Svenska
En ny stjärna på XBLA himmel.

En ny stjärna på XBLA himmel.

Det har varit väldigt tunnt med kvalitativa spel till Microsofts underskattade tjänst under en tid. I onsdags släptes spelet Braid till XBLA, lite som en munsbit innför dom stora elefanterna Bionic Commando Rearmed och Castle Crashers som kommer de närmsta veckorna. Spelet är utvecklat av någon ensam indiesnubbe och blev därför av någon anledning lite dyrare än vanligt. 1200 poäng som till en början avskräckte lite men efter att ha prövat demot en liten stund så var jag helt såld.

Spelet kan beskrivas som ett Mariohyllande-plattformsspel med geniala pusselmoment. Och så kan man spola tillbaka tiden också, på olika sätt i varje värld. Pusslen man ställs inför hela tiden är som sagt helt underbart ballanserade. Dom börjar lättsamt och simpelt för att mot slutet bli riktigt kluriga men ändå inte frustrerande.

Sedan så är grafiken riktigt tjusig också. Hela spelet påminner om en akvarell målning i ljusa färger och med läckert designade nivåer och bakgrunder. Musiken bidrar också med sin melodiska slingor som gör sitt för att sätta en fet mys-stämpel över hela spelet.

Det enda minuset jag kan komma på är att längden på spelet kan tyckas vara lite kort för vissa. Det finns bara 6 banor i spelet, dock är dem fyllda till bredden av spelglädje.

Allt som allt så är Braid ett underbart spel. Det klart bästa till XBLA i år och det nästa bästa totalt.

HQ
En liten XBLA topplista

En liten XBLA topplista

Det har varit lite stiltje på XBLA den senaste tiden. Sunkiga spel (Warlords, Sudokuspelet, Wits and wagers) blandat med spel som kan se lite spännande ut men som man inte vill bränna 800/1600 poäng på (Aces of the Galaxy, Roogoo, Penny Arcade spelet). Vid horisonten skymtas godbitar som Castle Crashers, Soul Calibur och ett nyrenoverat Bionic Commando men dom kan dröja. Här kommer då min högst personliga favoritlista på XBLA spel som kan roa en ända tills dess att nästa stortitel kommer.

5. Bomberman LIVE Inte så värst kul eller givande att spela själv men ack så roligt med flera deltagare då det blir kaotiskt värre. Funkar fint för hela familjen dessutom med sin sockersöta grafik och ungefär en knapp att behöva hålla reda på.

4. Sonic 2 I brist på Sonic & Knuckles det bästa Sonicspelet tillgängligt på 360:n. Allt från ettan upphöjt till awesome! Snyggare grafik, tightare banor, fler bossar, en långsam sidekick som kan flyga och såklart spinnandet. Hur klarade man sig någonsin utan spinnandet?

3. Puzzle Quest Lite dyrare än dom flesta andra spelen men då får man också ett spel som fortfarande säljs till Nintendo DS och PSP för tillfället. Och vilket spel dessutom. En blandning av valfritt rpg (med inventories, level uppande och hela fadderullan) och Zoo Keeper (spelet där man roterar djur...). Extremt beroendeframkallande, förmodligen på grund av det enkla men ändå geniala spelsystemet. Väl värt den extra kosingen.

2. N+ Ett plattformsspel utformat av hin håle själv. Så diaboliskt svårt i vissa stunder att man bara vill primalskrika rakt ut. Men tillfredställelsen av att äntligen klara den där nivån man har nött om och om igen i en halvtimme är svårtöverträffad. Klockren kontroll och stilfull grafik dessutom.

1. Castlevania: Symphony of the Night Vars ska man börja? Är nog tillsammans med Final Fantasy IX mitt absoluta favoritspel från Playstation eran. Det överlägset bästa spelet i Castlevania serien (och det är ingen dålig serie). Introducerade den öppna nivådesignen, där man tar sig fram lite hur man vill, samt rpg-inslagen som har följt serien sedan dess. Allt akompanjerat av ljuvlig musik, underskön 2D grafik samt en riktig badass i huvudrollen, Draculas son himself. Det här är ett spel som fortfarande skulle kunna säljas för fullpris. Drygt 80:- är århundradets fynd.

