Idag deklarerade min far Jörgen med ett J att han inte kan förstå storheten med det där Netaflixet. "Hur kan det blivit så populärt egentligen med det otroligt dåliga utbudet?", sa han medans han högljutt tuggade på sin ostbeklädda fröbuse som lätt skulle kunna ta livet av hans fröallergiska dotter. Jag tror det är ett sätt att visa mig att han har mitt liv i sina händer när jag ibland hittar ett övergivet solrosfrö på skärbrädan. Som ett tyst dödshot om jag inte hjälper till att kratta löv eller handla för honom kanske.

"Dåligt utbud?", tuggar jag tillbaka med min nybakade barkis i munnen medans jag vuxet sköljer ner den med lite varm Oboy. "Ja, jag har ju sett allt de har att erbjuda och det betalar du dyra pengar för", avslutar han med medans han ger mig den där snålländska blicken att jag kastar bort mina pengar. "Hur fasen kan du ha sett allt på Netflix när du bara använt kanalen i några veckor? Är det allt du gör om dagarna här som pensionär?" skrattade jag tillbaka. Han ser lite sur ut när han rynkar ihop sina buskiga ögonbryn och förklarar att det minsann inte tar veckor att se åtta filmer.

" Åtta filmer?", säger jag och stirrar tillbaka med förvånad blick och lutar mig tillbaka med ett nöjt leende för jag vet att detta kommer bli episkt det som kommer ut ur hans mun. " Ja, visst finns det serier men du vet att jag inte gillar sånt. Och de åtta filmerna som finns har jag sett allihopa så igår kväll stängde jag av TV:n tidigt för jag hade ju som sagt sett allt så jag gick och la mig istället." Jag fortsätter att stirra på mannen som inte kan smälta att Netflix bara har åtta filmer allt som allt och ber honom visa vad han menar.

Han slår på TV:n, drar igång Netflix och pekar på raden där det står Populära filmer. Där är de åtta gubben pratar om. När jag sen visar honom att det finns en massa menyer att öppna vid sidan öppnas inte bara menyerna för Jörgen med ett J, då öppnas en hel värld. Vilken stor förvirrande värld det måste vara för den äldre generationen. Men tack och lov för det för annars hade jag ju inte haft så mycket att skriva om. Så tack pappa Jörgen för att du ser till att ge mig ammunition till min blogg helt ovetande.

Är dina föräldrar lika tekniskt kunnande?

Så långt tillbaka i tiden vi kan gå så har det alltid funnits fuskare. Medelmåttor som aldrig liksom blivit tillräckligt bra för att vinna någonting och alltid blivit lottlösa tills de kom på ett sätt att bli bäst genom att fuska sig till en vinst. En vinst som egentligen inte är deras. Medelmåttan är rätt duktig på att skylla på allt och alla för att han inte kommit hela vägen på egen hand, allt från väder och vind till en talle i näsan men ska vi vara ärliga så grundar sig det hela i två saker och nu min vän ska jag avslöja vad det är. För det första är det en rättfärdighet som denna person med denna mentaliteten har som så lättfärdigt fuskar i allt dom gör.

De tycker faktiskt helt enkelt att de förtjänar att vinna. Men den största grunden är kort och gott ren lathet. För vad har alla som är duktiga på något gemensamt? De har alla jobbat hårt för att bli satans bra på något. Visst, vissa har en fallenhet för till exempel en sport men trots det så ligger det en äcklig mängd av tid, dedikation och övning bakom deras skicklighet. Ord som blod, svett och tårar är liksom inte helt tagna ur luften. Någon har offrat en hel del tid som kanske kunde lagts på familj eller barn eller vänner för att bli bättre än alla andra. Men så kommer då Herr. Medelmåtta och valsar in och han har inte offrat något, inte det minsta. Han kommer inlufsande som en nyförlöst bebis utan förhårdnader på händerna och kan inte ens stava till ordet ansträngning.

Men vinsten vill han ha och han bryr sig inte det minsta om han gjort sig förtjänt av den eller inte. Själv har jag aldrig förstått mig på fusk om det så rör sig om brädspel, TV-spel, kortspel eller idrott. Hur smakar den där vinsten egentligen? För den borde väl smaka rätt bittert va? Man har ju trots allt stulit vinsten från någon som gjort sig förtjänt av den, någon som inte är du. Tänk dig den där cyklisten Armstrong som vann år efter år och stod där på prispallen med ett lyckligt leende som visade alla hans tjugoåtta mjölkvita tänder och höll den där guldmedaljen högt för att visa omvärlden sin vinst, att han var bäst i världen.

