Great White - Ännu en risig hajrulle genomliden

Då var vi där igen. På absoluta rock bottom. Och här sitter jag. Hulkandes i ännu ett maritimt vredesmod och bottenlös besvikelse. Som vanligt efter en hajfilm alltså. En vilsen och förtappad själ, förgäves sökandes efter det som en gång flytt. Och är det är ju snart fem decennier sedan nu. En vithaj på nio meter. En vithaj som var så långt före sin tid att ingen lyckats hitta den igen trots snart 50 år gånga år och omkring 200 försök med allt från snöhajar till mekaniska Megalodons.

Att uselt är tidlöst vet vi sedan gammalt. Det är oerhört enkelt för diverse producenter av lågbudgetfilmer att ösa ur en till synes outtömlig källa av bedrövliga titlar, något som i synnerhet gäller hajrullar. Man vet att varje gång det kommer en ny så kommer den med största sannolikhet att sälla sig till den enorma mängden bottennapp inom genren men vi med hopplös melankolisk kärlek till haj på filmduk ger aldrig upp hoppet om en ny jawsome hajrulle, något som förmodligen aldrig kommer att ske. Eller förmodligen föresten. Det kommer aldrig att ske. Det är lika säkert som amen i kyrkan det men det spelar ingen roll. Vår hjärna säger nej men vårt hjärta skriker ja och därför kommer vi givetvis alltid att bänka oss för en vit tandrad och blodrött vatten.

Så hur många ostiga manuskript involverande havens ståtligaste rovdjur kan filmbranschen trycka ut? Som otbotlig sharkoholic har jag avverkat tresiffriga mängder rullar där alltså en enda rulle, från sjuttiotalet sällar sig till kategorin klassiker och kanske en handfull är acceptabla. Resten är ren katastrof och nu kan även Great White sälla sig till den skaran. En film lika generisk som sin titel. 

Det tog sin tid innan jag högg tag i den här men i går blev det av och Great White var precis som jag hade väntat mig. Standardupplägg från början till slut med ett miserabelt manus, uselt skådespeleri med tillhörande hjärndöd dialog och specialeffekter direkt från rea-backen, inklusive morrande hajar. Som vanligt fanns det en ocean av möjligheter att göra något nytt, åtminstone få in någon ny vinkel eller kanske överraska publiken med ett udda slut som man inte kan räkna ut redan innan filmen har startat men än en gång slutar det i skamlöst stulna scener från Jaws och livlösa karaktärer som ingen människa bryr sig om hurvida de dör eller överlever och en final som visserligen är överraskande orealistisk men ändå är precis som man tror. Nu hade jag förstås inga höga förväntningar med tanke på den tragiska statistiken men hoppet är det sista som överger människan och jag får helt fortsätta att vänta på den där härliga hajrullen som aldrig kommer att komma.

Hugger du också första bästa hajfilm? 

Foto: Vince Valitutti/Altitude Media Group