Svenska
Blog
Tack för allt Toby Keith - Här är din topp 10!

Tack för allt Toby Keith - Här är din topp 10!

Få människor älskade sitt Amerika som Toby Keith och han tog varje tillfälle i akt att berätta det för countryvärldens kanske mest hängivna fans. Vissa tyckte att hans ständiga vurmande för flaggan och the American dream var stötande, andra älskade hur han viftade med både the second amendment och freedom of speech. Oavsett vilken sida man stod på så skall han i alla fall ha att han stod fast vid sin linje, hela vägen fram till döden.

Toby Keith älskade sina färger. Sitt red, white and blue. Han älskade sina hästar, sina skjutvapen och whiskey och han älskade kärleken. Några av genrens finaste kärleksballader har kommit från Oklahomas store baryton. Han fick tyvärr bara 62 år på Jorden men han lämnar efter sig en låtskatt som är svårslagen.

Till hans ära har jag förstås satt ihop en lista över de tio bästa spåren. Lite patriotism, lite blödande hjärta, en hel del barhäng och drömmen om att få vara cowboy.

Han är redan saknad och jag fick tyvärr aldrig möjligheten att se honom live även om det var nära ett par gånger. Himlen blev en cowboy rikare och vi en fattigare men här är Tobys finaste stunder. 

10. Whiskey girl

Det finns något i Toby Keiths musik som helt enkelt tilltalar alla. Man vet direkt i introt att det är en Toby-låt och Whiskey Girl är sannerligen inget undantag. Från allra första noten är det good ol’ Toby. En bagatell till låt egentligen. Två brinnande hjärtan i en bar, där det gemensamma intresset är whiskey. Ingen annan dryck är bra nog. Rockig country som dessutom är hans egna favorit när det vankas live-uppträdande. 

09. How Do You Like Me Now? 

Trivsamt och trallvänligt men samtidigt en låt om att slå tillbaka. Att komma tillbaka som en underdog ingen trodde på och säga; well, how do you like me now? Nu, när det är mina låtar du hör på radion. Nu när det är jag som står här med utsålda hus. Det här blev också låten som gav Toby den där riktigt stora pushen, den som till slut skulle ta honom till de stora scenerna och hela vägen till stjärnorna. 

08. As Good As I Once Was

Avnjuts med fördel i kombination med den fantastiska musikvideon som slutar i ett regelrätt barslagsmål men det är förstås också en briljant låt skriven av Keith och Scotty Emerick. En humoristisk berättelse som vi alla som nått medelåldern kan relatera till. En redneckig handbok i att åldras med eller utan värdighet. Eller som Toby själv uttrycker det; "I used to be hell on wheels, back when I was a younger man. Now my body says "You can't do this boy." But my pride says "Oh yes, you can"

07. Red Solo Cup

Hyllningen till Solo Cup Company’s klassiska plastmugg är en lika märklig som medryckande låt. Det är party, det är sommar, det är barbecue och line dance. I den röda muggen, någon form av alkoholhaltig dryck. Låten gick rätt upp på försäljningslistan och det är egentligen nästan lika absurt som när Smurfihits toppade listorna här hemma. Men som sagt, det är svängigt värre och en låt som kännetecknar Toby på så många sätt att den är omöjlig att vifta bort som bara ploj. 

06. Beer For My Horses

Det kan låta märkligt och kanske till och med fruktansvärt att ge hästarna öl men det var faktiskt precis vad cowboys gjorde när pållen hade gjort ett gott jobb. Toby skrev förstås en låt om fenomenet och fick även klämt in amerikanska armén i den, i vanlig ordning och succén lät inte vänta på sig. Den gick raka vägen upp i toppen och låg kvar där i sex veckor. Det blev till och med en film med samma namn. En film man bör undvika till varje pris för lika bra som låten, Beer for my horses är, lika usel är rullen. 

05. Don’t Let the Old Man In 

Inspelad som soundtrack till bästa polaren Clintans rulle, The Mule tog den akustiska balladen världen med storm. En låt som förstås fick en helt ny tyngd när cancern satte sina ondskefulla klor i Toby som till slut inte klarade av att stå emot längre. Med den vetskapen i bakhuvudet är texten i särklass det mörkaste och mest melankoliska han skrivit men det är också något av det allra bästa. Problemet är att resten av låtarna är så sanslöst vassa att det "bara" blir en mittenplacering för Don't Let the Old Man In. 

