Ja, det är ju frågan. En chipsnovis som till skillnad från Chefredaktör Hegevall inte trycker ett par säckar snacks i veckan utan snarare kanske en påse i kvartalet kommer att få det svårt att gissa tror jag. Å andra sidan gillar jag ju julmat. Normalt hade jag inte fiskat upp den här i affären men nyfikenheten tog överhanden här, well played OLW!

Det går ju inte riktigt att jämföra med en intrikat mordgåta men dyker det upp ett mysterium så hugger jag och nu sitter jag här och skall gissa julsmaken. Bara tanken på kombinationen julsmak och chips får mig att ångra mina val i livet i allmänhet och att köpa den här påsen i synnerhet. Snackar vi lutfisk, senapssill, skinka, skumtomtar, julgröt, Janssons frestelse? Det finns en köttbulle och kanelstång på påsen men även en domherre. Allt låter hur som helst fruktansvärt. Men det skall förstås provas ändå och gissas till kvällsrullen så får vi väl se hur det landar hos övrigt sällskap. 

Någon som har provat och knäckt koden redan? Knäck!

The Saints drog igång trenden på 70-talet och sedan poppade de upp som svampar ur marken och så har det också fortsatt. Jag pratar förstås om Australiensiska punkband som fortsätter att frodas och nu har en av de allra finaste akterna droppat en ny platta som inte kan beskrivas på annat sätt än genomljuvlig. 

Nu skall det direkt sägas att Clowns inte är ett av de där klassiska punkbanden utan de rör sig nästan orimligt ogenerat mellan alla möjliga genrer, något som blir extremt tydlig på Endless för här doftar det 80-tals power metal, thrash och emocore. Den ena bangern avlöser den andra och det är så melodiöst och furiöst att jag nästan tappar andan. Det är sylvasst, det är distat och vokalistduon Stevie Williams och Hanny Tilbrook vrålar på för allt vad tygen håller. Att Cecilia Boström från svenska The Baboon Show sedan gästspelar gör förstås inte det hela sämre. Det finns ett par spår här som tveklöst kommer att ligga med på årslistan när 2023 skall summeras. Vi snackar framför allt Formaldehyde och Scared to Die. Two absolute rippers! Go!

En dansk Oz har den kallats av folk som säger sig veta och då är det klart att man är där och hugger direkt. Oz är ju trots allt något av det bästa jag har sett i dramaväg och en av HBOs allra finaste produktioner och kan SVT:s nya satsning, Huset ens närma sig de höjderna så är det förstås en oerhörd bedrift. Nu tror jag ju inte att det kommer att bli fullt så där bra men förhoppningarna var ändå höga när jag i natt tryckte igång Kim Fupz Aaakesons skildring av livet bakom danska galler.

Det är förstås alldeles för tidigt att dra några konkreta slutsatser även om det bara är sex avsnitt på säsongen men efter de första två so far, so good. Det är dystert, hårt och cyniskt och en sak är säker, ingen mår särskilt bra i Huset, varken innanför eller utanför murarna. Livet som präglas av svek, sorg och tragedi. Där ute krackelerar samhället, där inne råder djungelns lag och David Dencik är precis så där bra som han ibland kan vara. Go!

Jag borde egentligen inte bli särskilt förvånad längre. Bosch har ju levererat klassiskt amerikanskt kriminalmys av nästan orimligt hög kvalitet i hela sju säsonger, samt i en första spin-off-säsong så varför skulle det sluta nu? Men att Bosch: Legacy, säsong två har startat precis lika starkt tog mig ändå på sängen. De fyra första avsnitten släpptes på Prime i fredags och jag klippte rubbet direkt. Man kan tycka att det borde gå i stå nu när serien snarare är baserad på karaktärerna än Michael Connellys böcker men nej, det är fortsatt hårdkokt noir-deckare i modern miljö med ett snortajt skådespeleri från den dynamiska duon Titus Welliver och Jamie Hector när något intrikat mordfall skall lösas. Nu har brottsligheten krupit allt närmare Hieronymus Bosh privata sfär på ett sätt som gör att han börjar ifrågasätta alla sina val i livet. Hans rättspatos är lika orubbligt som det alltid har varit men i Legacy, där han har lämnat in polisbrickan för att i stället verka som privatdeckare är han också mer sårbar än någonsin, något som alltså blir oerhört tydligt i andra säsongen. Go!

Det är ruskigt starkt, och extremt ovanligt att en serie som egentligen inte är särskilt mångfacetterad ändå ständigt lyckas utvecklas och ta nya kliv säsong efter säsong men precis så är det med Bosch och så var det med de två serier den har mest gemensamt med, The Wire och The Shield. Bosch är inte riktigt där uppe men bara att omnämnas i ett sådant sällskap är förstås enormt. 

Komikern Bill Burr har debuterat i registolen och resultatet är minst sagt uselt. Det är i princip samma stand-up-repertoar som han brukar dra på scen, där det i regel brukar fungera men på film är det något helt annat. Jag anser också att hans Frank Murphy i F is for Family är ren och skär briljans. Här är det dock inte mycket som håller ihop och det är knappt att det går att kalla Old Dads för en film. Fy för den lede säger jag bara. Jag känner mig lika kränkt som hans rollfigur Jack Kelly. Go!