Tänk alla gånger han skakat hand med den som kom på andra plats med det leendet och blivit gratulerad att han var den bättre idrottsmannen. Och sen visade det sig att Armstrong var den där medelmåttan som tog den snabbare vägen genom att dopa sig, inte genom att vara den bättre idrottsmannen. Eller min brorsa Michael varje gång vi spelade Monopol och han var den som var bankir och varje gång vi trodde han var ute ur spelet så drog han fram högar med sedlar från fickorna som om han var Joakim von Anka.

Och samma sak gäller ju när det kommer till TV-spel. Ja, igår läste vi ju Jonas blogg om just fuskare samma dag som nyheten släpptes att över 30 000 fuskare har bannats från Call of Duty under bara denna helgen. Spelar vi inte för att det ska vara roligt? Spelar vi inte för att vinna? Vad är den vinsten värd när vi inte kämpat för den och vunnit den med rent mjöl i påsen? Och om man inte spelar för att bli bättre, att utvecklas och komma vidare, varför spelar vi då överhuvudtaget? Vad är meningen? Och visst fusk finns att komma över överallt men bara för man kan gå in på Ica och stoppa en oxfilé i byxan betyder ju inte att man borde.

Samma sak med folk som spelar singelkampanjer i spel och kör med evigt liv eller evig ammunition. Vad är själva poängen då? Att spela ut sitt 900 kronors spel som en spelutvecklare spenderat 10 år på att utveckla på under två timmar? Grattis, money well spend! Saker som är lätta att vinna och komma över i livet är inget man egentligen uppskattar eller lägger något högre värde på. Det är därför folk inte uppskattar smaken av vatten förän de är törstiga och du uppskattar inte spel där du kan börja från senaste sparpunkten förrän du spelat om dina gamla retrospel med tre ynka liv.

Genvägar i livet är det absolut tråkigaste sättet att leva på, det är ju själva resan som är hela poängen. Så odla lite hår på bröstet och ta förlusten som en karl eller en kärring för den delen. Se bara på mig Majsan, jag suger åsneröv i många spel och delar det gärna här inför alla er spelnördars fördömande blickar men jag skäms inte det minsta. Man kan ju inte vara bäst på alla spelsorter men man kan ha satans roligt när man lirar ändå. Det är trots allt en vinst i sig. 

Vad tycker du om allt fuskande idag? 

Detta var faktiskt ett av de svåraste valen att göra för min del för just till Xbox 360 så fanns det så många spel för mig som ligger så jämt. Oblivion till exempel som jag spelade sönder och samman och fick ticks på att säga Sweetrolls som en idiot varje gång vi satt på ett café. Left 4 Dead som fick mig att inse att jag behöver öva mer på knipövningar både fram och bak. Mass Effect som jag dyrkar löjligt och djupt. Fallout 3 som jag spelat så otroligt många timmar på och älskat varje minut av. Hur väljer man liksom bland så många pärlor? För mig blev valet baserat på glada minnen och på en tid när jag knuffades in i spel som inte riktigt var i min trygghetszon. För mig hamnar då valet på:

Gears of War

Mannen jag var gift med fick plötsligt hybris och ville inte längre spela sina spel själv som en normal jäkla karl utan började i stället nöta ner mig sakta men säkert för att bli hans player two. Vi hade totalt olika spelsmak och medans jag ville ha lugna utforskarvänliga spel utan noll stress skulle han ha rå action och gärna spel med äckliga monster och dylikt i, alltså allt som fick mig att vilja gå på toaletten i stället för att spela. Men helt plötsligt kom han hem varje vecka med en hög spel han handlat på Game som han tyckte vi skulle spela tillsammans och som han propsade på att säga: "Du kommer älska detta spelet!". En dag kom han tassande och sa att han hade hittat det perfekta spelet för oss, det hette Gears of War och min vanliga ursäkt att jag inte ville spela hans spel för det var i första person sket sig då det visade sig att spelet var i tredje person.

Jag tittade skeptiskt på fodralet och han drog i gång trailern för att verkligen övertyga mig. Allt det gjorde var tvärtom. Elaka rymdisar i massor, snabba strider och bautastora fiender blandades på skärmen och det blev ett rungande NEJ från mig. Plötsligt vändes mitt gamla vapen emot mig, surandet som jag själv gjorde annars med putande underläpp och näsan i vädret satt nu på makens ansikte och jag kände hur mitt motstånd bröts ner sakta men säkert. Han hade kört kvinnlig Jediforce på mig och det hade tydligen funkat för plötsligt satt jag där med handkontrollen i näven och skrek av stress när fienderna började välla in från båda håll.