Bubblare Ikaruga, Ultimate Mortal Kombat 3, Puzzle Fighter HD, Alien Hominid HD. Alla gedigna och underhållande spel som tyvärr hamnar precis utanför min topplista.

HQ
Filmfrossa

Filmfrossa

Tack vare ett påpassligt påsklov så har jag hunnit med att titta lite extra mycket på film den senaste veckan (och det tackar jag för). Här kommer lite blandade omdömmen (OBS! Högst personliga åsikter) om veckans skörd.

A history of Violence: Ganska så förutsägbar film som gärna hade fått vara en halvtimme längre, kändes som om den var alldeles för kort nu. Jag gillade iaf dom ovanligt råa men ack så få våldsscenerna. Hade gärna sett mer av den varan och mindre utav Viggos lätt missbildade stjärt, särskilt i en film med den här titeln.
Betyg: 7/10

Borat: Jag såg den här filmen ganska så sent och i gott sällskap så det kan ha bidragit en del till skrattfaktorn. Men stora delar av filmen är hur man än vrider och vänder på det sjukt rolig, på ett "ooooh vad pisanmt"-sätt. Att Cohen lyckas hålla masken så bra är utom min förståelse. Särskilt i filmens roligaste scen, när Borat är på snoffsig middagsbjudning. Det ända som drar ner på betyget och som känns mindre roligt är när Borats judehat kommer upp till ytan.
Betyg: 7/10

Det levande slottet: Inte riktigt lika bra som min favoritfilm av Miyazaki, Spirited Away, men åtminstone snyggare tecknad, och lite roligare och gulligare. Härlig "barnfilm" för alla åldrar.
Betyg: 8/10

Smokin' Aces: Handlingen verkade lovande på förhand iaf. En snubbe får en stor belöning utsatt på sig en och en salig blandning lönnmördare skyndar sig till hotellet han befinner sig i för att hinna ta livet av honom först. Första halvan av filmen där alla lönnmördare ska presenteras och ta sig till hotellet är väll nödvändig men lite seg. När alla dessa olika karaktärer brakar samman så lyfter filmen en aning däremot och tempot höjs avsevärt. Utan att spoila allt för mycket så blev jag även lite glatt överraskad av att en skådis som jag trodde skulle hänga med ganska länge (tyvärr) togs av daga nästan direkt.
Betyg: 6/10

The Big Lebowski: Känns som den här filmen är lite överskattad på sina håll. Visst, The Dude är en skön kille och filmens handling är både rolig, spännande och underlig, men något mästerverk är det då inte. En skön komedi helt enkelt. + också till Peter Stormares tysk och The Dudes aggresiva bowlarkompis.
Betyg: 7/10

Transformers: Den här filmen har verkligen apsnygga specialeffekter, det hade nog varit mer givande att sen filmen på bio. Utöver specialeffekterna finns det en hel del annat att berömma. Filmen håller ett högt, actionfyllt men ändå lite lättsamt, tempo genom hela filmen och Shia LaBeouf funkar bra som huvudrollsinnehavare (till skillnad från andra, tråkigare rolltolkningar). Filmens ändå minus var nog att det var stort sett omöjligt att urskilja Transformerarna ifrån varandra i mer närgågna sekvenser. Och så kändes Kurragömma-scenen både töntig och utdragen
Betyg: 8/10

Högkvalitativ filmunderhållning hela veckan ut med andra ord. Att jag igår tvingades se lite av styggelsen Miss Secret Agent 2 är inte inräknat.

Mass Effect avklarat (jag är lite efter)

Mass Effect avklarat (jag är lite efter)

Jag köpte Mass Effect direkt på releasen någon gång i november och började såklart spela omgående. "Yippie, Star Wars:KOTOR in space liksom!". Inledningen av spelet var strålande (efter att jag kommit på hur man stängde av det sunkiga brusfiltret) och huvudstoryn var engagerande den med, med sin tillhörande ofantligt bearbetade bakgrundshistoria.
Spelade iaf fram tills det klassiska "point of no return"-stället och där tog det lite stopp. Främst p.g.a. min achievementmani och spelets tråkigaste moment. Det vill säga alla dessa totalt meninglösa planeter som endast finns till för att utvecklarna ska kunna skryta över hur många planeter man kan landa på. Fanns mängder av planeter där allt man kunde göra var att hitta en guldhög och en kraschad satellit och kanske skjuta en robot om man hade tur.
Som tur var så höll favoritkaraktären Wrex uppe sin härligt bistra och sura syn på tillvaron i allmänhet. Det kanske blir så efter att hela ens ras har blivit tvångssteriliserade. Jag gillade också skurken Saren. Han såg alltid så mysigt ond ut när han dök upp på bild.

