det kulturella jättefenomen som stavas: Avengers: Endgame är det dags för Marvel att gå tillbaka till sin grund och ge oss ännu en solofilm i deras massiva universum. Trots att Endgame kändes som ett perfekt slut på vad man nu kallar för "The Infinity Saga" så har Marvels överhuvud (och allas våran husgud) Kevin Feige gått ut med att det faktiskt är Spider-Man som får äran att avsluta den 11 år långa historien. Passande på ett sätt att Marvels största hjälte (och min personliga favorit) får avsluta denna era av filmer och leda oss in i nästa, men samtidigt lite av ett antiklimax. Endgame lämnade mig ju mätt och belåten, så det är lätt att fråga sig hur lilla Spider-Man ska kunna väcka suget på mer Marvel när vi just fått den saftigaste biten i hela filmserien.

Svaret är lika enkelt som utförandet. Spider-Man inte bara väcker suget utan lyckas fånga själva essensen av en Marvel-film när den är som allra bäst. En jordnära och intim berättelse med stort fokus på karaktärernas utveckling ackompanjerat med humor och tight action.

När vi senast såg Spider-Man i en egen långfilm så hade han precis hittat sin plats som en hjälte av folket. En något mindre närvaro med fokus på vardagliga brott och olyckor som de större hjältarna missar. Men efter Endgame har allt förändrats och Peter måste återigen hitta sin plats i en värld där katastrofen kan slå till när som helst och där de större hjältarna inte alltid finns på plats. Det finns ett stort vakuum i världens hjältegalleri och vår käre Spindelman måste fråga sig själv om han är rätt person att fylla det.

Filmen tar vid ett år efter händelserna i Endgame. Skolåret är över och Peter och hans klass gör sig redo för en skoltripp till Europa. Ett perfekt tillfälle för honom att ladda batterierna och ta lite semester från all den press som han har över sig. Självfallet har ödet andra planer och Peter dras snabbt in i en kamp för världens säkerhet när han blir kontaktad av Nick Fury (Samuel L. Jackson). Jorden är under attack av mystiska monster baserade på de fyra grundelementen och bara Spider-Man och den mystiske nykomlingen Mysterio är tillgängliga för att stoppa dem. Vad som följer är en historia fylld med överraskningar och hjärtvärmande humor när Peter tvingas hålla sina superhjälte-eskapader dolda för klasskamraterna, samtidigt som han måste tackla den allra värsta av tonårsbekymmer - kärlek.

Det är återigen Jon Wats som står för regin och efter denna film måste vi nästan räkna honom bland toppen av Marvels regissörer. Han når visserligen inte riktigt upp till Russo brödernas fingertoppskänsla och sanslöst effektiva scenkomposition, men han lyckas ännu en gång att mixa den klassiska high-school komedin med superhjältar i en historia som fullkomligt dryper av charm.

Filmen växlar mellan humor, action och hjärta som en orkester byter ton, utan att rubba vare sig rytm eller tempo. Visst blir vissa skämt lite Marvel-blajjiga men till skillnad från många andra filmer i detta massiva universum (Läs: Guardians 2) så är de försvinnande få, och precis som i Homecoming bjuder Far From Home på mer av sin egen John Hughes-doftande humor. Spider-Man: Far From Home är en fantastiskt rolig film men lyckas samtidigt beröra när det gäller och innehåller några av Marvel universumets absolut bästa hjärtestunder. Något den lyckas med tack vare ett manus som förtjänar sina stunder men också för att filmens skådespelare är perfekta i sina roller.