Men ju mer jag spelade så märkte jag hur kul jag faktiskt hade trots att jag ofta skrek på hjälp som en galning i de värsta fighterna. Bara en gång var jag nära att slänga in handduken helt och det var när min älskade make hade gett sig av på egen utflykt i nån creepy kåk på jakt efter gömda cogs och lämnat mig helt ensam på en annan våning i mörkret. Rätt som det var dundrade en satans stor dinosaurieliknande fiende in genom en vägg och fick mig att nästan spela med de bruna byxorna på. Satan var arg jag blev att den satans karluslingen då hade mage att lulla runt på skattjakt medans hans kvinna blev manglad av en förbannad T-Rex.

Efter den händelsen blev det spelstrejk, för självklart stack jag från fighten och så blev det en nästan två veckors paus från spelet och det krävdes en himla massa övertalning att få mig tillbaka till spelrummet och axla rollen som Domenic igen. Antagligen i form av massage och en massa choklad. Men ska man summera hela spelet så hade vi så fruktansvärt kul trots att jag mestadels fick leka sjuksköterska och dra min karls sårade rumpa ur strid och hela honom om och om igen.

Och detta öppnade upp för så otroligt många spel som vi körde tillsammans. De resterande Gears of War-spelen, Left 4 Dead, Army of Two, Resident Evil 5 och många mer. Men det var med Gears of War kärleken för co-op i soffan väcktes. Kärleken att sitta och samarbeta, kärleken att häckla varandra och att desperat ropa efter hjälp. Och självklart kärleken till Cliff Bleszinskis kreation med helt underbara karaktärer så som Marcus Fenix, Dominic Santiago, Coletrain och Baird. Spelet hade allt i mina ögon, snygg grafik, grym styrning och härlig action men framför allt en riktigt bra story. Så ja, för min del får det faktiskt bli Gears of War som är mitt enda.

 Vilket är ditt och varför?

När jag började spela TV-spel under slutet av 80-talet bar jag pastellfärgad Bagheera-mysdräkt, tuggade ständigt på Jenka-tuggummi, hade härligt våfflat hår och kunde inte vissla för att jag tappat viktiga mjölktänder. Så alltså långt från hur en traditionell spelnörd skulle se ut idag, alltså noll acne och ingen Joltcoladrickare med hammartummar och paddnacke. För på den tiden fanns något som kallades måtta, eller ja, vi hade föräldrar som helst inte ville ha sina barn inomhus eller ens i närheten av sig.

Det var på den tiden då man bara åt godis på lördagar och det tog typ en kvart att köpa ett hekto godis för man var tvungen att peka och säga vilken man ville ha och hur många. Det är mycket som ändrats för mig som gamer genom åren. När jag var yngre hade jag något som kallades snabba reflexer, man hade precision och man hade framför allt något som kallades tålamod. Idag som fyrtiofem åring har jag andra sidor i stället som kanske inte alltid lämpar sig för att sitta långa stunder i soffan och spela, nämligen förmåga att utan att anstränga mig det minsta och utan att röra mig kunna sträcka en lem eller två. Min reaktionsförmåga måste slåss med att jag planerar vad jag ska äta till middag i mitt huvud samtidigt som jag ibland måste kolla min mobil som plingar var femte minut från GR-redaktionens chatt.

Sen ska vi ju inte tala om hur reaktionsförmågan faktiskt är när allt som kan störa är borta, då är det som att starta igång en gammal moped som först måste teststartas med elstarten för att till slut bli tvungen att kicka igång den med mycket frenesi. Plattformsspel är rena döden för mig idag. Alltså bildligt talat. Super Mario och jag var som ett när jag växte upp, alltså jag var satans bra och kunde rusa igenom banorna med full gas och bara tokspringa. Boing, Boing, Boing och så var jag på toppen av flaggstången. Idag är det som om jag måste undersöka varje avgrund för att se vart botten är. Jag råkar trycka för tidigt, jag råkar trycka för sent och så död. Mitt tålamod som 45-åring är däremot lika långt som ett snöre. För hur långt är egentligen ett snöre? Mitt är som en penislängd-isch.

