GOTY 2015 - Spelen man älskat och spelen man missat

Jag har med åren lärt mig uppskatta processen med att spika fast en lista på de tio spelen jag mest tyckt om, både som personlig övning där man kan reflektera över året men även för framtiden när man vill snegla tillbaka. Kort och gott, följande är min lista med de tio bästa spelen från 2015 kombinerat med de tio spelen jag av någon anledning inte har kunnat spela. Enjoy.

10. Until Dawn
Until Dawn hade förvisso väldigt svårt att urstaka någon form av egen identitet men i denna jakt lyckades spelet skrapa ihop skräckgenrens mest urtjatade stereotyper och dramaturgiska knep i en charmig liten samling. Trots att man hamrar hem samma punkt om och om igen känns paketet som är Until Dawn tillräckligt fräscht för att lämna ett bestående intryck.

-- Just Cause: Nu verkar konsolversionen ha tekniska problem så skuldkänslorna blir inte lika grova men Just Cause-serien måste nog alla uppleva minst en gång.

9. Project CARS
Det Project Cars saknade i form av resurser i utvecklingen kompenserades med enorm passion för bilar och tävlande. Där ligger spelets största styrkor. Att jaga varvtider på Monza medan mörkret sakta faller över horisonten samtidigt som några sista solstrålar tittar fram från bakom träden ingjuter obeskrivliga känslor som varje racingtok kommer hålla nära hjärtat.

-- Mad Max: Suget efter filmen var enormt och om de inte hade släppt spelet på precis samma dag som ett annat storspel så hade nog Mad Max kunnat hitta en plats på listan.

8. Axiom Verge
Axiom Verge tar avstamp från 16-bits klassikern Super Metroid men ränner inte runt särskilt länge i nostalgins djupa kölvatten. Istället tas det nya angrepp på beprövade spelmekaniker tolkade i moderna konventioner. Axiom Verge omdefinierar inte bara Metroidvania-genren utan visar oss även att gammal kunskap inte behöver vara sämre.

-- Tomb Raider: Ingen självklarhet att jag hade spelat Tomb Raider även om jag hade ägt en Xbox One, nu får man istället vänta ett år till.

7. The Order 1886
The Order 1886 drogs med en hel del djupa brister men skapligt gameplay kombinerat med en intrigsfull handling gjorde att man satt som fastklistrad till det bittra slutet. Här byggs en spännande värld som blandar fiktion med djupgående historiska rötter där ambitionerna lite väl ofta överskuggade verkligheten.

-- Bloodborne: Dark Souls lämnade mig mätt och belåten så att jag återvänder till dess spirituella uppföljare känns föga troligt. Men jag hade velat ge spelet en chans.

6. The Beginners Guide
The Beginners Guide ger oss ett ovärderligt inblick i spelskaparnas psyke med alla sina brister och skavanker. Handlingen bryter ner alla artistens inre konflikter och utforskar skapandets mörka sanning med bakgrund i såväl depression som ångest. The Beginners Guide är en milstolpe i en industri som sällan vågar titta sig själv i spegeln.

-- Halo 5: Brukade vara en mina favoritserier men intresset har svalnat något kolossalt och femman tycktes inte vara någon höjdare.

5. Her Story
En personlig handling med ett unikt narrativ som man bar med sig långt efter att sista dialogen har yttrats. Her Story lämnar spelaren med fler frågor än svar men känslan är onekligen att man har upplevt någonting alldeles speciellt. Her Story visar att man kan berättta slående berättelser om människor istället för att konstant besöka samma handlingar om domedagsprofetior och tidlösa utomjordingar.

-- Undertale: Ibland tjatar ens vänner så mycket att det får en motsatt effekt. Alla tycker att jag borde spela Undertale, därför kommer jag nog aldrig spela Undertale.

4. Star Wars Battlefront
Battlefront lyckas med konststycket att förverkliga alla barndomsdrömmar man burit på ända sedan man först såg den gula texten röra sig uppåt över skärmen på en halvtaskig VHS. Dice fantastiska ljudbild gör att varje multiplayer-match känns som ett unikt äventyr i en galax långt långt borta (jag var tvungen) och deras känsla för kaos gör att man under hela speltiden sitter med ett närmast barnsligt leende.

-- Soma: Jag är fruktansvärt lättskrämd, hur bra storyn än sägs vara, jag är för rädd.

3. Batman Arkham Knight
Rocksteadys sista tour de force i Batmans breda universum hade stundtals svårt att mäta sig med sina föregångare som var trendbrytare på alla möjliga vis. Men även med detta sagt förblir Arkham Knight ett äventyr värt att upplevas i en Gotham City som för första gången i spelväg känns perfekt realiserad. Arkham-trilogin avslutar med flaggan i topp.

-- Life is Strange: Jag är storförtjust i tonårsdrama, att det kommer i spelform värmer verkligen hjärtat. Har tittat på när gänget på Giant Bomb har plöjt genom det, så jag har nästan spelat det.

2. The Witcher 3: Wild Hunt
Witcher 3 startar förvisso svagt men övertygar med tidens gång, här återfinns genrens alla kännetecken men de kontextualiseras av nyanserade och färgstarka karaktärer som alla bär på sina egna motiv och känslor. Wtichers styrkor ligger i interaktionerna mellan dess huvudkaraktärer vilket i slutändan gör världen värd att utforska.

-- Fallout 4: Om bara tiden hade varit evig, nu går jag och väntar på en längre tids ledighet där man kan sätta sig i soffan utan att behöva tänka på yttre världen.

1. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Från och med den stunden Ocelot släpper oss loss i den stora världen i egenskap som Venom Snake slås man av känslan att något stort väntar bakom de höga bergen, den slående hettan och de otaliga fienderna. Metal Gear påminner oss om att spelarens kreativitet kan vara den mest drivande kraften bakom underhållningen. Handlingen må ha varit mindre närvarande i jämförelse med dess föregångare men för första gången i seriens historia låter Hideo Kojima spelaren sitta i regissörstolen där man får styra äventyret. Jag uppskattade storyn för vad den var men drogs med helt i glädjestormen av briljans som uppstod nör spelets olika mekaniker fick krocka och interagera med varandra. På längre sikt är jag rädd för att spelet kommer tappa i anseende, men just för stunden håller jag Hideo Kojimas svanesång väldigt varmt om hjärtat.

-- Mario Maker: Spelet som nästan fick mig att köpa en Wii U. Mario Maker verkar vara fantastiskt och precis lika underbart som några av Nintendos bästa skapelser.