Det är med blandade känslor jag kommer att minnas 2011. När jag i framtiden kommer att tänka tillbaka på 2011 är det nog framför allt två saker jag kommer att minnas.

Det första är att jag har gått ut från min utbildning på högskolan (bortsett från två resttentor) och fått mitt första riktiga arbete. Jag trivdes bra under studietiden, men under sista året blev jag väldigt sugen på att komma ut i arbetslivet, bidra till samhället och dra nytta av de kunskaper jag fått under studietiden. Jag arbetar för närvarande som programmerare/webbutvecklare på ett litet IT-bolag och trivs oerhört bra. Just att det är ett litet bolag gör det hela ännu mer inspirerande då man ges ett stort ansvar och det man presterar gör verkligen skillnad, att hamna på ett storbolagskontor likt det i filmen Office space hade varit allt annat än givande.

Det andra jag kommer att minnas är tyvärr den fruktansvärda massakern som utspelade sig på Utøya i Norge när Anders Breivik gick lös och sköt ner ett 80-tal oskyldiga ungdomar. Dagen det hände följde jag händelseförloppet under eftermiddagen från direktsända norska nyhetssändningar som sändes i svensk TV. Då förstod jag att det var riktigt illa, men det var först morgonen därpå då jag läste hur många som dödats som jag insåg hur illa det verkligen var. Jag anklagas ibland för att sakna empati, men jag var nedstämnd i dagar efter massakern.

Avslutningsvis, eftersom det här trots allt primärt är en spelwebbplats, måste jag givetvis också nämna hur mitt spelår sett ut. Att jag numera som sagt arbetar under dagarna har inneburit mer pengar i fickan, men mindre fritid, vilket i sig har lett till fler köpta spel, men mindre tid att spela dem. Nu har jag dock insett att det inte är hållbart, så därför tänker jag spela igenom den högen spel jag samlat på mig innan jag skaffar fler. Skyrim, som jag förmodar är årets spel, får med andra ord vänta tills jag är klar med spel som L.A. Noire och Empire Total War.

Just Empire: Total War har varit min bästa spelupplevelse i år. Spelet kom 2009, men det är först nu jag har tillgång till en tillräckligt bra dator för att kunna spela det (den på kontoret). Jag är i grunden en inbiten konsolspelare, det är endast ett fåtal PC-spelserier som får mig att använda datorn för gaming och Total War är en av dem. Känslan efter att ha lett det svenska imperiet till seger över Ryssland i ett 30 år långt krig är svårslagen.

En annan höjdpunkt har varit att jag hittat tillbaka till Pro Evolution Soccer. Under året köpte jag både PES2011 och PES2012, och har insett att serien nu är bättre än någonsin efter några halvdana år.

Gott nytt år!

Äntligen buras packet bakom The Pirate Bay in. Vilken härlig start på fredagen, själv har jag firat med en Jolt-cola. Förvisso kan överklagandena ändra en del, men jag kan riktigt se framför mig hur leendet på dem stelna när domen läses upp. De har tidigare varit så kaxiga eftersom ingen lyckats komma åt dem, men den här gången sattes de dit och det ordentligt. Underbart.

Pirate Bay kallas ofta för en vanlig sökmotor, men själv tycker jag det är en jävla skillnad på dem och Google. Själva meningen med TPB är att olagligt material ska laddas ner - de själva använder t.o.m. parollen "Ladda ner musik, film, spel, program!" och lagrar torrent-filerna. I allra högsta grad medhjälp till brott mot upphovsrätten om du frågar mig, vilket var precis vad de dömdes för. Sedan så kan man ha åsikter om de filmer och spel som de dömdes på grund av, men vi alla vet att de är skyldiga så det skriker om det till så mycket mer och att dessa användes för att ha något att sätta dit dem för.

