Svenska
Blog

Världens bästa fightingspel (8-7)

Då var det dags igen, dags att utse två till spel i den objektivt sanna listan av världens bästa fightingspel. Denna gång utses plats 8-7. Precis som sist är denna lista baserad på ett antal regler (som du kan läsa här) det vill säga, listan är inte mina personliga favoriter utan vetenskapligt utnämnda spel. Med det sagt så kör vi på.


8 - BlazBlue: Chrono Phantasma (Arc System Works, 2012)
Det tog tid för Arc System Works att hitta vad som faktiskt var intressant i BlazBlue, en spelserie som började sitt liv som en andlig efterträdare till Guilty Gear. Den första versionen (Blazblue: Calamity Trigger) släpptes 2008 och var knappt ett tv-spel, det var inte bara fullständigt knaktrasigt, spelaren blev också konstant dränkt i en störtsjö av one-liners från karaktärer som aldrig höll käft. Och spelkänslan när man avfyrade samtliga attacker kunde liknas med att tappa en våt trasa på golvet, inte jättehett. Över åren började emellertid något fantastiskt att ta form, teamet på Arc System Works gav inte upp, utan gnetade sakta men säkert på, och sent 2012 bevisade till slut teamet att man kan visst polera skit.

BlazBlue: Chrono Phantasma har ett av spelvärldens mest unika karaktärsgalleri, varje kämpe skiljer sig så enormt att man får huvudvärk av att fundera hur det har kunnat gå ihop. För att göra denna uppsjö av tänkbara vinklar av attack hanterbara har BB:CP ett av det mest väldesignade paket av defensiva valmöjligheter någonsin proppat in i ett spel. Ja, spelet är så grymt att man till och med glömmer bort att det har det töntigaste namnet i världshistorien.


7 - Marvel vs Capcom 2 (Capcom, 2000)
Det kanske märks på denna lista att lagbaserade fightingspel i regel inte riktigt har det som räcker för att nå hela vägen. I min mening så finns det extremt få spel som verkligen satsar den krut som behövs på den extra dynamik ett partnersystem medför, i värsta fall så lämnas man undrande varför spelet ens försökte. Inget spel har dock tagit sig an den utmaningen och lyckats på samma sätt som Marvel vs Capcom 2. Ett lagspel i alla ordets betydelser. Kombinationen generöst stänk av vältänkta mekaniska element kryddat med en skaplig mängd buggar i systemet skapar tillsammans vad jag skulle kalla det perfekta lagspelet.

Till skillnad från många andra försök inom genren så spelar kompositionen av ditt lag enormt stor roll, olika karaktärer tar på sig väldefinierade roller inom metaspelet på samma sätt som positioner i en lagsport. Som grädde på moset finns ingen bättre representation av kontrollerat vansinne än Marvel vs Capcom 2, skärmen exploderar i alla regnbågens färger samtidigt som Magneto tävlar mot Strider om vem som kan skrika högst. It's Mahvel baby, vad mer behöver sägas?

Världens bästa fightingspel (8-7)

HQ

När covern är bättre

Som liten älskade jag..... scratch that, dyrkade jag Metallica, Master of Puppets, Black Album, ja även Reload fick ständigt snurra runt i CD-spelaren. Stunden efter jag som nybliven elva-åring febrilt slet upp presentpappret och slog igång St. Anger första gången tog dock kärleken till bandet ett svanhopp ned i avgrunden illa snabbt.

Åren som följde såg mig så småningom försonas med bandet och Enter Sandman står sig än idag som en av mina favoriter, vilken jäkla låt alltså!

Om vi spolar lite ända fram till för bara en stund sedan då jag råkade snubbla över en video där australienska electro-house bandet Art vs Science spelar en cover på radio-stationen Triple J (kan varmt rekommendera deras Youtube kanal, särskilt Like a Version-spellistan). Och vad ska man säga? Alla bandets egna versioner av låten har härmed blivit totalt omkörda, trion gör definitivt låten rättvisa samtidigt som de förvrängt den åt alla möjliga håll.

Förvisso visste jag redan sen innan att Enter Sandman gör sig bra i omtolkningar då den eminente Andy Rehfeldt visade detta redan 2010 med sin Smooth Jazz-version, men oj oj oj vad Art vs Science-killarna gör det bra, jag är helt förälskad igen.

Ta o lyssna själv vetja.

När covern är bättre

HQ

Världens bästa fightingspel (10-9)

Som självutnämnd stående fighting-spelsexpert här på Gamereactor faller det på mig att ta mig an det extremt svåra men ack så viktiga uppdraget att kora världens tio bästa fighting-spel. Ett knaksvårt uppdrag jag tar mig an på yttersta allvar. För att hålla det hela konsekvent har jag värvat in hjälp från fighting-spelsvärldens alla hörn samt försökt förhålla mig till en del regler (som följer nedan).

1. Spelserier får en placering (med rum för specialundantag).
2. Påverkan på genren är väger högt.
3. Spel med långt levande scener väger högt.
4. Astråkiga spel ryker direkt (sorry Virtua Fighter)

Listan är alltså inte mina favoriter, utan den absolut objektiva sanningen. Och med det ur vägen så är det dags att avslöja både det 10:e och 9:e bästa fighting-spelen någonsin.

