Det började med OZ för slänga ett år sedan. Efter sista avsnittet lämnat teven blev det istället The Sopranos. För några månader sedan hade Tony tryckt den sista biffen i käften och jag kände mig plötsligt väldigt ängslig över att inte ha en serie att tugga i. Eftersom OZ och The Sopranos är så mycket mer än bara teve blev det ganska tufft att hitta en ny serie att hoppa in i.

Tills nu, typ. Har precis sett eftertexterna rulla förbi i det sista avsnittet av första säsongen i The Wire, och jag är extremt positiv.

Det må verka tafatt att uttala sig om något man bara sett 13 avsnitt av, men jag är helt säker på att The Wire är den serie jag letat efter i alla år. Den är smart, grov, laddad och smutsig. Dialekterna klingar perfekt, likaså kontrasten mellan alla de olika livsstilar som bemöts.

HBO är kungar, no doubt. Är osäker om The Wire kan toppa OZ, men jag låter resterande fyra säsonger avgöra det. Ses i Baltimore!

För tre månader sedan bestämde jag mig för att radera alla mina tidigare inlägg här på bloggen, även om det tog emot lite när jag tryckte på knappen som jag vet skulle strimla sönder all text. Men ty den som ger sig. Vi bor i ett samhälle där datorer inte längre används, snarare där datorn använder människan som sitt husdjur. Och ja, nu när hösten närmar sig tycker jag det passar jävligt bra att sitta i ett par raggsockor och blogga om meningslösa saker.

Under tiden jag har varit borta har jag tagit körkort, jobbat på demensavdelningen i en grå förort, hoppat fallskärm från ett flygplan och knappt spelat alls. Okej, jag har inte hoppat fallskärm...

Men resten stämmer. Körkort är grymt att ha, oavsett om man har användning för det eller inte. Se till att skaffa det så fort du kan, det är värt alla pengar det kostar. Att ha körkort ger fler fördelar än att bara kunna köra bil, tro mig.

Att jobba på en demensavdelning är både tragiskt och givande. Tragiskt på det sättet att man verkligen känner dödsångesten i varje rum man befinner sig i, något som man både berörs och tar åt sig av. Att dag efter dag se dessa ensamma personer inte komma ihåg vart de befinner sig, vad de heter och varför ingen besöker dem är ganska jobbigt psykiskt.

Förut brukade jag, precis som många andra, se ner på sjukvårdare och människor som jobbar inom äldreomsorgen, men redan efter första veckan ändrades mitt perspektiv. Har stor respekt för de människor som dag in och dag ut orkar hjälpa till, speciellt med tanke på hur dålig deras lön faktiskt är.

Sen har vi det där med spel också, ganska ofrånkomligt eftersom detta är en spelsida. Jag vet inte hur det blir i framtiden, men jag spelar inte speciellt mycket längre. Det kan gå flera veckor innan jag faktiskt rör en handkontroll, något som känns både bra och dåligt. Det som är bra är att man faktiskt uppskattar spel med kvalité och verkligen njuter när man väl spelar. Det dåliga är att man mer och mer glömmer bort vad det är man fångades av i början.

Inte sedan Ocarina of Time har jag verkligen känt mig emotionellt påverkad av ett spel, och jag tvivlar på att det kommer att hända igen. Det är verkligen synd, men jag hinner inte lägga ner tid på spel längre. Jag är en gamer och kommer alltid att vara, men med mina prioriteringar och mitt nuvarande liv går det inte ihop. Däremot älskar jag att diskutera, läsa och lyssna på vad folk tänker och tycker om spel.

Förhoppningsvis börjar jag skriva lite här igen, det är faktiskt jävligt roligt när man tänker på det. Har hängt här sedan 2004 och något får mig alltid att komma tillbaka. Antagligen kommer jag att finnas här ändå tills Gamereactor går i graven, men det hoppas jag vi är långt ifrån.

Doggen..