Hur som helst tog jag nu tag i saken och bestämde mig för att klara av spelet åtminstone och komma tillbaka till achievementplockande vid ett senare tillfälle. Nu rörde det sig iofs bara om ca en halvtimmes speltid till visade det sig. Slutet var okej, inte underbart men inte heller jättedåligt. Upplagt för uppföljare men det har ju hela tiden pratats om en trilogi så det var inget förvånande. Skönt att få det överstökat iaf. Jag har 515/1000 poäng nu efter en runda genom spelet. Kan ta ett tag tills det trillar in fler poäng.

Sidonotering 1: Kom nyligen fram till Herr Sundbergs omtalade 14-4 i XBLA spelet N+. Svår och både psykiskt och fysiskt påfrestande. Men jag klarade den till slut iaf efter mängder av försök.

Sidonotering 2: Trogna läsare minns kanske att jag beklagade mig över en viss achievement från spelet Blue Dragon i mitt första blogginlägg. Den som gick ut på att bjuda in farbror A-knapp till ett intimt och ack så hårdhänt möte med valfritt finger. Nu i förra helgen som kom flickvännen på besök och tog den så där lite lagom avslappnat på första försöket med Guitar Hero guran. Jag harklar mig och skyller på diverse ålderskrämpor.

En del tuffa achievements

En del tuffa achievements

Skrivet av Mattenator den 20 februari 2008 kl 23:56

Ah, dessa ljuvliga achievements. Denna generations bästa nyhet enligt min mening. Har fått min lista över oklarade spel att sjunka väldigt mycket jämfört med förra generationen då jag kunde ha en hel hög oklarade spel. I like them alot helt enkelt!

Och ger det inte en liten extra känsla av värmande glädje när man lyckas kamma hem någon som är lite extra svår? Här har jag några självupplevda exempel som har fått mig att jubla okontrollerat av lycka.

Insane Difficulty Complete (GUN): Trummade på ganska bra fram tills den idiotiska sista banan där man skulle knuffa en kanon med värdelöst sikte längst en räls där Headshotpatrullen hade årsmöte. Fick åla fram millimeter efter millimeter om och om igen.

Ultimate (UMK 3): Vinn en turnering? Borde inte vara så svårt. Vem är det där? En alldeles för solbränd hästman. *30 minuter av hästlevererat tokspö* Ojdå, det var ganska svårt. Men den här lönnfeta gubben i hockeymask borde inte vara så svårt iaf. *1 timme av hårslitande* ARGH, finally!

Chain of Jewels & The Mother Lode (Puzzle fighter): Två achievements som verkligen kräver den perfekta omgången block. Och antingen är datorn för kass och hinner förlora just innan man är klar eller för duktig och förstör det hela.

Silver in Survival (DoA 4): 50 vinster i Survival alltså. Lyckas ta mig upp till 48 två gånger och var nästan utom mig av förtvivlan. Tills den magiska omgången då jag kom upp till 52. Att det sedan finns achievements för 80 och 100 vinster ignorerar jag för stunden.

True Elite (Burnout Revenge): Tog en hel sommar av sporadiskt spelande att klara. Värst är helt klart alla dessa lopp som man måste köra på omänskliga tider. Minns ett lopp som man skulle klara på, låt säga 1:30. Klockade till slut in på 1:30, exakt på tusendelen. Men nej det dög tydligen inte, snabbare ska det gå! Jippi!

Completed Act 5 on Insane (GoW): Körde igenom Insane ensam och det enda riktigt svåra stället var i slutet av tågvagnarna när jättegräshopporna anföll. Datorstyrda Dom stod stilla som ett fån utan att hjälpa till och jag blev ideligen mosad av dynamitbestyckade pilar. Höll på att göra mig tokig.