10 - Soul Calibur V (Bandai Namco, 2012)
Många skulle sätta Soul Calibur 2 över Bandai Namcos femte utgåva i serien, men tvåan representerade alltid för mig ett nedvattnat Tekken istället för det unika 3d-spelet Soul Calibur V verkligen är. Det är ett spel som nästan tvingar spelaren att agera, det är få situationer där det är speciellt bra att inte göra något alls i Soul Calibur V och det gillar jag. För att förstärka speldjupet och inte tokstraffa den defensiva liraren introducerade också "Just Guard" för första gången i serien, och den mekaniken träffar just rätt. Soul Calibur V var också Project Souls första försök att ta sig an mätarsystem, något jag anser att de löste galant (faktiskt bättre än deras nuvarande försök i 6:an) de visade att det absolut fanns rum att experimentera mer i 3d-världen. Och som grädde på moset huserar Soul Calibur V också den med råge ballaste versionen av allas favoritsamurai Mitsurugi. Vilket jäkla spel!

9 - Samurai Shodown V Special (SNK, 2004)
Från en svärdkämpande femma till en annan, den 9:e platsen av världens bästa går till SNKs starkaste försök i Samurai Shodown-serien. Braksnygg pixel-grafik, sjukt stabilt soundtrack och nästintill perfekt spelkontroll, ja V Special sätter hattricket rätt bekvämligt. Något unikt med Samurai Shodown är takten matcherna utspelar sig i, fighting-spel handlar ju såklart i stor utsträckning om att göra svåra val under press, och få saker lägger stress på spelare så mycket som högt tempo. Det briljanta med Samurai Shodown är att SNK lyckats skapa samma typ av press från världens absolut lägsta speltempo. I en match V Special kommer du spendera minst lika mycket tid med att vänta som att agera. Gör du ett minsta misstag i Samurai Shodown så är det kört, och ingen av spelen gör det bättre än V Special. Det är lite som Bushido Blade, fast bra.

Håller du med, eller ställer du dig emot den objektivt sanna listan hittills?

Världens bästa fightingspel (10-9)

Spelen som skrämmer livet ur mig

Det finns en del spel som gör att jag darrar till bara jag tänker på dem, blodet fryser till is och jag kan knappt röra på mig. Man skulle kunna tro att det handlar om spel med speciellt läskiga inslag detta, men sånt är helt oväsentligt. De spel som skräckslår mig har alla en sak gemensamt, de gör att jag känner mig totalt oduglig!

Vi snackar spel som EVE Online, Arma 2 och Kerbal Space Program. Spel som kräver mycket från spelaren, men om man lyckas sätta sig in i dem, ger precis lika mycket tillbaka Det som senast sparkat upp dörren till hjärnan på vid gavel och börjat eka med knappen som kontrollerar fasan är Dwarf Fortress. Aldrig har ASCII-grafik varit så läskigt och inbjudande på samma gång.

Oj oj oj vad jag skulle vilja ta mig an bröderna Adams hutlöst avancerade kombination av strategispel/fantasivärlds-simulator. Jag är dock helt medveten om att den totala mängd grubblande i mitt liv i samma veva skulle öka i närmast lavinartad takt. Men en del grubbel kanske är bra? Det är väl när man slutar våga sig på nytt som hjärnan börjar kajka ihop på riktigt?

Å andra sidan kan jag vara fullständigt knaskär i saker och ting som får behålla sin lilla mystik. Sånt som hemlighetsfullt hänger i periferin och emellanåt gör sig påmind Tänk om det visar sig att Dwarf Fortress, EVE och alla de andra spelen är alldeles alldagliga jämfört med vad jag byggt upp i min skalle? Katastrof! Men knappast en omöjlighet.

Det här dilemmat har definitivt inte hjälpts av nyheterna att dvärgkalaset är på väg till Steam. Usch! När spelet låg på en hemsida jag behövde bryta min spelrutin för att komma åt (iallafall liiiiitegrann) så var det enklare att totalignorera.

Nej, det är inte lätt att vara jag, jättesvårt är det faktiskt.

Spelen som skrämmer livet ur mig

Från en låda skrot

En nyhet som för många blivit totalt svald av andra händelser de senaste veckorna är att Smash Bros. Melee (ja det till Gamecube) har genom stöd från spelarbasen fått en enorm uppdatering, kanske den största uppdatering som ens är möjlig.

En viss Jas Laferriere har över åren kodat in häftig funktioner in i spelet som t.ex. spelstatistik som enkelt går att se efter matcher, replay-funktionalitet och dylikt i form av projektet "Slippi". Den senaste uppdateringen är dock minst sagt revolutionerande. Melee har genom Wii och Gamecube-emulatorn Dolphin länge gått att spela online mot andra spelare, men det har alltid varit ganska krångligt och krävt en del vetskap.

Den senaste versionen av Slippi introducerar för första gången ett fungerande matchmaking-system till Melee, där du som spelare genom en (extremt lättnavigerad) meny direkt kan bli matchad mot andra som för tillfället söker efter en omgång pisk. Dreglar du än? Det kommer mer, I samma veva har Jas också lyckats implementera så kallad rollback-nätkod till spelet som tillåter cirka 76 000 gånger stabilare onlinespel. Helt absurt!

Den här snubben har alltså ensamt lyckats ge det här typ 20 år gamla spelet till Gamecube ett integrerat stat-tracking system, blixtsnabb matchmaking och en ohyggligt stabilare nätkod än pappa Nintendo med oändlig mängd cash och anställda utvecklat till den senaste iterationen i serien anno 2018.

Vad är det där citatet från första Iron Man? Tony Stark was able to build this in a cave from a box of scraps?

Från en låda skrot