04. I Love This Bar

Värmen i I Love This Bar är svårslagen. Toby som står vid sin bardisk och ser människor komma och gå. En låt som i grunden bara går ut på att rabbla det brokiga klientelet som besöker etablissemanget men jösses vad fint han gör det. Man vill vara där, höja ett glas bland yuppies, bikers och truckers. När kören i slutet kommer in och hela låten får en känsla av salongsberusad allsång i en saloon så blir man mjuk i hela kroppen. I Love This Bar är tveklöst en av Tobys största stunder som också resulterade i en framgångsrik restaurangkedja, den synnerligen amerikanska, Toby Keith's I Love This Bar & Grill. 

03. American Soldier

Ännu en topplistelåt från Shock'n Y'all och ännu ett spår tillägnat de som tjänstgjort. Den här gången är det dock en ballad och det är en låt som Amerika vårdar ömt. Femtio år från nu kommer den fortfarande att vevas på både Memorial Day och 4th of July. Det kan man vara tämligen säker på. Det är family, liberty och freedom från början till slut. Samtidigt är det en slagdänga utan dess like. En power ballad som sitter från första lyssningen. Gitarrsolot och marschtrummorna lyfter American Soldier till höjder som få når. 

02. Should’ve Been a Cowboy

En av de bästa debuterande countrylåtar som någonsin snickrats ihop och det är klart, titeln säger allt. Det är cowboy rakt igenom. Snakeskin boots och Stetson. Jaga Jesse James och gå med i Texas Rangers. Wanted dead or alive. Toby skrev låten som en hyllning till alla TV-cowboys men det är ju också en dröm. Drömmen om krutröken i näsborrarna, om att få rida in i solnedgången. Drömmen om att bara leva för dagen. Varje gång jag lyssnar på Should’ve Been a Cowboy så kan jag bara hålla med. Man skulle ha blivit cowboy. 

01 Courtesy of the Red, White and Blue

Med glimten i ögat men samtidigt också med ett stort allvar, i skuggan av 9/11 så skrev Keith en av de mest patriotiska låtar som någonsin spelats på radio. En hyllning till faderns efter hans bortgång men också en påtaglig ilska över världsläget. Det blev ramaskri men även hyllningar. Courtesy of the Red, White and Blue överlevde inte bara stormen utan lyftes senare fram som en alternativ nationalsång, vid sidan av The Star-Spangled Banner. Trey Parker och Matt Stone parodiserade USA i World Police, öste på med allt de hade för att få ‘Murica att framstå som en klyscha. De kom inte i närheten av Tobys Courtesy of the Red, White and Blue och för det saluterar jag dig, Toby! Nästan enbart för textraden; "You'll be sorry that you messed with the U.S. of A.'Cause we'll put a boot in your ass. It's the American way."

Hur din lista ut? 

HQ
Äntligen en köttrestaurang värd namnet i Götet

Äntligen en köttrestaurang värd namnet i Götet

Att hotellmagnaten Petter Stordalen var den som skulle se till att rikets andra stad äntligen fick en köttrestaurang värd namnet var inget jag hade förväntat mig men så verkar det vara. I alla fall om jag skall gå efter mitt första besök på Brasserie Draken, restaurangen belägen högst upp i det nybyggda hotellet som öppnade i oktober förra året. Här, med en imponerande utsikt över Masthuggskajen slog vi oss ned och spanade in menyn och det såg riktigt bra ut. Åtminstone på pappret men vi visste ju också att den här typen av nyöppnade storskaliga serveringar sällan brukar hålla måttet. Såvida man inte heter Franztén förstås, vars Brasserie Astoria blev en omedelbar succé i Stockholm och det verkar onekligen ha varit den primära inspirationskällan för Stordalen då menyn helt klart påminner om den på Astoria.

Clubsteken var makalös fin där så tänkte vi väl att vi kör samma på Draken, för att se om de kan leverera samma köttmagi och döm om vår förvåning när vi fick in den med en stekgrad, 54 grader och en krämig fettkappa som kunnat få en halt man att euforiskt slänga kryckorna och springa ett maraton. En himmelsk bea på brynt smör och pommes som hade den där perfekta krispigheten var pricken över i. Beröm även till den tysk-italienska sommelieren som plockade fram en Seven Springs Pinot Noir från Oregon som vi förmodligen aldrig hade valt själva men som verkligen passade ypperligt till steken. Fruktigt men samtidigt med rejält sting och viss rökighet. Servicen var i sin helhet riktigt bra och hit går vi garanterat igen. Go!

