Svenska
Blog

När det inte räcker att säga nej

Skrivet av kraz den 11 januari 2016 kl 14:55

Det var längesen jag bloggade nu, men av någon anledning kunde jag inte somna i natt. Jag låg och tänkte på en massa saker jag skulle vilja skriva och berätta om, men som jag inte vågat skriva om innan. Jag vet inte om detta är rätt forum för den här typen av berättelse, men jag skriver det här ändå. Det kommer vara personligt, det kommer vara emotionellt, but here it goes.

Jag tänkte skriva om en händelse som inträffade för lite mer än ett år sedan. Jag var ute på krogen med min bästa vän och en annan kompis till mig. Det började som en rolig kväll. Vi drack, vi dansade och hade kul. Någon gång under kvällen började min kompis flirta med mig. Jag har aldrig sett den här personen som mer än en vän, men av någon anledning så kysstes vi på dansgolvet just den här kvällen. Jag tyckte själv att det var väldigt oskyldigt. Vi gick till baren efteråt och köpte varsin öl, och det kändes inte som att det var något mer med det.

Det började närma sig stängning och jag och min bästa vän skulle röra oss till lägenheten som vi delade just den helgen för att avrunda kvällen. Min kompis frågade om han kunde följa med upp en stund, och det var såklart okej. Jag minns hur vi tre satt på golvet med varsitt glas vin och snackade skit, och att det var väldigt trevligt. Efter en stund började jag dock märka att min kompis satte sig närmre mig, och att han diskret började stryka längst mina lår. Det blev med ens väldigt uppenbart att han var intresserad av att göra något mer den kvällen. Min bästa kompis gick och la sig efter en stund medan jag och min andra kompis satt kvar en stund.

För en stund så njöt jag faktiskt av det, även om jag skäms över att erkänna det. Jag njöt av bekräftelsen av att en kille ville ta på mig, ville ha mig på det sättet. Jag vill inte tänka att jag är en person som behöver sådan bekräftelse, men det är jag. Varför det är så kan man förstås spekulera om. Kanske är det inte så konstigt med tanke på hur det sedan tidig ålder inpräntats i mig att det är otroligt viktigt för kvinnor att vara sexiga, och det är vanligtvis män som bestämmer vad som gör en kvinna sexig. Någonstans har jag lärt mig att det är en större komplimang att vara sexig och se bra ut, än att vara rolig, smart eller stark.

När den sena natten börjar krypa sig på och alkoholen sakta men säkert börjar lämna min kropp så börjar jag känna att det räcker. Den där egoboosten börjar få en bitter eftersmak och hans händer, som börjar avancera innanför mina underkläder, känns inte längre välkomna på min kropp. Jag tog bort hans händer och sa nej. Det borde ha räckt. Han fortsätter. "Jag vill bara känna hur vår du är...". Och det var jag. Jag hade ju tyckt om det till en början. Då var det bekräftande, spännande, nytt... men det var det inte längre.

Jag reste mig raskt upp och gick till badrummet. Jag sköljde av ansiktet med kallt vatten och stod där inne en stund. Jag tänkte att han antagligen fattar nu, att han bara är tjatig och "på" som så många killar är. Jag går tillbaka och lägger mig i sängen för att sova. Min kompis la sig då bakom mig, och jag förstod inte alls vad som hände. Jag hade ju sagt nej, jag trodde att han skulle åka hem och sova... men han stannade kvar.

Hans händer fortsätter... de är överallt på min kropp nu. De letar sig in på platser där de inte får vara. Jag säger nej. Jag tar bort hans händer. Han fortsätter. Han trycker sig in i mig. Jag stöter bort honom. Han fortsätter. Det här sker i något som känns som en sekund och en evighet samtidigt. Det har spelats om i mitt huvud tusentals gånger. Jag minns hur jag tryckte ansiktet mot kudden och pressade bort honom med mina händer, och det kändes som att det var det enda jag kunde göra. Jag kunde inte skrika, jag kunde inte skada honom i självförsvar, jag vågade inte väcka min kompis och be om hjälp... jag var som förfrusen. Till slut låg jag bara där som i chocktillstånd.

Någon gång under natten ger han upp och slutar. Han somnar, jag ligger vaken. Nästa morgon klev han upp och gick till jobbet. Jag tror att han gav mig en puss innan han gick. "Det där var mysigt. Vi håller det mellan oss.". Men jag minns inte helt säkert. Han åkte till jobbet och jag klev upp och låtsades som inget.