Jag tycker det känns bra att man nu satt dit värstingarna inom fildelningen och i och med IPRED-lagen kan man nu även ta upp jakten på småbrottslingarna. Jag kan dock hålla med om att det är ett sjukt att en del våldtäktsmän går fria samt att staten kämpar för att hämta hem någon som dömts för medhjälp till mord på polis, vilket sedan hyllas i media. Det är mycket som inte står rätt till i det här landet (och mycket som står rätt till för den delen), men att använda det som argument, att det finns de som begår värre brott, förstår jag inte - har man begått ett brott så har man och bör därför dömas oavsett om det finns de som är värre. Dessutom är man nog själv den som tycker fildelningen är viktigare än allt annat när man låter den frågan vara helt avgörande för val av parti (Piratpartiet). Jag själv är medlem i ett parti som är väldigt positivt inställd till fildelning, men jag tycker det är rätt oviktigt i i relation till så mycket annat som är helt åt helvete. Det hindrar mig dock inte från att skriva den här bloggen, för som relativt ensam som ung och fildelningskritisk känner jag för att uttrycka min åsikt i frågan.

Upphovsrättshavare som inte vill dela ut sitt material gratis kallas ofta för giriga, men jag tycker snarare det är piraterna som är snåla. Vilka är ni som själva bedömer hur mycket pengar någon ska tjäna, trots att ni nyttjar det de lagt ner enormt mycket tid, pengar och engagemang på? Och för de som vill dela ut sina verk gratis finns det inget som hindrar dem från att göra det, men varför ska de som vill tjäna pengar drabbas för det? Jag tycker dagens ungdomar får lära sig att allt här i livet inte är gratis och har man inte råd får man antingen arbeta, prioritera bort annat eller helt enkelt vara utan. Jag kan hålla med om att CD-skivan spelat ut sin roll och att DVD-filmer är för dyra, men när det dyker upp alternativ så hittar piraterna ständigt på nya bortförklaringar för att berättiga sitt fildelande - de kan lika gärna erkänna att de fildelar för att de är för snåla, det är ändå så uppenbart. Själv kan jag erkänna att jag laddat ner t.ex. någon enstaka film någon gång ibland tidigare, men det är inget jag försvarar idag. När något är olagligt, men riskfritt så kan det vara frestande att bryta mot lagen, på samma sätt att många hade rånat en bank om det vore riskfritt (jag jämställer inte bankrån med fildelning), och jag gläds därför över IPRED-lagen som gör det lättare att sätta dit fildelare. Detta har medfört att jag inte fildelar alls numera.

För att glida in på ett sidospår kan jag till sist ta upp det här med övervakning också. Varför är dagens ungdomar så fruktansvärt rädda för det? Att spana för att upptäcka terrorism ser jag som någonting bra, likaså att sätta upp övervakningskameror där många brott begås. Det är bara brottslingar som drabbas och hederliga medborgare skrämmer således upp sig själva i onödan. Det vore en sak om det sattes upp kameror i varje hem, men det finns ingenting som idag pekar på att så blir fallet.

Tisdag den 15:e juli klockan 20:52 ägde ett historiskt ögonblick i mitt liv rum. Jag klarade för första gången det satsvåra Battletoads som jag haft i över 10 år men aldrig lyckats ta mig igenom. Det hela skedde på en gul Game Boy Color ute på landsbygden i Östergötland.

Japp, nu har jag äntligen klarat av Battletoads, spelet som jag fick på min 8- eller 9-årsdag, men aldrig lyckats klara förrän nu. För det är svårt, riktigt svårt - det klart svåraste spelet i min spelsamling. Men det är inte frustrerande svårt, utan alla banor är fullt överkomliga när man väl lärt sig dem. Det är bara det att man måste ta sig till banorna för att få den träningen man behöver, för spelet utkom på den tiden då Game Over verkligen betydde Game Over. När väl alla liv och continues tar slut är det bara att börja om från början.