Varierande på kyla och värme och på humör. Idag om Petter skickar och frågar om jag vill recensera något retrospel skriker jag NEJ som en tok för jag vet att jag pallar inte med spel från förr längre. Spel som generöst ger dig tre liv och sen släpper ut dig i världen för att en timme senare begrava dig och be dig börja om från början. Igen. För det är detta med att ha passerat den magiska åldern som heter 40. Man har inte tålamod och framför allt så ber man allt som inte passar en längre att bara fuck off. När man var ung var man en underbart söt peoplepleaser som inte visste vad ordet nej var, man hjälpte allt och alla. Idag så om man inte känner för något så svarar man NEJ.

Inga förklaringar behövs. Man vet att livet är för kort för en massa skit som man inte vill göra eller som får en att må dåligt. Samma sak är det med dåliga spel. Tänk alla dessa dåliga spel man spelat i sitt liv. Mycket av ren snålhet för har man köpt dyngan för dyra slantar ska den fasen spelas. Som en äldre spelare lever de dåliga spelen farligt till. Sätter jag på ett spel som inte roar mig inom den närmaste timmen hamnar den på dammhyllan. Jag har liksom inte tid att slösa på dålig skit. Har man tur så lever man kanske fyrtio år till och då vill man inte lägga tid på spel som inte levererar. Samma sak med film, vågar inte räkna hur många filmer jag stängt av efter en kvart för att de helt enkelt tråkat ut mig. Bra spel däremot kan jag lägga en evighet på, suga på karamellen redigt och rejält.

Nosa rätt på allt som ska samlas på jakt efter platinum. Då känns inte tiden bortkastad för jag har trots allt kul när jag gör det. Något som också blir tydligare med åren är just ens smak. Man vet vad man gillar men samtidigt är man inte feg att prova nya spel som man liksom inte innan velat pröva. Så jag måste väl säga att jag vuxit som spelare genom åren, blivit mer öppnare för förändring. En annan sida på att bli äldre som spelare är att det liksom inte är något som är socialt accepterat bland andra kvinnor i min ålder att vara i min ålder och spela TV-spel. TV-spel är tydligen inte till för de över tolv år utan tandställning och när man nämner att man är kvinna som game:ar får man ungefär samma effekt som om man sagt att man har fyra bröstvårtor eller dyrkar satan.

Man brukar mötas av lätt lutande huvuden som pratar sakta till en som om man just berättat att man har en lägre intelligensförmåga och inte vet bättre. Man bara väntar på att få en förstående liten klapp på huvudet och att någon tar tag i kinden mellan tummen och pekfingret och drar lite lätt. När andra förfasar sig att deras yngel spenderar tre timmar framför datorn skrattar jag högt och kväver mitt snabba svar att jag själv satt förra lördagen i sex timmar framför ett grymt spel. Oj, förlåt Petter, jag menar TILLBRINGAR. Pengar spenderar man, tid tillbringar man.

Jag fattar liksom att det inte hade tagits emot väl. Men innerst inne vet jag att de antagligen inte kan stava till egentid längre och det antagligen är just det att jag kan ha den tiden att lägga på vad jag vill som egentligen är vageln i ögat och inte att jag spelar. Här är det även skönt att vara över 40 för hade jag varit yngre hade jag säkert tagit åt mig och kanske försökt att passa in i de normala normerna i samhället, men nu säger jag fuck off i mitt huvud bara. Det är det som är skönheten med åldern, man bryr sig inte längre vad andra tycker och tänker.

Man njuter av livet och man njuter att vara tills fred med sig själv. För det är trots allt dina egna tankar som du måste komma överens med. Så nej, jag ber inte om ursäkt att jag tillbringar min fritid med en handkontroll i händerna. Jag ber inte om ursäkt för att mitt spelrum ser ut som om en femton åring har gått lös på Spel & Sånt och inrett med spelstatyer och spellogos. Så snälla be mig inte växa upp, mina konsoler kommer ha en plats på ålderdomshemmet precis som din virkning kommer ha hos dig. Jag kan tycka att ett förlorat barnasinne är grymt mycket mer tragiskt än en som har sitt kvar. 

Har du ändrat ditt spelande ju äldre du blivit?

När jag och min vän Kapten Filling senast gottade ner oss i livsviktiga djupa konversationer hamnade vi på spåret om TV-serier och just serier är något man sett mycket av i sina dagar. När jag växte upp på 80-talet var det serier så som Dallas, Falcon Crest och Törnfåglarna som det bänkades framför runt Tjock-TV:n som stod på hjul i någon slags träimitation och där samlades hela familjen, gamla som unga.