Under året som följde drabbades jag av mycket ångest. Jag var fruktansvärt arg och besviken på mig själv. Detta ledde till att mitt självförtroende gick i botten, vilket såklart drabbade mitt skolarbete, mitt jobb och mina relationer. Jag sökte dock aldrig hjälp för det, och pratade inte heller särskilt mycket med någon om hur det var. Det var först efter att jag fått en panikångestattack hos gynekologen som jag blev tilldelad en kurator. De sa att de inte kunde undersöka mig, och att jag skulle få prata med någon om det. Det var där i kuratorns kontor som jag brast i gråt och berättade vad som hade hänt.

Tiden har gått och jag bearbetar fortfarande händelsen tillsammans med mycket annat som hänt mig i mitt liv. Jag har funderat mycket kring varför det hände. Jag har alltid sett mig själv som en ganska stark person, som trots sina osäkerheter ändå har en del skinn på näsan. Jag brukar inte ha problem att säga ifrån när något är jobbigt, så varför gjorde jag inte mer motstånd? Jag brukar tänka att jag skulle ha visat att det inte var okej på ett ännu starkare sätt. Jag brukar tänka att jag skulle ha skrikit, bitit och klöst honom, vad som helst för att stoppa det. Jag kanske egentligen skulle ha tänkt på hur sjukt det är att det inte räckte med att jag sa nej.

Jag kanske egentligen skulle ha tänkt på varför det ska behöva vara så här. Varför beter vi oss på det här sättet mot andra och oss själva? Jag säger inte att jag har några svar, men kanske behöver vi ibland ifrågasätta om samhället formar oss mer än vi tror. Vi kanske åtminstone ska våga diskutera saker som könsroller i filmer, spel, modeindustrin, pornografi etc. och hur de påverkar oss och andra, i stället för att avfärda det som politiskt korrekt och feministiskt skitsnack. Jag är exempelvis i skrivande stund rädd för att publicera den här bloggen, och jag skäms enormt mycket över händelsen. Varför skäms jag över något som uppenbarligen hände på grund av att någon annan agerade felaktigt och respektlöst? Hade jag gjort det om dagens normer och könsroller sett annorlunda ut?

Jag hängde mycket på det här forumet en gång i tiden och jag vet att detta inte är en populär topic. Men jag vill ändå uppmuntra er att fundera och diskutera kring varför sådana här saker händer, för det är knappast första eller sista gången ni kommer att läsa om någon som blivit sexuellt utnyttjad. Hur bidrar man själv till problemet, och hur bidrar man till att saker förändras? Tack för att ni tog er tid att läsa hela vägen hit. Jag hoppas att den här bloggen har bidragit med något.

HQ

Attentionwhore

Skrivet av kraz den 21 februari 2014 kl 00:10

(Varning för seriös bananas-blogg)

Vilket fantastiskt bra ord, det är som en stor gräddtårta av härligt geggig dubbelmoral. Låter jag arg? Jag är faktiskt lite arg. Eller kanske snarare trött på det där jäkla ordet som ska slängas hit och dit. Idag har jag läst två underbara citat om uppmärksamhetsbehov. Ett som handlade om spelande tjejer, och hur man aldrig kan veta om en tjej spelar för att de tycker att det är kul eller för att få uppmärksamhet. Det andra handlade också om tjejer och huruvida de söker uppmärksamhet ifall de finns med på bild i en artikel om sexuella övergrepp. Härliga tider!

case 1: Det här med tjejer i spelvärlden verkar vara sjukt svårt. Många verkar rörande överrens om att tjejer i spelvärlden är något positivt... för det mesta i alla fall. Vi kan ta det här forumet som exempel. Här uppskattas kvinnliga medlemmar extra mycket eftersom de antas vara så få. Fast bara så länge de inte gör en "för stor sak" över att de är tjejer. Det får mig att undra om spelforum verkligen vill ha fler tjejer, då tjejerna i fråga bara verkar välkomna så länge de inte är för tjejiga av sig (tjejiga tjejer vill bara ha uppmärksamhet verkar det som). Hur blir det då med alla tjejer som inte gör stor sak av att de är tjejer? Kanske kryllar det av tjejer på forumet som inte ens märks för att folk inte ser skillnad på dem och de manliga medlemmarna? Blir det inte då lite orättvist att önska efter fler spelande tjejer? Liksom, jag är ju här för fan! Jag vågar bara inte skriva om mina tjejigheter för jag vill inte bli stämplad som en attentionwhore. Det hela blir ju mest väldigt förvirrande.