Men innan jag fortsätter följer först lite bakgrundsfakta. Battletoads är en Teenage Mutant Ninja Turtles-ripoff (skillnaden är dock att huvudpersonerna är grodor och inte sköldpaddor, vilket hörs på titeln), är utvecklat av Rare och utkom först till NES i början av 90-talet men släpptes även till konkurrerande format. Spelet har därefter fått olika uppföljningar till bl.a. Super Nintendo, men det spelet jag har är till Game boy, heter Battletoads och är, trots att det delar titel och omslag med NES-originalet, ett helt annat spel. Spelen är i grunden beat 'em ups men de är väldigt mångsidiga och bjuder på stor variation, men är främst ihågkomna för sin höga svårighetsgrad. På senare tid har serien fått uppmärksamhet tack vare en fejktrailer till förbokningar av ett Battletoads till Wii (som dessvärre inte existerar) samt ett internetskämt där man ska ringa Gamestop/Eb Games och fråga efter Battletoads.

Med det sagt kan jag återgå till själva bedriften. Bloggrubriken indikerar på att jag regelbundet kämpat för att ta mig igenom spelet, men det är inte riktigt sant. Som liten gjorde jag ett antal fösök, mellan spelsessionerna av Donkey Kong Land och Super Mario Land, men tog mig sällan förbi ett segment redan i bana 2 där man styr ett flygplan och ska undvika taggiga pinnar som kommer farande mot en - blir man träffad en gång så förlorar man ett helt liv. Sedan dess har spelet mest samlat damm (vilket har gjort det svårt att starta och jag har därför sett till att hädanefter skydda kassetten med ett plastfodral) men jag har ibland plockat fram det till resor och så, men då aldrig lyckats ta mig längre än till bana 4.

Men när jag i slutet av förra veckan skulle bege mig ut på landet bestämde jag mig för att en gång för alla ta mig igenom detta minst sagt utmanande spel och den beslutsamheten var det som krävdes för att lyckas.

Vad som är ganska intessant är att endast ett fåtal banor är regelrätta beat 'em up-banor och det är just det som gör spelet så pass bra som det faktiskt är - ingen bana är den andra lik och det är något som underlättar motivationen av att försöka igen när man hånas av spelets antagonist vid varje Game Over. Utmaningen hör också till storheten, att man stegvis måste lära sig bana för bana för att till slut kunna ta sig igenom hela spelet. Dock är jag givetvis glad att inte alla spel har denna svårighetsgrad. Hur som helst, här är listan på de banor som spelet innehåller:

1. Klassisk sidscrollande beat 'em up där det bara gäller att spöa alla som kommer i ens väg. En slags fiende lämnar ifrån sig yxor som man kan plocka upp och använda om man så önskar.
2. Huvudpersonen Zits sätter sig i ett flygplan och det gäller att skjuta ner fåglar och dylikt, samt undvika taggiga objekt som jag som sagt tyckte var i stort sätt omöjligt som liten.
3. Ganska lik bana 1, men attackerna man använder sig av skiljer sig något och banan innehåller en del plattformande samt liansvingande.
4. Första delen ska man ta sig över vatten med hjälp av stenar och på den andra delen ska man ska hoppa över stockar och annat sittandes på en vattenskoter.
5. Spring ifrån en hjärnliknande sten och ta dig till målet. Ganska oförlåtande bana där ett litet misstag innebär att man blir överkörd och får börja om från början.
6. Man svingar sig ner genom banan med hjälp av ett rep och spöar fiender på vägen samt undviker taggar.
7. Det gäller att ta sig fram på runda plattformar som hålls uppe via pinnar i mitten, där farliga objekt snurrar runt. Styrkorset gör att man springer runt plattformarna och man ska med fart försöka hoppa till nästkommande.
8. Med 99 sekunder på sig ska man ta sig fram till slutet med sitt rymdskepp. Sekvenser där det gäller att undvika hinder varvas med space invaders-inslag.
9. Slutbossen.

Alla banor förutom 5 och 8 har en boss på slutet (och 9 som endast består av en sådan).

Bana 7 utser jag till spelets svåraste eftersom den knappt går att ta sig igenom utan att förlora en massa liv. 5:an var ett riktigt helvete de första gångerna jag nådde den, men det är en bana som man med lite tur kan ta sig förbi på första försöket, eftersom man antingen klarar den eller så gör man det inte. På de flesta andra banorna får man börja på platsen man dör vid.

