Marvel laddade på rejält under San Diego Comic Con med bland annat mer What If...?, mer Loki, filmerna The Marvels och Captain America: New World Order samt She-Hulk. Men jag kunde tyvärr inte åstadkomma mycket annat än en gäspning.

Det Marvel levererat efter Endgame har helt enkelt inte vareit underhållande för min del. Det har varit spretigt, som om riktning saknats och jag får aldrig intrycket att det är någon som verkligen älskar varumärket som leder det. Jag gillade inte Loki (även om jag gillar Hiddleston), jag gillade inte The Falcon and the Winter Soldier, jag gillade inte Hawkeye, jag gillade inte Moon Knight och jag gillade inte Ms. Marvel (som jag faktiskt inte ens pallade att se klart).

Jag är sannerligen inte svårflirtad när det kommer till superhjälteaction och har läst så koppöst mycket serietidningar i mina dagar att det är direkt larvigt - och har faktiskt ökat tempot igen senaste åren på den här fronten. Det Marvel gör just nu håller verkligen inte måttet för mig, och sånär som på Guardians of the Galaxy 3 finns det i dagsläget inget av de runt 10-15 projekt som finns utannonserade som jag ärligt kan säga att jag är sugen på.

Dagens MCU upplever jag som plastigt, fult, familjefjompigt och industriellt snarare än passionerad superhjälteaction skapad för fansen.

En av de poddar jag är mest noggrann med att faktiskt följa varje episod av är Filip och Fredriks. Oftast ligger jag några veckor efter och betar av dem en efter en när jag får tid över. Under dagen lyssnade jag på ett avsnitt från förra månaden, där de bland annat nämnda hypnos, och Fredrik tog upp den anekdoten när de båda testade hypnos i programmet Boston Tea Party. 

Premissen var att de var skeptiska mot fenomenet, i synnerhet den variant som tidigare så ofta användes i TV-shower av bland annat Paul McKenna. I podden berättar Fredrik att det blev helt världsomvälvande för honom av en orsak som involverar siffran sju.

Jag blev väldigt nyfiken, gick hem, sökte efter ”fredrik hypnos” på Youtube och hittade klippet. Och det är helt klart för bra för att missas. Jag säger inte mer än så. Bara kika här.

Vad tror, tycker och tänker du om hypnos som underhållning?

För några år sedan började det snackas om en fimatisering av Dungeons & Dragins. För mig som egentligen inte är något fantasy-fan (det blir ofta så outhärligt ostigt med allt högtravande tal, sävliga tempo och skitnödiga klyschor) kändes det som en axelryckling, inte minst eftersom det är svårt att säga vad som egentligen skiljer denna franchise från Sagan om ringen - vilken ju Dungeons & Dragons i väldigt hög grad bygger på.

Nåväl, kort historia superkort: Jag har tänkt om. 100%. Helt och hållet. Orsaken är den Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves-trailer som släpptes under kvällen och som gjorde mig väldigt sugen på att gå på bio i mars nästa år. Det här gav mersmak, vill jag lova. Det liknar något slags kärleksbarn mellan Willow och Gladiator.

Att det ska bli en kommersiell dundersuccé liknande Game of Thrones eller Sagan om ringen ser jag som uteslutet, men förhoppningsvis kan det bli förbaskat jäkla kul ändå (även om Hugh Grant ser synnerligen fel-castad ut), eller vad säger ni?

I mars är det premiärdags för Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves på bio.

Det råder ingen brist på heta kommande spel och hösten och våren ser redsan smockfulla ut av bra grejer. Men när jag skrev gårdagens nyhet om Yakuza 8 slog det mig att det nog inte finns något enskilt spel jag just nu ser mer fram emot än just det. 

Det betyder i klartext mer än God of War: Ragnarök, Starfield, Zelda: Breath of the Wild II och så vidare. Det är det enda singleplayer-spelet senaste säkert fem åren som jag ledigt plöjde ner över 100 timmar i och ändå startar med jämna mellanrum bara för att få röja runt lite med Ichiban Kasuga och uppleva lite sant japanskt vansinne av exakt det slag jag älskade så högt under den ljuva Dreamcast-eran.

Yakuza-serien har alltid varit en favorit, men det var just med Yakuza: Like a Dragon (som alla bör ha spelat) bitarna föll på plats för min egen del. Jag var aldrig superförtjust i det actionorienterade stridssystemet i föregångarna, och med detta utbytt mot menybaserade strider så fick jag plötsligt ett slags drömspel.

Nu tror jag tyvärr att del åtta kommer dröja till 2023 åtminstone och 2024 känns heller inte helt orimligt. Men blotta tanken på att återigen få hänga med den älskvärde knasbollen Ichiban, avnjuta spelvärldens knäppaste minispel och bara behöva starta konsolen för att få en stabil Japan-fix är faktiskt nog för att göra mig på gott humör.

En av de bästa huvudpersonerna någonsin. Hur ser ditt eget Yakuza-förhållande ut?

Pratade med en gammal vän jag inte hört av på väldigt många år nyligen. En riktig PC-kille som assisterat mig mellan varven för att se till att den rigg jag har är så bra som det är mänskligt möjligt (en sådan som skyr allt vad märkesdatorer heter) - även om han även brukar ha en konsol eller två som komplement.

Han beklagade sig över att han tappat sugen att spela, en känsla många av oss nog kan känna igen. Även om man älskar gaming, finns det dagar, veckor och även månader då det helt enkelt inte lockar. Oftast beror det inte på spelen i sig, utan på att livet gått i andra riktningar som gör att data- och TV-spel inte är det första man tänker på där och då.

Nåväl, detta var inte hans problem. Precis som förr älskar han att modda, och visade glatt upp spel som The Witcher 3, Grand Theft Auto V och Resident Evil Village med helt häpnadsväckande grafik. Lite sugen blev jag allt, trots att jag faktiskt inte uppdaterat min egen burk på något år då jag tycker Playstation 5 och Xbox Series S/X ger mig teknifixarna jag behöver.

När jag frågade honom om han faktiskt spelar spelen han fixat till, blev svaret lite kryptiskt "nej". Det visar sig att han blir helt besatt av att göra spelen så snygga det någonsin går, vilket är roligare än spelandet i sig, och när detta är uppnått så tar också intresset slut.

Jag fick en flashback av när jag själv gejmade PC som mest och faktiskt agerade på ungefär samma sätt, något jag tror jag hade förträngt. Moddandet blir nämligen lite som ett spel i spelet, något min vän medgav. Istället för highscore (eller vad nu målet är) blir det istället en strävan efter bra grafik. Och med ens kände jag att min egen dator nog får vara lite eftersatt ett tag till. Jag älskar att spela spel, och fastna framför en dator för att modda i timmar istället för faktisk gaming känner jag är ett avklarat kapitel för min egen del.

Spelar du helst PC eller konsol och hur viktigt är moddande för din egen del (på bilden syns Fall Guys i Resident Evil 3)?