Serotonin

Det blir inget mer. Tyvärr verkar det så... Hon har sagt att hon inte vill träffas mer. Allting som vi byggt upp under dessa veckor är som bortblåst. Jag är tillbaka i min avgrund. Det kändes verkligen som att allting gick bra. Men redan i början var det dömt att misslyckas. Vi hade aldrig så många gemensamma intressen, attraktionen var snarare baserad på utseende och till viss del personlighet. Men uppenbarligen räcker inte det för att förhållandet ska kunna hålla.

Det värsta är att jag inte är en person som klickar med så många tjejer. Det händer mig väldigt sällan. Men om jag ska vara positiv så tror jag att jag är en person som mognat lite sent. Jag ser väl en viss möjlighet till en bättre framtid, inte minst om det går bra med tabletterna som jag ska börja ta nästa vecka. 

Under veckan kommer jag träffa en läkare och påbörja medicinering med antidepressiva. Inte specifikt p.g.a. denna händelse men mer för att jag är rädd för att dö ensam och jag tror att ett av skälen till att jag har så svårt att träffa tjejer är för att jag har någon typ av dyster, negativ utstrålning. Jag antar att det är depressionen som gör det. Men det är ju fullt möjligt att tabletterna inte alls gör någon skillnad. Den risken är jag helt medveten om.

Men jag vill ändå testa, och jag befinner mig på en sån punkt i livet att jag inte har så mycket att förlora på det. Så tanken är att jag genom att vara gladare och mer positiv ska kunna attrahera och behålla tjejer bättre. Jag kanske även kan bli bättre på att skaffa vänner om jag blir mindre depressiv. 

Det blir lite svårt att klara sig till slutet av nästa vecka då jag kommer börja ta tabletterna, och sen tar det dessutom en månad innan de har någon positiv effekt. Det är nog arbetskollegorna som gör att jag kan stå ut några veckor mer. Det är lördag och det enda jag ser fram emot är att gå till jobbet på måndag. Jag längtar verkligen. Känns som samma känsla som när man var ung och gick i skolan och längtade till helgen. 

Jag förstår inte hur folk kan leva utan beröring så länge. Jag lyckades väl också på något sätt göra det i väldigt många år, och nu är det dags att göra det igen. Allting känns bara så oerhört tragiskt. 

Jag är så enormt avundsjuk på människor som lyckas hitta en partner och är ihop resten av livet, eller i alla fall en lång period. 

Vill även uttrycka en tacksamhet gentemot Gamereactor. Det är det enda stället förutom min journal där jag kan uttrycka mig väldigt fritt. Det känns faktiskt bra att det kanske finns någon därute som läser vad jag skriver. Och det är faktiskt Lurkman som delvis inspirerat mig till att ta antidepp med bloggen "antidepp äger". Gillar att läsa Lurkmans blogg.