Corridor Crew är bland de bästa kanalerna på youtube just nu. Har du inte sett dem, så har du ett supertips här. Jag missar aldrig en video. De har under ett tag experimenterat med Deep Fakes och har bland annat försökt återskapa Luke Skywalker för att försöka göra det bättre än Disney själva. Nu senast återskapade de en kollega med deep fake för att försöka lura de andra på kontoret (titta här) och lyckas till viss del. Dock är ju rösten ett problem, som inte stämmer överrens alls, vilket leder till att tystnad är det bästa sättet framåt.

Det problemet har de nu tagit tag i med sin senaste video, här! Och här har de lyckats återskapa en kollegas röst på ett mycket mer övertygande vis än vad de lyckats med när det kommer till Deep fakes. Roligt och underhållande! Gissningsvis kommer de kombinera båda de här två teknologierna för att göra en riktigt övertygande klon.

Aningen läskigt ändå vad som är möjligt, eller hur? Det här kan ju användas till mer moraliskt tveksamma situationer i värsta fall.

Den eminenta svensken Ludwig Göransson är bland de hetaste kompositörerna i hela världen just nu när det kommer till filmmusik. Han har gjort oförglömliga stycken såsom musiken i Black Panther och The Mandalorian och biblioteket fortsätter att växa. Nu senast med musiken till The Book of Boba Fett. Men tyckte du också att sistnämnda kändes väldigt bekant? Det beror på att Ludwig utan tvekan har låtit sig inspireras av Astrid Lindgrens filmatisering av Ronja Rövardotter. Lyssna här och jämför!

Jag har inget emot det, alls. Jag tycker det bidrar till min ökade njutning av soundtracket. Ytterligare en nivå, nämligen nostalgi. Men Ludwig gör även musiken i Boba Fett till sin egen så jag skulle inte tro att det skulle kunna finnas något copyright-problem inblandat här. Min förhoppning är att Ludwig nästa gång låter sig inspireras av den bästa låten vi har fått av Astrid Lindgrens filmatiseringar, nämligen Fattig Bonddräng - nej, det kanske blir svårt att skapa något episkt av. Jag menar såklart musiken som förknippas med Tengil själv. Så här lät det i sin originalutgåva.

Även Hans Zimmer (the undisputed soundtrack champion) har ”plagierat”, eller återanvänt, genom åren. Och då från sig själv främst. Kanske är ledmotivet till Pirates of the Carribean bland det bästa han gjort. Men han har haft tid att förfina det länge. Lyssna här på likheten mellan några av hans stycken.

Har du något exempel på filmmusik eller musik överlag där musikskaparna tydligt har låtit sig inspireras av andra, eller rent utav snott musik?

Angenämt! - Tänkte jag när jag såg att Codemasters relativt nya titel Dirt 5 var inkluderat i förra månadens uppställning av playstation plus-spel. Tack och bock, det klagar man inte på. Jag har verkligen fingrat efter ett racingspel det senaste, då Forza har lockat mig men varit utan räckhåll och Gran Turismo 7 nyligen släppts, men jag är inte redo att punga ut de pengarna för ett bilspel. Så att gå in helt blind med Dirt 5 lät som ett bra alternativ.

Men Dirt och Dirt 2 har jag ju spelat. Det är Codemasters, de kan ju det här. De gjorde väl även Grid, som var ett bilspel jag hade väldigt kul med när det begav sig. Så jag startade igår upp Dirt 5 och raceade i ett par timmar. Men sen var jag belåten. Det blir nog inget mer. Spelet kändes väldigt ytligt. Det fanns inget initiativ för mig att fortsätta ta mig framåt i karriär-läget. Storyn är begränsad till någon sorts podcast som spelas upp mellan racen. Jag ska ärligt säga att jag skippade de audio-monologerna. Där fanns också aningen svårtförstådda och kladdiga menyer, vilket jag inte var ett fan av. Racingen hade jag ändå lite kul med ibland, även om grafiken lämnade en del att önska. Men det räcker inte till, det här. Det blir nog inget mer Dirt 5 för min del. Det var för mediokert helt enkelt för att fortsätta.

Mitt sökande efter ett bilspel att fylla upp det tomma hål inom mig fortsätter. Ett hål som exempelvis Need for Speed: Underground 1&2, Most Wanted, GT2 och Grid en gång i tiden uppfyllde. Det har varit tomt allt för länge.

Det är bara ett av problemen som uppföljaren till Vikings lider av. Jag pratar om den nya Netflixserien Vikings: Valhalla. En direkt uppföljare till History Channels Vikings och som utspelar sig en sisådär 100 år senare och som känns betydligt billigare och inte lika jordnära som sin föregångare. Men till min överraskning är den mer kaptiverande. Ja, lite av ett guilty pleassure, kan man väl säga. För den är EGENTLIGEN inte värst bra. Skådespelarna lämnar ofta mycket att önska, geografin är uppenbart helt fel, vilket för oss skandinaver är lätt att upptäcka. Men den är roligare än Vikings. Jag menar såklart inte humoristisk, men det händer saker mest hela tiden och storyn går stadigt framåt. Jag blev lätt uttråkad av Vikings, speciellt efter de två första säsongerna, vilket var anledningen att jag gav upp serien (och dels även för att jag läste på Wikipedia om den riktiga Ragnar Lothbrok med söner och blev rikligt spoilad).

Jag kan inte rekommendera den här, men se den ändå! Kolla så länge det är kul, ta den inte för seriöst bara. 

Filmmusik, soundtracks eller låtar som dyker upp i film står för säkert 80% av all musik jag lyssnar på. Jag tycker helt enkelt musik är bättre när jag har något starkt att förknippa det till. Det är nästan så jag kan spela upp filmen i huvudet samtidigt som jag lyssnar på musik. Ett effektivt verktyg för att få tiden att gå fortare när man exempelvis jobbar.

Ordningen går såklart: Se filmen > lyssna på musiken. Häromdagen skrev GR nyheten om att soundtracket till The Batman fanns tillgänglig innan filmen hade släppts. Min vana till trots så drog jag igenom hela albumet och det var bra! Och jag kunde nästan fantisera fram hur filmen kommer utspela sig i huvudet, likt när man läser en bok. Förhoppningen är att detta kommer lyfta filmen ännu mer när jag väl ser den och känner igen musiken. Kanske förhöjer det upplevelsen? I så fall kommer jag självklart göra liknande även för andra filmer. För ibland är det också lätt att filmmusik flyter samman med filmen på ett sätt att man knappt märker av musiken och inte heller känner igen den när man efteråt lyssnar.

Jag vill också revidera min kommentar jag skrev i ovan länkade nyhet. Michael Giacchinos musik är ofta bra. Efter närmare efterforskande är det musiken han gjort till Pixars filmer som jag inte är så förtjust i.