Anyway, nu tappar jag tråden. Jag brukar tappa tråden när jag blir på sånt här humör. Ett citat, så var det! Fast det var ju inte så roligt att skriva om... nåja, det var i vilket fall någon som menade att tjejer som spelat i hundratals timmar fortfarande kan göra det bara för att få uppmärksamhet. Jag har verkligen svårt att köpa det. Jag står fast vid att den som spelar spel i hundratals timmar förmodligen gör det för att hen tycker att det är roligt och ingenting annat. Men personen i fråga tänkte ju väldigt gott om sig själv åtminstone.

case 2: Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här. Den där bruden la ju alltid upp bilder på sig själv, men i en artikel om våldtäkt? Nu får det vara nog! Är det verkligen så tankarna går när man ser en artikel om våldtäkt? Jag vet inte vad man förväntas göra när man blivit utsatt för något sådant. Tydligen inte göra en så stor grej av det i alla fall, en sån där hemskt stor jobbig tjejgrej. Och ärligt talat, so what ifall hon sökte uppmärksamhet. Bravo säger jag bara. Övergrepp bör uppmärksammas och vågar man dessutom visa sitt ansikte i artikeln så tycker jag att det visar stort mod. Jag vet inte vad jag hade gjort, hade jag ens klarat av att fortsätta leva?

Anyway. Det verkar som att det bästa sättet att gå publikt med att man blivit utsatt för övergrepp är att ha så lite attentionwhore-stämplar på sig sedan tidigare. Kanske är det okej ifall det är första stämpeln liksom. Man får bara tre, sen är det game over. Det bästa är förstås ifall man gömmer sig och struntar i att uppmärksamma det. Man slipper ju trampa folk på tårna i alla fall.

Jag har hört att folk har väldigt känsliga tår.

HQ

Ny spelpodcast uppe

Skrivet av kraz den 22 januari 2014 kl 11:13

Nu har jag och några andra härliga forummedlemmar dragit igång med en liten spelpodcast som vi kommer att spela in och lägga upp med jämna mellanrum. Filip, Adam, Andreas, jag och Micke bjuder denna vecka på lite snack om Last of Us DLC, Star Wars samt reklam och dålig snöröjning. Lite gott och blandat med andra ord. Checka gärna in och lyssna på vårt första avsnitt på http://gamepodadvance.se/.

Stort tack till Jocke och Ridley som gjort introt!

Uppskatta mig

Skrivet av kraz den 10 januari 2014 kl 22:10

Ibland undrar jag om jag inte är lite väl hjärntvättad. Jag intalar mig själv och andra att jag inte låter mig påverkas av ideal, av media, av andras åsikter... men finns det verkligen någon som inte påverkas det minsta lilla? De senaste veckorna har jag verkligen inte kunnat sluta tänka på det. Jag har gått tillbaka i tiden och funderat på varför jag har betett mig som jag gjort i vissa situationer, och varför jag är som jag är. Sanningen är att jag förmodligen är betydligt mer påverkad än jag själv inser. 23 år gammal och NU (typ idag) börjar jag inse hur mycket jag faktiskt bryr mig om hur andra ser på mig. Inte en dag för sent. Frågan är bara hur man bryter ett beteende som är så djupt rotat att man inte ens märker av det.

Här kommer en brutal sanning. När jag suckar åt en bloggserie som handlar om världens vackraste kvinnor, så gör jag det inte bara för att jag finner det väldigt o-orginellt, nej jag suckar åt dem för att jag är avundsjuk. Jag skulle aldrig erkänna det såklart, förutom nu i skrivande stund. Jag har många gånger anklagats för att bara vara avundsjuk och jag har alltid nekat det. Jag har förmodligen inte ens vetat om det själv. Idag fick jag dock en enorm uppenbarelse. Det är väl klart som fan att jag är avundsjuk. Och det kanske inte är så jävla hemskt som det låter, det kanske bara är mänskligt. Sedan barnsben har jag blivit inlärd att söka bekräftelse från män, jag har också lärt mig att det lättaste sättet att göra det på är att vara attraktiv. Jag kan vara söt, rolig, smart... att vara en gamer hjälper också till en stor del, men ingenting slår lika hårt som att se bra ut. Jag tycker inte själv att jag ser ut som en troll, tvärtom jag tycker faktiskt att jag är rätt så fin. Men är jag supermodell-fin? Nej. Jag skulle behövt vinna jackpott på genlotteriet eller haft tusentals kronor att lägga på plastik-kirurgi.