Det var liksom det vi hade att se fram emot, att titta på andra dysfunktionella familjer med bländande vita leenden och stort hår som krävde mer hårspray än vad moder jord antagligen pallade med och som körde fina glänsande bilar och bodde i hus med tjugoåtta rum och kök. Och självklart fanns det i varje serie någon att hata, någon lömsk Cliffy Barnes eller en ondskefull gammal mormor som hette Angela Channing eller en man med en allt för stor Stetsonhatt som gick under namnet J.R Ewing.

Sen emellan 1984 och 1985 dök något mer påkostat upp, den gick kort och gott under namnet V och handlade om när jorden blev invaderad av rymdisar som såg ut som oss tills det visade sig att de i själva verket var ödlor som föredrog möss framför en Big Mac. Jag älskade den tills min far förbjöd mig att titta på den för att han tyckte den var på tok för läskig att se på för en sex åring så varje gång den var på TV fick jag allt smygtitta på den genom att sitta uppe i trappan och spana genom spjälorna så pappa inget skulle se. 

Idag, 2024 ljuger jag inte om jag säger att TV-serier har glidit om riktiga filmer i popularitet. I alla fall när det gäller mig själv åtminstone. Jag kollar hellre på en påkostad serie än en film som oftast har samma tröttsamma handling som vi sett så många gånger förr och som är så förutsägbar att man kan räkna ut slutet redan efter bara några minuters tittande. Ribban sattes för min del när Game of Thrones kom ut. Jag hade aldrig sett något liknande i serieväg och budgeten bakom serien var enorm så det var kanske inte så konstigt att den höll sån hög standard. 

Herr Filling och jag kom i alla fall till slut fram till att vi skulle komma på en bok som vi skulle vilja se som serie och han hostade ur sig lite snabbt Liftarens guide till galaxen vilket jag själv tycker är en hemsk idé för filmen de pressade ut var inte värt pappret jag använder för att torka mig i ändan med. Själv hade jag en hel bokserie i tankarna som jag velat se som serie i hela mitt liv men med den dåliga teknik som funnits hade den inte gjort boken rättvisa förrän nu. Nu var liksom tekniken redo att omfamna böckerna och förvandla dom till en påkostad serie för det krävs en budget för att göra den rättvis och vi snackar trots allt om fyrtiosju hela romaner.

Serien heter Sagan om Isfolket och bakom böckerna står en norsk författarinna som heter Margit Sandemo och hon har genom åren spottat ur sig helt fantastiska böcker. Jag fick faktiskt upp ögonen för henne en natt när jag bara var sju år gammal och jag vaknade av att hela huset skakade av kraftiga åskknallar. Två minuter senare knackade det på min dörr och min storasyster Therese stack in huvudet och frågade om jag ville sova inne hos henne.

Min syster var livrädd för åskan och detta var lite vår oskrivna sed att lillasyrran kröp ner hos henne så vi både kunde känna oss trygga utan att tappa ansiktet. Denna natt låg hon med näsan i sina böcker som vanligt och jag kunde inte sova och bad henne då att hon skulle läsa högt ur sin bok. Än idag kommer jag ihåg titeln, Bödelns dotter och jag sögs in i berättelsen med en gång. Så vad handlar böckerna om? Det är egentligen en hel släktkrönika som börjar på 1500-talet fram tills idag.

Den handlar om släkten Isfolket som härstammar från Tengel den onde som enligt en legend sålde sin själ till djävulen genom en häxbrygd och efter det så föds det en med det onda arvet i varje generation. Det så kallade onda arvet innebär oftast ett särpräglat utseende, speciella krafter och ibland även ett inte så trevligt inre. Så kryddat med häxor, kärlek, en massa tantsnusk och spänning, vad mer kan man önska sig?

Jag har nog läst om de 47 böckerna ett femtiotal gånger och jag älskar varje bok och jag bara vet att de skulle bli en sjukt bra Netflix-serie i rätt händer och med en tjock plånbok. Den hade helt klart piskat Game of Thrones på fingrarna. Så om någon som har lite att säga till om på Flixen läser detta kom ihåg vart ni hörde det först. Jag tar en lätt summa på tjugo procent av vinsten kompis! 

Vilken bok hade du velat se som TV-serie och varför?<br />