Svenska
Blog
Prestationsångest eller bara kass som fan?

Prestationsångest eller bara kass som fan?

Jag har så länge jag kan minnas hatat att nån kollar på mig när jag jobbar. Då går jag från att vara den lugna, metodiska och snabba arbetaren till någon som plötsligt klantar sig på de mest simpla saker. Jag misstänker den röda tråden går tillbaka till när jag var yngre och växte upp med en perfektionist till far som ständigt svävade över en och ständigt misstrodde ens kapacitet att klara något själv vilket självklart väckte tvivel hos sig själv och en känsla att aldrig vara riktigt jäkla bra på något. Pappa Jörgen är kock och gick till sjöss när han var ynka fjorton år gammal då han mönstrade på ett Kinesiskt fartyg så han är världsvan och van vid att klara sig själv. Jag ser mig själv som duktig i köket, jag är kreativ och självlärd och eftersom min mamma gick bort tidigt i mitt liv har jag inte haft henne att luta mig emot eller fråga när tankarna och frågorna varit många. Jag älskar att baka och laga mat, men dock inte i min pappas Jörgens sällskap.

 

Innan han ens tar en tugga sträcker han sig automatiskt efter saltkaret och deklarerar att det behövs mer salt. En gång översaltade jag för att jag tänkte att nu jäklar ska han fasen inte gnälla om det, men trots att min tunga krullade ihop sig av saltheten stäckte sig gubben efter mer salt. Han tittar tyst på när man hackar något och frågar om jag ska hacka så där och jag har därför alltid alla taggarna utåt i köket när den stackars gubben är i närheten. Jag vet att han vill väl men att ständigt bli ifrågasatt över de simplaste tingen gör att man tvivlar på sig själv och misslyckas. Såsen skär sig, brödet bränns och kycklingen blir torr i hans närhet, han är som mitt kökskryptonit. Rätter jag kan i sömnen och aldrig misslyckas med går åt helvete bara den hör att pappa Jörgen ska komma på middag. Samma sak är det när jag sitter och spelar. Jag är ingen dundergamer som någonsin skulle kunna slå några rekord eller som bör släppas in på någon multiplayermatch, men jag är bra.

 

Jag kör aldrig på svinsvår svårighetsgrad utan håller mig till normal, till medel. Spel ska vara kul i mina ögon och inte en källa till högt blodtryck och tunnhårighet. Men av någon jävla underlig anledning blir jag tafatt som få när nån ställer sig och glor när jag spelar. Min systerson Nicola älskar att sitta och kolla när jag spelar och varje gång minskar min pricksäkerhet med typ fyrtio procent under hans vakande ögon. Jag känner mig plötsligt som åttiofemåriga farmor Tyra som plötsligt hittat en handkontroll och inte riktigt vet vad den gör. Ungjäveln vänder blicken emot mig och säger till mig vad jag ska göra för att sikta bättre. Och inombords skriker jag att jag faktiskt är bra! Jag lovar! Innan du kom prickade jag alla Geths, det är du som är som dålig spelkryptonit!

 

Men sanningen är att jag lider av sjuk prestationsångest. Men jag tror inte jag är ensam om det tack och lov. En kompis till mig har skrutit sig hes på Facebook om sin två åring hemma som enligt henne ligger på en fem årings kapacitet och tydligen både kan räkna och konversera i svåra meningar. Men allt jag möts av när jag är där är en unge var största prestation är att blåsa bubblor med nässnoret som ständigt hänger som en grön sträng under vänster näsborre. Samma geni till unge har även setts spisa en och annan färgkrita så han antagligen kan fisa i regnbågens alla färger vilket i sig är rätt storartat. Men nä, inte lätt att ha prestationsångest i sån tidig ålder. Tror både jag och lille Aron får jobba på detta för att nå vår sanna potential när vi har ögonen på oss.

 

HQ