Inget av det här hade såklart varit ett problem ifall jag bara hade en magisk bekräftelse-knapp som jag kunde stänga av SÅ JÄVLA HÅRT och helt enkelt sluta bry mig om ifall folk finner mig attraktiv eller ej. Men nu är jag nog så pass hjärntvättad att jag faktiskt bryr mig. Jag är rädd för att folk ska tycka att jag är ful samtidigt som jag är rädd för att folk bara ska se mig för mitt utseende. Det finns ca 3 människor (!!!) i hela världen som jag känner mig helt bekväm med, som jag inte behöver sminka mig för att träffa och som jag vet älskar mig för den jag är. Jag har allt jag kan tänkas önska mig här i livet... och ändå spelar det roll ifall andra människor tycker att jag är ful eller inte. DET ÄR FUCKED UP. Och jag tänker inte ens beskylla det här på någon annan än mig själv. Jag skäms för att det har tagit så här lång tid för mig att bara erkänna det för mig själv. Jag behöver bekräftelse, jag behöver uppskattas... av någon konstig anledning så behöver jag bara det.

Så där har ni det. Den brutala sanningen. Jag kan inte göra så mycket åt hur jag ser ut, jag kan bara förändra hur jag tänker på saker och ting. Jag kanske alltid kommer att stå i skuggan av en snyggare tjej, men jag kan åtminstone försöka att inte ta illa vid av det. Försöka hitta den där bekräftelse-knappen och stänga av den och bara vara nöjd med att vara mig själv, trots alla mina ojämnheter och skavanker. Det kanske går. Nyårslöftet..? Det tar nog ett par år innan jag är där.

Indie-frossa

Skrivet av kraz den 30 december 2013 kl 00:11

Ja, något har verkligen hänt med indiespel-marknaden de senaste åren. Det känns som att den har fullkomligt exploderat... åtminstone för min del. Jag spenderade min lilla julledighet med lite the Walking Dead för att ladda upp inför nästa säsong och dan före dopparedan spelade jag the Stanley Parable i flera timmar. Sen jag kom hem har jag blivit fullständigt beroende av Papers Please, jag har även plockat fram Bastion och myst vidare med det. Nu har sambon köpt Brothers, A tale of two Sons som vi tänkte spela tillsammans och försöka dela på handkontrollen (?) hur nu det ska gå. Nå det låter romantiskt så här på förhand i alla fall. Jag har även inköpt Gone Home på Steams underbara julrea efter att ha sett det på GRs top 5 indie. Så episka stortitlar i all ära, men denna höst/vinter har verkligen varit indie-tid för mig. Det känns som en uppfriskande blandning. Det får mig ändå att undra om inte stortitlar skulle kunna inspireras lite mer av indiespelen i framtiden. Jag ser inte varför man inte skulle kunna ha många av de mer nytänkande och intressanta spelmomenten även i större produktioner.

Som en kontrast till detta har jag dock blivit sjukt sugen på att spela Call of Duty igen (vilket jag inte gjort sedan MW2 släpptes och inte ens då spelade jag särskilt mycket). Jag får kanske skylla på mina kollegor som har köpt det och gjort det enormt trevigt att spela tillsammans igen. Det känns ändå lite knasigt. Jag som himlat med ögonen åt denna spelserie så länge nu och varit tokless på att det bara är samma sak hela tiden. Men nu när jag väl spelar det igen så är jag på något sätt tokglad över att det är så lite som har förändrats. Känns lite som att hoppa tillbaka till tiden man spelade CoD4 som en galning.

Indie och CoD alltså, dessa har präglat min vinter än så länge och kommer förmodligen fortsätta göra det tills det blir vår och det börjar bli dags för lite nya titlar. Jag kan förövrigt verkligen rekommendera Papers Please. Jag vet inte varför det är så roligt, det är ju egentligen inte roligt, men jag kan inte slita mig ifrån det. Lätt värt att spendera några slantar på under Steam-rean. Det var allt för ikväll hörrni, peace out.