Om jag inte missminner mig alldeles har jag varit på Gamereactor i 20 år denna månad. Inte så illa pinkat. Jag minns när Petter ringde mig och ville att jag skulle vara med på ett nytt projekt och vi satt hemma hos honom och spånade. Kul, bra minnen, och jag är oerhört stolt över allt vi åstadkommit under två decennier.
Men... nu tänkte jag faktiskt inte skriva om det alls (en sådan blogg kommer också dock, eller kanske rent av en artikel!). För även om jag tidigare skrev för sajten TVspel.nu och hade andra projekt innan dess, så har jag av förklarliga skäl aldrig haft kontakt med så många människor som jag haft efter att Gamereactor blev en självklar del av mitt liv. Och detta är i princip uteslutande positivt.
99% av alla som läser är nämligen underbara människor. Det måste vara minst tusen personer av er jag vid något tillfälle spelat med online (20 år gånger 52 veckor... det är mindre än en läsare i veckan, det är nog betydligt fler än 1000 när jag tänker efter) och snackat skit om ditten och datten. Flera av er har blivit mina vänner och jag har träffat åtskilliga av er vid något tillfälle.
Men... det är en sak som förbryllat mig ändå. Initialt via brevlådan och forumet, därefter främst via våra bloggars kommentarsfält. Och det är folk som lever för konspirationsteorier. Varje gång det hänt något stort i världen är det SettSanningen™-folk framme som stensäkert uttalar sig om någon apart teori om vad som egentligen hänt istället. Den som poängterar hur vansinnigt ologiskt allt är, får en länk eller två till ett Youtube-klipp som sedan ska avslöja Verkligheten©.
Hakar jag då inte på detta per omgående, kommer det snabbt inlägg om att jag är någons lakej (just lakej är ett nyckelord i dessa sammanhang) och att jag får all min information från Aftonbladet (ibland kan det vara SVT och på senare tid även CNN istället, men inget annat) samt att jag borde börja tänka själv (detta är en nyckelkomponent, tror jag exempelvis att Elvis lever så tänker jag själv). Svart eller vitt. Deras syn på världen är så stensäkert fastslagen att de sett ljuset och i princip alla andra i hela världen (utom de 4732 personerna som sett den länkade Youtube-videon jag fick) har hamnat fel.
På tjugo år har jag hunnit lära mig att det absolut aldrig är någon mening att ta dessa diskussioner, så idag har jag slutat. Men under denna tid har hundratals läsare varit irriterade på mig för att jag avfärdat att världen skulle gå under 2012, andra har varit irriterade över att jag gått på den uppenbara propagandan att Usama bin Ladin skulle ha skjutits av amerikaner och ytterligare andra har varit mycket upprörda över fräckheten att påstå att attacken mot World Trade Center inte var riggad av USA.
Ingen fråga har varit för liten för konspirationsteorier och även Petter har fått sin beskärda del. Jag minns bland annat hur det hävdades att McDonalds burgare skulle vara fyllda med gifter eller fyllda med papper (japp!) i en av hans bloggar och hur vi otaliga gånger fått bemöta kritik om köpta betyg sedan konspirationsteoretikerna kokat ihop något nytt.
Det som fick mig att skriva detta, är såklart Rysslands krig mot Ukraina, med en Vladimir Putin som verkar allt mer trängd och förra veckan hotade Sverige med konsekvenser om vi gick med i Nato och så sent som idag kom med nya hot eftersom vi gett Ukraina vapen – för att inte tala om regelrätta hot med kärnvapen som skulle avsluta livet som vi idag känner det.
Nu trodde jag visserligen inget annat, men som vanligt har postade inlägg om kriget omedelbums resulterat i konspirationsfanatiker som har egna svar på vad som händer. Några har postat i kommentarsfältet, en har mejlat och några har kontaktat mig på sociala medier. Gemensamt för dem alla är att de absolut stensäkert vet att hela världen har fel om kriget. En sak som däremot inte är gemensam är förklaringen till detta. Faktum är att de alla har olika förklaringar till vad som händer, men alla har helt rätt. Det handlar om allt från Nato-provokationer till ett land fylld av nazister, Joe Biden-lakejer (återigen, ordet ”lakej” är viktigt!), ryska lakejer (japp, lakejer!) styrda av Kina och att det inte ens pågår något krig samt mer därtill – jag orkar som sagt inte med Sanningen™ och Verkligheten© från denna grupp längre och läser därför inte.
Jag tänkte dock inte försöka övertyga någon av er med detta inlägg. Ni får tro vad ni tror (som sagt, detta pallar jag ej), även om jag rekommenderar er att kolla in BBC:s dagsfärska nedmontering av ett gäng populära konspirationer som florerar flitigt om kriget just nu.
Däremot vill jag påminna om att Ryssland har världens förmodligen mest effektiva desinformations- och propagandaapparat (kika på klipp från deras statliga TV så får du se). Det är lätt att deras troll- och bot-fabriker får oss att ifrågasätta saker och bli nyttiga idioter till en diktator som Putin. Ukraina har såklart sina problem, de har dock inte den bästa grannen och är en före detta Sovjet-stat, inte ens Östtyskland har nått Västtysklands standard ännu trots tysk dunderekonomi. Men Ukraina hotar inte Sverige med potentiellt krig, de hotar inte världsfreden och ekonomin, samt hotar heller inte att avsluta civilisationer med kärnvapenkrig. Det gör däremot Putin. Var försiktiga, vi är starkare tillsammans.
