När staten tog mitt underhållningsvåld

Jag lovade ju att nämna ett spel till under temat bortglömda guldkorn, som inte kunde rymmas i artikeln och jag är en man av mitt ord så här kommer det. 

Jag minns det som vore det i går. Hur det ringde ilsket i den gula bakelittelefonen från det som på den tiden hette Televerket, med absolut monopol över all telefontrafik. Det var en tid när mobiltelefoner kallades yuppienallar och uteslutande användes av män inom finanssektorn på Wall Street och solbrända kokainsmugglare i Miami. Vi vanliga dödliga fick i stället finna oss i att enbart prata i telefon när vi befann oss inom hemmets fyra väggar och det var ett samtal åt gången som gällde, annars fick man vackert vänta på sin tur när det inte tutade upptaget på andra sidan luren. Därför var det väl ren flax att just detta samtal gick fram, trots att det var mitt på dagen. Att morsan inte satt och babblade i timtal när detta i det närmaste livsavgörande samtal faktiskt nådde sin tilltänkta mottagare.

Rösten på andra sidan väste fram ”möt mig bakom macken, jag har fått tag i en grej.” Jag frågade förstås efter fler detaljer men den målbrottspipiga stämman sa att han inte kan ta det på telefon. Någon kan höra oss men det handlar om något vi har längtat efter länge och jag visste direkt vad det var. Pulsen rusade och den späda ungdomskroppen fylldes av eufori. Det var dags. Trots alla odds skulle nu en slentrian tonårsvardag förändras för evigt. Allt skulle ta en helt ny vändning från och med i dag. Livets massiva portar skulle äntligen öppnas på vid gavel och en helt oupptäckt värld skulle välkomna mig in i sin varma famn. Mandomsprovet var här och agnar skulle nu skiljas från vete. Jag kastade mig därför på hojen och riskerade liv och lem när jag i rasande fart tog mig till baksidan av den lokala bensinstationen. Där stod de redan och väntade, nervöst. Vi såg oss snabbt omkring för att vara helt säkra på att ingen kunde se oss och så plockade han fram den ur sin ryggsäck. Den heliga graalen. Allas datorspels moder.

Omslaget glänste i solljuset och det låg en magisk aura runt hela området där vi stod i ring och bara gapade. Ett helt orört inplastat exemplar av Barbarian. Vi visste förstås att det här var edens förbjudna frukt. Ett spel så mytomspunnet att vi aldrig någonsin trodde att vi skulle få se skymten av det, än mindre lira det. Den pågående debatten om hur våldsamt och farligt det var för unga hade inte gått någon förbi och nu stod vi där, med spelet som fått staten att sätta in alla tänkbara resurser för att stoppa det förestående våldet. Där den självutnämnda riksexorcisten och socialdemokraten Margareta Persson hade tagit på sig uppdraget att leda korståget mot sköra ungdomars utsatthet för pixelvåld i folkhemmet, ivrigt påhejad av Sievert Öholm och Bengt Alsterlind från Barnjournalen.

Temperaturen var redan stekhet i och med den tidigare så infekterade diskussionen om hur farligt det var med hårdrock. Eller diskussion är väl att ta i, det var bara så. Det var redan bestämt. W.A.S.P. var djävulens sändebud på Jorden och de hade sågklingor i skrevet och sjöng Fuck Like a Beast. Det måste förstås förbjudas, och så blev det. Moralpaniken slog i taket och någon måste stå till svars tyckte Sievert Öholm och bjöd in rockskribenten på musiktidningen OKEJ, Anders Tengner då 23 år gammal till debatt. Resultatet blev ett klassiskt stycke TV-historia om yttrandefrihet, kultur och förutfattade meningar där Tengner lika gärna kunde ha suttit i elektriska stolen. Han var satanist och anarkist, utstött av samhället. ”VI AR SATANS PIPEL står det för” röt Öholm i direktsändning och fördömde det amerikanska hårdrocksbandet och den unga journalisten i ett.

Palace Softwares Barbarian levlade upp den stämningen och nu arbetade regimen och kultureliten natt och dag för att mota Olle i grind, att aldrig låta samhället utsättas för en sådan diabolisk plan för att bringa kaos till våra gator. I Barbarian kunde man nämligen, med precis rätt tajming hugga huvudet av sin fiende och statsmakten var övertygade om att vi nu skulle se halshuggningar varje dag i skolan. Alla barn hade ju ett tvåhandssvärd i sin ägo förstås, så tiden var knapp. Ett förbud måste till och så blev det. Men nu stod vi där med trumf på hand. Med möjlighet att göra revolt. Vi arbetade upp en plan på hur vi skulle lyckas spela detta mytologiska mästerverk som det ju nu hade blivit. Föräldrarna hade redan blivit hjärntvättade genom statlig television så de kunde såklart inte vara hemma och vi lade därmed upp ett schema där vi kunde ha delad vårdnad av vår förstfödde.

Det gick verkligen att känna på spänningen som uppstod när vi tryckte igång spelet i pojkrummet för allra första gången och landade i den coolaste titelskärmen någonsin. Det var som att stiga rätt in i landet som flyter av mjölk och honung. Dels skulle vi få uppleva ett spel som förvägrats oss men vi var också livrädda över att någon skulle komma på oss, ta oss på bar gärning. Vi turades om att försöka med det som ett helt land försökte neka oss. Jag stod bakom gardinen och tittade nervöst ut, var det inte något som rörde sig där i buskarna? Är SÄPO oss på spåren? Samtidigt gick det inte att värja sig från det som utspelade sig på skärmen. Efter frustrerande många försök lossnade äntligen huvudet från kroppen och det var inte nog med det. In från sidan spatserade en liten kutryggig varelse fram och sparkade på skallen som en fotboll så att det studsade ut ur bild. Hade Maggan sett det här hade vi lätt hamnat bakom galler eller kanske till och med korsfästs publikt som varnande exempel, det rådde det inga som helst tvivel om men vi spelade på, tills vi till sist tröttnade och kastade ned det i diskettlådan, där det sedan fick ligga kvar orört tills burken så småningom såldes av. Det var en flyktig relation, en sommarförälskelse helt utan djupare känslor. En förbjuden flirt baserad enbart på yta och andras åsikter. Fruktansvärt repetitivt och oerhört tunt på övrigt innehåll. Ett högst mediokert lir bland många andra men samhällsdebatten gav det legendarisk status och därmed får det aldrig glömmas bort.

Det här var dagen då vi stod enade mot diktaturen och valde vår egen väg istället för att rätta oss i leden. Ingen av oss halshögg någon och vi lever i dag helt vanliga liv utan några bestående men en sak har vi för evigt gemensamt, tillsammans stod vi upp mot censur och förmyndarskap.

Fick du spela Barbarian?