HQ
London och Chris Stapleton i oktober

London och Chris Stapleton i oktober

Då var det bokat och klart! Efter alltför många snåriga omvägar fick vi äntligen tag i biljetter till Chris Stapleton, förra årets Entertainer of the Year. Som en del av hans “All-American Road Show” dyker han upp i London och O2 Arena i oktober för att förgylla tillvaron för oss få förunnade. Eller få och få, det är såklart slutsålt sedan länge, 20 000 i Englands största inomhusarena blir otroligt mäktigt för det kommer förstås att levereras ett vokalt välbehag utan dess like. Det behöver man inte ens fundera över. Med den gudomliga pipan, åtta Grammys och sexfaldigt prisad som Male Vocalist of the Year så vet man helt enkelt att det blir så och med tanke på vilka höjder karln når i en av 2023 års bästa låtar, White Horse så förväntar jag mig ett tryck av sällan skådat slag och låten som Billboard beskrev som “A hell-raising anthem, meant to be blared with windows down and enjoyed with ears ringing.” kommer tveklöst att passa perfekt för anglosaxisk allsång, 

Chris besitter en sådan där röst som bara dyker upp någon gång per generation och varje gång någon säger “alla countryartister låter fan likadant” så trycker jag Stapletons uppträdande på Superbowl i ansiktet på belackarna. När han på två ynka minuter får en hel nation att storlipa. Har man någonsin undrat om begreppet balsam för själen verkligen är en grej som finns på riktigt så är det bara att kasta sitt getöga här

2023 års bästa spår 🎧

2023 års bästa spår 🎧

Nytt år. Igen. Då är det förstås dags. Att för tolfte året i rad (🥳) och för tredje gången här på GR bjucka en lika delar lyrisk som less publik på en späckad spellista med de bästa spåren från föregående år. 600+ låtar som under året samlats in och trängts i bruttolistan har skalats ner till strax under 200 där bara crème de la crème får plats. Tolv timmar av förträfflighet att rulla på repeat. Eller så plockar man russinen ur kakan. Musik bygger trots allt på ytterst personliga preferenser men precis som med blandband på 80-talet kan man ju alltid kopiera över det man gillar och skita i resten. 

Men det här var året då någon äntligen tog steget och öppnade en platta med THX-introt. Den ytterst lågt hängande frukten som ingen vågat plocka. Resultatet? An absolute banger på ett av årets allra bästa album. Det var också året då Dolly 77 år gammal sa goshdangit, slängde upp ett långfinger till etablissemanget, bestämde sig för att äntligen leva livet fullt ut och gjorde en rockplatta. På gott och ont. Det här var året då svensk musik var kung och stod för flertalet av årets allra största musikgärningar. Ett år där countryscenen blomstrade och gamla fina akter återförenades och faktiskt levererade som i gamla tider men det var också året när nya rejält stökiga gen z-genrer poppade upp som psykedeliska svampar ur välsignad jord. Det var med andra ord både kontemplation och raseri, i en tid där inga hjärtan plåstrades om. 

2023-listan känns därmed ungefär som att krama om en vän som inte duschat på väldigt länge. Det är rätt vidrigt men ändå lite mysigt. Man känner värmen men också lukten. Och den är lätt att känna igen. Det doftar lite häst, svettig distpedal, moshpit och en hel del hårspray. 

 

Jag spelar War Hospital

Jag spelar War Hospital

Jag fortsätter att botanisera i genren livssimulatorspel. Efter att ha bakat bullar, dejtat, byggt nöjesparker och tagit hand om hemlösa djur så är det nu dags för undertecknad att försöka rädda livet på soldater.

Det handlar om Brave Lamb Studios fältsjukhussimulator, War Hospital som nyligen släpptes till PC, PlayStation och Xbox. Uppdraget är enkelt att förstå. Se till att de krigsskadade som kommer in inte blir ännu en siffra i den tragiska statistiken. Utförandet däremot är inte lika enkelt. Det handlar om att göra rätt saker i rätt tid. Detaljstyrt och med en stress och oro ständigt hängande över en. Jag kommer att ägna resten av veckan åt att gräva i infekterade sår och såga i lårben och siktar på en recension på söndag så håll utkik! Go!