Familjens obetalda jourtekniker

Jag tror vi finns i alla familjer. Iallafall i familjer som min där tummen hamnat lite fel, platsen där ingen tumme hör hemma, brun och ynklig. Familjen oteknisk. Familjen elallergisk. Jag vet inte hur jag blev en katt bland hermelinerna men jag föddes tydligen med en gåva resten saknade. Till min vagga på sjukhuset kom tre skäggprydda män som gick under namnet Samsung, Philips och Hewlett Packard och de strödde sitt magiska glitter över mig och tyvärr räckte det inte till resten av familjen förutom då min äldre bror Michael. Han är dock tio år äldre än jag så kanske det är så att genen av tekniskt kunnande bara slår till var tionde år?

Men herre jäklar vilket behov resten av Wilanders är av ett glitterbad, en tornado av tekniskt glitter, på samma sätt som de tjärade och fjädrade förr i tiden. Om jag fick en slant för varje gång jag frågar min far " Har du tryckt på startknappen?", "Kan du titta så sladden är i?" och " Har du testat att byta batterier?" så skulle jag vara en djupt förmögen kvinna, jag snackar en kvinnlig Bill Gates. Varje dag kommer han med en bekymmersrynka i pannan med antingen sin mobil eller dator under armen och vill att jag ska titta, hjälpa eller bara dubbelkolla. Det är mail som kommer som han tror sig vara vinnare till en ny Iphone trots att han inte medverkat i någon som helst utlottning och det är virusvarningar från samma mailadresser som vill ha snabba tryck och svar. Trots hans absolut obefintliga kunskaper har han ändå lyckats flytta alla startmenyer på sin laptop så det tog mig en vecka att fixa tillbaka, trodde inte ens det var möjligt, men Jögge lyckades med ett knapptryck.

Jag hjälper till att föra över bilder till externa hårddiskar och USB-minnen och samtidigt som jag gör det visar jag om och om igen hur jag gör för att han ska kunna utföra detta själv, jag har till och med även gjort en praktisk lathund i pappersformat men varje gång är allt glömt. Orden " Du gör det så mycket bättre" har blivit ett mantra. Värst är ändå Tv:n som det alltid händer något med. Eller rättare sagt det som händer är att det han gör inte funkar så då tycker han den bästa idén är att trycka på precis varje knapp på fjärrkontrollen, som om det magiskt ska lösa allt. Allt som händer är ju trots allt bara att fler fel händer och ibland när jag kommer upp till Tv:n så får till och med jag klia mig i huvudet och undra vad fasen han ställt till med. Senast idag kom han argt och frustrerande ner och sa att han missade sin morgongymnastik på SVT då dumburken inte startade. Det var dock lätt fixat, fel input från HDMI 1 till HDMI 2, och jag förstod med en gång att han i sin frustration tryckt runt på kontrollen vilket han blånekade som vanligt till.

En dag satt han och pratade med sin gamle vän i Amsterdam från tiden som sjöman och då hörde jag min far upprepande säga på engelska, "I'm a retard, I'm a retard" och jag kunde inget annat än hålla med. Vad min gamle far Jörgen försökte förklara var förstås att han var "Retired" alltså pensionerad men jag skrattade så jag nästan kissade ner mig till hans stora förtret. Men visst förstår jag att detta är en generationsfråga, även om jag själv inte hade så jätte mycket kontakt med datorer under min barndom. Tror året var 1998 när jag för första gången kom i kontakt med en egen fetdator, en sån där med en skärm som vägde två ton, om jag nu inte räknar med datorkursen i årskurs nio på högstadiet som var lika med noll. Vi fick bara lära oss skriva med Wordprogrammet vilket inte gav någon grov PC-kunskap precis. Men jag har haft lätt med teknik sen jag var en liten lintott på sex år.

Jag älskade att plocka sönder saker och skruva ihop de igen och jag som växte upp med Freestyle visste ju vad symbolerna betydde som senare kom på VHS-spelaren. Precis som sjukdomen de flesta män bär på som gör att de inte behöver läsa en instruktionsbok, den bär även jag på. Jag har liksom aldrig varit rädd för att pilla och försöka och det är väl oftast så man lär sig. Jag har alltid velat veta och varit kunskapstörstande. I trettio års ålder fick jag min första systemkamera och med den föddes även en innerlig kärlek till just fotografering och då krävdes det ju lite datorkunskaper så jag var tvungen att lära mig. Mannen jag då levde med var väldigt ovillig att lyfta på baken när jag ropade och behövde hjälp med datorn så jag bestämde mig redan tidigt att detta ska jag fixa själv, annars skulle jag behöva vänta och tjata och det är det värsta jag vet.

En bra kvinna reder sig själv och det gjorde jag också. Visst tog det sin tid men man lär sig av sina misstag. Och nu sköter jag allt själv och det är jag stolt över. Min syster Therese är min andra bästa icke betalande kund, och med tanke på att hon använder ord som "UPS-minne" och "Röjter" säger väl det sig själv. Det är mig de ringer till när de handlat på IKEA och behöver monteringshjälp och det värsta av allt är att de tror att jag kan lösa allt som det blir fel på. Brödrostar, riskokare, ugnar och element. Asså jag är inte Mulle Meck! Men jag förstår hur de känner sig, lite så känner jag mig ibland här på Gamereactor när det kommer till det tekniska på hemsidan. Jag känner mig som pappa Jörgen, som en retard i en teknisk värld som ibland är som kinesiska för mig. Stackars Jonas och Petter har fått otaliga meddelande från mig om funktioner och bildinsättningar och jag misstänker att de också sitter och skrattar så de kissar lite i byxan när de hör mina frågor.

Och jag trodde aldrig jag skulle säga detta men pappa jag kan relatera till dig nu. Så varje gång det kommer ett nytt blåbär till tidningen så sitter jag där som den där elaka självbelåtna katten i Askungen och hoppas de inte ska fatta sidan med en gång och ställa riktigt dumma frågor. Brukar sluta att jag mer ser ut som Nermal från Gustaf när jag inser att ingen råkar besitta mina ynkliga små kunskaper om GR:s hemsida och att blåbären råkar vara Milleniumbäbisar som fått PC-kunskaper med modersmjölken och det i en överdos så deras mammor antagligen har massiva taxöron vid det här laget, sicka jäkla snillen alltså. De fattar allt med en gång. Så allt jag kan göra är att hoppas och be i smyg att Petter ska råka anställa en pigg 75-åring som heter Jörgen som inte kan se skillnad på Pac-Man och Mario, som inte vet var startknappen sitter och som ställer samma frågor varje dag så jag kan glänsa i mina icke befintliga hackerskills. Han jobbar gratis för två bananer i månaden ska tilläggas. Jobbar du också gratis?