Tom Holland fortsätter att ge Spider-Man det där ungdomligt naiva som fattades i de två tidigare tolkningarna, och även om Tobey McGuire alltid kommer vara nätsvingaren från min barndom så är Holland den Spider-Man jag alltid velat se på skärmen. Tonårsgrabben från Queens som måste tackla ungdomens alla draman samtidigt som han måste hålla sitt superhjältande hemligt. Efter att ha spelat spindeln i fyra tidigare filmer så är Holland nu helt bekväm i sin roll och ger oss den mest genuina Spider-Man vi sett hittills. Med det nya slänget av prestationsångest som vilar över vår hjältes axlar får vi också en ny dimension av honom. Det blir bara bättre av att resten av rollistan också presterar på toppnivå där framförallt Zendaya (som nu äntligen får något att göra som Marvel-universumets egna MJ), Jon Favreu och Jacob Batalon sticker ut. Kemin mellan dessa skådisar är klockren och samspelet mellan Holland och Favreu är extra härligt att se.

Men vi får absolut inte glömma filmens största nykomling: Jake Gyllenhaal i rollen som Mysterio. Gyllenhaal är en fantastisk skådis vilket skiner igenom i hans tolkning av Mysterio. Hans samspel med Holland är stabilt och även om det tagits stora friheter med Mysterio som karaktär så är hans essens trogen sin serietidningsbilaga. Hans actionsekvenser mot filmens andra halva är rent ögongodis och står högt på listan över de fränaste actionscenerna i samtliga Marvel-filmer. En lekfull och visuellt slående berg-och-dalbana som perfekt fångar kärnan av Mysterios karaktär.

Överlag är actionsekvenserna av toppklass även om man kan se sömmarna i CGI:n under vissa sekvenser. Klassiskt Marvel med andra ord, men filmen lyckas samtidigt att tillföra sin egen stil till vad som annars kunde varit "ännu en actionfilm". Att se Spider-Man svinga runt i Europas alla städer är en pulshöjande upplevelse och filmen lyckas hålla sina obligatoriska fighter intressanta och spännande.

Spider-Man: Far From Home ligger definitivt i den övre halvan av Marvels solo-filmer och är en frisk fläkt som inte bara tar ner Marvels universum på fötterna igen utan dessutom lägger grunden för en väldigt spännande framtid. Detta lyckas man dessutom med utan att det bekostar filmens egna historia. Far From Home är sin egen fristående film men den kräver också att du sett mycket (om inte allt) som kommit före den. När Marvel nu är uppe i 23 filmer (och fler kommer det bli) så börjar det faktiskt bli ett problem att hänga med inför varje film. Vi får nästan hoppas att de lugnar sig med referenser och obligatoriskt tittande inför de kommande filmerna. Annars riskerar det att bli alldeles för svårt för publiken att hålla reda på alla händelser och karaktärer.

I sin helhet är Spider-Man: Far From Home en ljuvlig liten smällkaramell fylld med härlig humor, utsökt action och en pulshöjande historia med överraskningar bakom varje hörn. Den blir aldrig lika mäktig som Endgame eller Infinity War, men det ska den heller inte vara. Vad som håller den tillbaka från de högre betygen är att den inte riktigt kan stå på egna ben utan den enorma filmkatalogen som står bakom den. Även om det är skönt att gå tillbaka till en mer jordnära Marvel-rulle så fattas det där lilla extra som Endgame hade.

Också värt att nämna är att Far From Home tar tillbaka den gamla Marvel-traditionen med eftertext-scener. Dessa var ju bortplockade i Endgame men är nu tillbaka med blodad tand. För den här gången fungerar de som det faktiska slutet på filmen och jag skulle vilja gå så långt som att säga att du missar en viktig del av filmens story om du inte sitter kvar under eftertexterna. Visst är det väl kul att filmen fortsätter att ge även när den är över men samtidigt kan jag tycka att det är ett problem att dessa scener, som ju fortfarande är frivilliga, har en sådan påverkan på själva handlingen.

Men allt detta är små bekymmer och stoppar inte Spider-Mans andra långfilm i Marvel-universumet från att vara en given favorit som jag mer än gärna rekommenderar för alla som uppskattar humor, action och en rejäl dos av feel-good känsla. Nu hoppas jag innerligt att vi får se den tredje filmen så snart som möjligt!

Mitt betyg: 8/10

HQ