Gamerage eller chill som en komapatient?

Jag är i vanliga fall en rätt soft tjej, är glad och oftast med en sarkastisk punchline på läpparna. Inte mycket gör mig arg, och jag tror att vi som upplevt någon stor tragedi i livet blir såna. Vi vet att det finns värre saker så därför går vi inte runt och retar oss på sånt vi inte kan förändra eller som i i våra ögon faktiskt är petitesser. Men sen finns det något som kan trolla bort snälla glada Marie på ett ögonblick och det är tv-spel eller rättare sagt ond bråd död i tv-spel. Inte så att jag blir förbannad varje gång jag dör i spel, är det mitt eget fel kan jag ta det, men är det så att det är på grund av skräpig spelprogrammering eller jävligt dålig styrning då kommer Maries alter ego Leif fram. Leffe svär som en borstbindare mot tv:n och låter könsorden hagla. Leffe blir högröd i ansiktet och kan skrika högt rätt ut samtidigt som han slår handkontrollen hysteriskt i soffan. En gång bet Leffe nästan sönder sladden på en Xbox 360kontroll med sladd. Leffe är tacksam att det inte finns sladd längre.

För att ni ska förstå allvaret i det hela kan jag här berätta en liten historia som hände mig och Leffe för några år sedan. Jag och min dåvarande make hade köpt oss ett fint hus på landet några mil från Karlskrona, och vi njöt båda två att äntligen slippa ta hänsyn till grannar som klagade så fort man satte på en film. Äntligen slapp vi Stig 83 år som bodde i dörren bredvid i stan som ringde Securitas stup i kvarten och som varje sommar hängde ut ur sin pensionärskuvös (Inglasad balkong) när du avnjöt ett glas vin och hade låg musik på din mobil och skrek att vi skulle sänka decibelen. Vi kunde äntligen njuta av bioljud och feta baslådor! En dag när jag var ensam hemma satt jag och spelade som vanligt, ett äldre Tomb Raiderspel och en något stelopererad Lara Croft skulle göra ett hopp inne i någon egyptisk gravkammare. Jag gjorde hoppet men misslyckades. Jag gjorde hoppet igen, och misslyckades även då. När jag misslyckats för tionde gången och fick klättra runt som ett fån i en kvart igen för att ta mig till dödshoppet började Leffe ge sig till känna. Började med mina värsta svordomar. Hoppade för elfte gången. Ond bråd död. Tolfte gången. Ännu mer död. Leffes ansiktsfärg skiftade som en nyslaktad gris och arg strupsång efterföljdes. När jag för trettonde gången gjorde samma hopp och fick höra Laras dödsskrik förlorade Leffe fattningen totalt. Avgrundsvrålet ekade i det tomma huset och handkontrollen fick mer smisk än en kund hos en dominatrix.

Plötsligt ringde det på ytterdörren. Och ni som bor på vischan vet att det aldrig ringer på ytterdörren oplanerat på landet. Min första instinkt var att gömma mig för vad jag misstänkte var någon som ville sprida Jesus namn men mot bättre vetande öppnade jag dörren. Utanför stod Rakel, Rakel bodde i svängen långt från vårat hus och hade varit på promenad såg jag på stavarna hon hade i handen. " -Är allt okey? , frågade tanten. " -Jaaa" , stammade jag som inte visste vad hon pratade om. "-Han är väl snäll emot dig? " frågade hon sedan. Efter ett tags stirrande på henne gick polletten ner, här stod alltså min granne och misstänkte att min käre make slagit mig gul och blå. Hon hade alltså hört hela vägen ner till vägen mina arga gap och bankande med kontrollen. Jag räddade upp situationen genom att tacka för omtanken med att det var en film jag tittat på som hon hört. Man kan ju inte förklara för vuxna människor att man beter sig som en trotsig treåring framför tv-spelet, det går ju faktiskt inte. Jobbar på mitt ordförråd varje dag med tanke på att jag jobbar på en skola bland en massa ungar, men det är tufft. Jag är liksom inte hon som säger järn spikar eller nedrans. Jag är hon som fick lära sig F-ordet och K-ordet som tvååring av en av bröderna Jeppson i sandlådan. Jag är hon som vandrade in på min morfar Percys 60-års kalas och högt förklarade att Jeppson berättat att min mamma och pappa kn***ar. Tack och lov var jag två år och kom undan med tilltaget efter en skräckfylld tystnad som fyllde rummet med en massa gamlingar bara för jag var liten och söt.

Men när det gäller spel har jag så satans svårt att hejda ilskan. Ett av mina absoluta värsta spelminnen är i från Driver, tror det var trean. Man skulle jaga en bil, allt dem sa var bara " - They got Dubois, you drive! " och sen skulle man jaga en bil som var alldeles för snabb på små stadsgator som var trånga, kurviga och folkfyllda och minsta sak du körde på betydde att du förlorade dem ur sikte och där av uppdraget. Bilen du jagade var som en missil och perfekt programmerad att aldrig göra några misstag utan gick som på räls. Tror vi höll på i över en vecka med just det uppdraget. Tills jag en morgon gick upp tidigt ensam och klarade det på första försöket. Men sen är det ju också det där med humöret, att ju argare du blir, desto sämre blir tålamodet och då är det ta mig fasen omöjligt.

Sen ska vi inte tala om bossfights. Jag absolut hatar bossfights! Jag blir typ hyperstressad och springer runt som en yr höna när det börjar hagla bomber och granater. Och har dem en löjligt lång livlina är jag körd, för mitt i all ilska och frustration hamrar jag som en galning på handkontrollen vilket resulterar att mina fingrar krampar och blir svaga som kontorsråttehänder så jag får pausa och vila. Och handsvetten, var kommer den ifrån?? Jag har ingen handsvett, men i bossfights blir jag så där drypande och önskar jag hade talk eller en löjlig bilvante eller en sån där manlig glittervante a la Michael Jacksonstyle. Nä, jag och Leffe borde börja med Yoga eller nån annan avslappning. Kanske börja väva en halsduk av vegansk ull eller köpa en ljudbok med valljud. Vi behöver verkligen jobba på det här med våran Gamerage. Känner du av Gamerage? Eller är du chill och lugn som en komapatient när du spelar? Och vilket spel har i sådana fall drivit dig till vanvett? Dela med dig så jag slipper känna mig som ett ensamt argmiffo.