Kampanjen En svensk tiger lanserades under andra världskriget med bland annat avsikten att bidra till vaksamhet. Låt nuvarande elände avslutas först, så kan vi gå tillbaka till att bråka om allehanda triviala frågor inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Härom veckan anlände nyutgåvan av Drakborgen som jag tidigare bloggat om. En riktigt tjusig sådan med massor av respekt gentemot originalmaterialet, betydligt bättre kvalitet, allt extramaterial samt några (valfria) spelmässiga förbättringar.
Jag tänkte recensera det mer genomgående i en ordentlig artikel, men spelade iallafall några rundor under den gångna helgen - och kan meddela att jag är imponerad. Det är fortfarande absolut gruvligt skitsvårt att överleva Drakborgen, som kan döda en spelare på närmast chockerande orättvisa sätt, helt utan förvarning.
Men det ger ju skratt också. Och ganska korta omgångar (eftersom alla dör!) så man hinner köra några rundor. Väldigt lovande!
Spelade du Drakborgen när det begav sig på 80-talet?
Det är förbaskat mycket om Rysslands attack på Ukraina just nu, av goda anledningar. Att se gråtande människor förlora allt och panikslagna barn skiljas från sina föräldrar som vill skicka dem i säkerhet, är såklart ingen höjdare.
Att Rysslands aggression mot ett grannland som borde vara en välmående EU-medlem med enorma naturresurser är beklämmande - och inte helt lätt att förstå alla gånger. Den svensk som har absolut mest kunskap på området är professorn och Rysslands-experten Martin Kragh, som medverkat i cirka alla kanaler (TV och radio) senaste veckorna och som är i färd med att ge ut en bok om just mycket av detta.
Han medverkar nu i senaste avsnittet av Fri Tanke-podcasten som finns på alla ställen där du normalt lyssnar på podcasts (annars kan du höra det här), och det är det absolut bästa jag hört om dagens Ryssland samt Putin, där det även gås igenom den ryska attacken, motiven bakom, Putin som person och vad det här betyder för framtiden.
Runt en timme långt och ger rejält med kött på benen, missa inte!
I skrivande stund håller Ukraina ännu stånd mot den enorma övermakten.
Jag har verkligen inte varit något fan av FromSoftwares spel. Jag tycker de generellt varit genomgående fula, spelmässigt primitiva och matchar en mest irriterande svårighetsgrad med rätt kass spelkontroll.
Men jag vill ju såklart bli underhållen och när jag läser Jocke Sjögrens eminenta recension av Eldern Ring samt kollar vad andra skriver om det (ett av tidernas högst rankade spel), står det klart att jag inte har något val. Det här verkar ju faktiskt vara riktigt roligt och jag bör absolut ge det chansen.
Mitt äventyr kommer dock inte starta denna vecka då jag ska spendera helgen med mina kusiner, hemkockad pizza och brädspel. Men förhoppningsvis är jag igång till nästa månad, och lika förhoppningsvis blir Elden Ring det första FromSoftware-spelen jag verkligen uppskattar sedan lanseringen av Otogi år 2003.
Vad tycker du själv om FromSoftwares spel? Mästerverk, överskattad sörja - eller något mittemellan?
Jag verkligen avskydde Call of Duty 3 när det släpptes och kunde för mitt liv inte begripa varför Activision inte lät Infinity Ward sköta sin egen serie. Det var dock på den här tiden som Activision började bygga upp sitt väloljade maskineri med årliga spel, något Call of Duty 3 blev starten på.
Därefter tog det dock fart. Även om Call of Duty: World at War kändes primitivt när Infinity Ward lanserade Modern Warfare året innan, så var det ett kanonspel, men 2010 var det dags för det första Black Ops, samtidigt som stridigheterna mellan Infinity Ward och Activision blev så heta att spetskompetensen stack.
Istället blev Treyarch den huvudsakliga studion för serien, och blev framför allt experter på kampanjen. För Black Ops 1-3 samt Cold War är alla bland seriens bättre kampanjer. Men de har alla en sak gemensamt, och det är att de likt filmskapare som Christopher Nolan och M. Night Shyamalan blivit så förtjust i egna berättartekniska tricks att deras storys blir förutsägbara.
Jag gillade verkligen mycket av Cold War, men varje gång kände jag att storyn blev för hoppig. Jag var inte klar med Vietnam efter helikopterresan, jag ville hänga mer i Östberlin efter spioneriet och jag ville ha mer spänning i Moskva efter den sanslösa kuppen.
Treyarch är dock så besatta idag av att deras spel ska vara en fruktsallad av alla krig och att de ska knyta samman detta genom flummiga, psykologiska beskrinvingar - att det inte längre känns intressant. När de nu får ett extra år på sig att göra nästa del (något de är väldigt glada över), hoppas jag att de ger upp flummet en gång för en mer rättfram historia utan försvunna minnen, hjärntvätt, skumma droger, synvillor och liknande.
Det börjar kännas lika ospännande som ofräscht, och jag skulle betydligt hellre vilja en mer klassisk story - som i titlarna studion faktiskt startade sin Call of Duty-bana med. Bjud på en riktigt bra spionthriller istället, låt flummandet och Black Ops-serien vila åtminstone ett spel.
Treyarchs Call of Duty-spel är genomgående de bästa sedan Infinity Ward-höjdarna hoppade av och bildade Respawn, men de måste sluta göra hoppiga flumäventyr.