Svenska
Blog
Super Nintendo och tantpage

Super Nintendo och tantpage

Sentimentaliteten som fyller mig när jag tänker tillbaka på 80-talet uteblir lite när jag tänker tillbaka på nästa decennium, 90-talet. Alla som skrattade åt 80-talets frisyrer med hockyfrillor och pudelpermanent har nog glömt 90-talets vuxna män i page, vi snackar page som nästan uteslutande är reserverat för kvinnor över femtiofem plus i vanliga fall och som bär stödstrumpor. Våfflor var även nått man inte bara åt utan det var något man misshandlade sitt hår med i form av våffeltång som mest brände sönder och klöv hårtopparna. Solpuder i fyra nyanser brunare än din egen hudfärg kletades i ansiktet, läpparna ramades in med brun läppenna och ögonbrynen plockades trådsmala för alla tjejer ville se ut som det blonda bombnedslaget Pamela Anderson som plötsligt blev en mall hur en riktig kvinna skulle se ut med plasttuttar och allt.

Det hetaste att ha på fötterna var världens klumpigaste sneakers som mest kan förklaras som stora bakpotatisar på fötterna och som gick under märket Buffalo. Min gamle far Jörgen undrade en gång om en klasskompis som bar sådana hade särskilda skoinlägg för folk med benlängdsskillnad, tydligen såg de ut som specialskor för den åkomman enligt honom. Kan än idag sakna min neonorangea Aqua Limone-tröja något fruktansvärt när jag tänker tillbaka på 90-talet. Något jag dock inte saknar är jeansen jag hade som var så löjligt lågt skurna att myntluckan nästan syntes om jag behövde böja mig och då avslöjade att jag bar på trosor som man kunde flossa tänderna med. Tack och lov är den tiden förbi och man har undisar som täcker baken!

Musikstilen Grunge fick ett uppsving med Nirvana och Pojkbanden dundrade in till alla över fjortons förtret. Tydligen fanns det även en oskriven lag att man måste vara fem för att bilda pojkband för när jag gjorde min efterforskning tittade fem pojkar som inte vet vad ansiktsbehåring är tillbaka på mig från alla band så som New Kids on the Block, Backstreet Boys,'N Sync, BoyZone och Take That. Ett hårigt mansbröst var tydligen också förbjudet, för vaxning var nu det nya sättet att finna njutning i livet.

På Tv:n var förnedrings-tv det nya, inget var så roligt som att titta på Ricki Lake och Jerry Springer och äntligen få känna sig lite normal när man såg alla galningar som det tydligen kryllade av i landet som gav oss Mc Donalds och krysslådan. Inget fick jänkarna på så gott humör som någon som blivit sviken av både sin make och lillasyster i en otrohetshärva och som nu satt och grät hjärtat ur sig samtidigt som ytterligare en i syskonskaran kom ut på scenen och viftade med händerna segervisst och triumferande och erkände att även denna fått dopp i grytan även om denne syskon nu råkade vara man. Undrade länge varför detta fenomen försvann men insåg att tack vare TikTok och Youtube behövdes inte just förnedringsdelen längre för det sköter trots allt alla idioter själva nu, och helt kostnadsfritt framför allt.

Alla killar ville se ut som Dylan eller i sämsta fall Brandon i Beverly Hills 90210 och plötsligt skröt killar om att de fått ett ögonbrynsärr genom nån otäck olycka, men sanningen var att de spenderat timmar med en hårtrimmer för att få samma badboylook som mannen med den suktande blicken Dylan hade. Det var tiden där Nicole Kidman fortfarande kunde rynka på sin panna, det var tiden innan Michael Jackson hade tappat sin näsa och det var tiden innan Meg Ryan fick läppar som var som två spända grillkorvar i storlek XXL. Det var tiden då vi mindes Mel Gibson för hans sexighet och inte hans antisemitiska uttalanden. Det var åren då MacGyver lärde oss att vi kan bygga ett flygplan med bara en blyertspenna, en kondom och ett gummiband och Björnes Magasin, Skurt och Teletubbies visade Staffan Westerberg hur man inte skrämmer slag på barn utan mer lärde dom att bli lite mer lättkränkta och mjuka så de skulle passa in när det nya millenniet skulle komma.

Mina filmhjältar var Stallone, Willis och Schwarzenegger och de var hårdare än hårdast. Idag får de gå upp fyra gånger varje natt för att pinka och är allt annat än hårda, möjligtvis med en eller två Viagra. På tekniksidan var 1993 året jag stod och tryckte näsan mot glaset till Stor & Liten och ögonen blev glansiga av upphetsning av den lilla grå plastmanicken som stod display i fönstret. Månader av veckopengar i spargrisen senare och jag kom tillbaka till butiken för att senare komma ut leende med den grå skönheten i min påse. Den grå manicken var en sprillans ny Super Nintendo och jag var den lyckligaste ungen i världen tyckte jag. Super Mario Kart spelades som aldrig förr och aldrig har jag tittat med sådan förskräckelse på bananskal som då och än idag om jag ser ett ligga på gatan tittar jag mig över axeln och undrar vem som lagt ut denna dödliga fälla.

Detta var på tiden innan ha-begäret hade satt in hos oss och i hela sex år levde jag med bara tre spel till min konsol. I min samling fanns bara även Super Mario All Stars och Super Street Fighter 2 och konstigt nog tröttnade jag aldrig på varken Mario, Luigi, Blanka eller Ryu. Idag sitter man inne med ett spelbibliotek på över 200 spel och då räknar jag bara de till en av mina konsoler och ändå brukar jag stå och klia mig förvirrat i bakhuvudet och undra vad jag ska spela. Det var en härlig konsol och jag behövde inte mer, det var iallafall vad jag trodde till plötsligt året 1999 trillade in och Playstation gjorde sitt intåg och fick mig i sitt grepp, en spelnörd var född. Det var året mitt favoritspel trillade i mitt knä, det var året Resident Evil 2 visade mig hur roligt det är med en handkontroll i händerna. Det var året mitt spelande blev min största hobby. Jag hade spelat många år innan, men nu blev det mer än någon gång då och då, nu blev det en stor del av den jag är. Så tack 90-talet, du är inte lika underbar som din föregångare, men du avslutade på topp! Du gav mig tv-spel! Du gav mig extra liv! Du gav mig checkpoints!

Vad kommer du ihåg av 90-talet?

HQ