Slutbossen klarade jag första gången jag kom till den. Eftersom att jag hade lyckats väldigt bra i min spelomgång hade jag en hel hög liv kvar och kunde därför strunta i hur många träffar han fick in på mig. Jag plockade bara upp hammaren och bankade på bäst jag kunde. När han väl var besegrad kom ett meddelande upp om att Battletoads hade återförenats igen, antagonisten klargjorde ungefär att vi möts igen och spelet gick därefter tillbaka till titelskärmen.

Så hur var mina känslor efter denna bedrift? Jo, till en början kände jag en spontan glädje, men den byttes snart ut mot... Tomhet.

Jag befann mig nyss i en nattlig MSN-konversation då Lara Crofts PS2-debut, Tomb Raider: Angel of Darkness, kom på tals. Snacket som gick handlade om hur dåligt det var och vi båda fick oss ett gott skratt över dess brister.

Och ja, spelet hade sina sidor. Många väldigt dåliga sådana. Kontrollen var seg som sirap och buggar var ingen bristvara om man säger så. För att inte tala om de många och långa laddningstiderna som tydligast gjorde sig påminda i en stad i början av spelet där det var tänk att man skulle springa fram och tillbaka för att hitta alla föremål. Det var snudd på att man tittade mer på laddningsskärmen än att spela då den dök upp varje gång man nådde ett nytt kvarter.

Spelets mest komiska inslag var rollspelselementen som lösningar på vissa pussel. Efter att ha flyttat på ett stenblock utbrister Lara "I feel stronger now" och vips kan hon sparka upp dörren en bit bort som hon tidigare inte varit stark nog för att öppna.

De extremt många bristerna till trots var det här ett spel jag tog mig igenom och på något konstigt sätt ändå gillade. Mest tack vare stämningen och karaktärerna skulle jag tro.

För första och förmodligen sista gången i serien fick man vid några tillfällen framåt slutet ta kontrollen av en annan spelbar karaktär - en i mitt tycke cool snubbe vid namn Kurtis Trent. Även om Lara och Kurtis inte direkt var bästa vänner fanns det en viss kemi mellan de två och det är synd att spelet floppade så fatalt som de gjorde, för det är ett inslag som jag gärna sett mer av.

Från början var det ett ambitiöst projekt och tänkt som en trioligi med många intressanta idéer, men resultatet blev sorgligt nog inte annat än halvfärdigt, om ens det. Dock är det ett spel jag har goda minnen ifrån, ta gärna ett titt på den här hyllningsfilmen:
http://www.gametrailers.com/player/usermovies/127727.html

"Vem bryr sig svensk fotboll?" och "Allsvenskan är ju värsta Kalle Anka-ligan ju!" är saker som inte är ovanliga att få höra när man berättar om sitt stora intresse. Att det ständigt ska spottas på något man engagerar sig så mycket i är inte roligt kan jag tala om, vi alla vet att spelmässigt så är det skit men det måste väl finnas andra sätt att mäta kvalitén på en liga?

Passion. Att stå upp för sitt lag. Att finnas där i vått och i torrt, i med- och motgång. Lägga ner kropp och själv för att stöda sitt fotbollslag. Det är passion för mig. "Men spanska ligan är ju såå mycket bättre!" Jag vet inte hur det är med dig, men jag har i alla fall inte Camp Nou runt hörnet. Meningen med Allsvenskan är inte att man ska se den på tv, den ska upplevas på plats. Om man följer ett utländskt lag kan man aldrig få samma samhörighet och gemenskap som man får när man stöder ett lag i sitt närområde. Dessutom har vi har en jämnhet av sällan skådat slag. Hur kul är det i de stora ligorna då alla lag utom två är avhängda när halva serien är spelad? Inte speciellt. Här kan alla vinna, vare sig du bor i Stockholm, Gävle eller någon annan del av landet.

Så nästa gång ditt lokala lag ska spela, droppa den negativa attityden, ta dig dit och låt dig dras med av stämningen. Vi har inte världens bästa fotboll, men vad gör det när spänningen alltid är på topp?