Jag fortsätter vara lycklig över allt James Gunn och Peter Safron hade att berätta igår angående framtiden för DC-universumet. Men det var en sak som gnagde allt mer i mig, och det är beskedet att alla skådespelare från filmerna ska porträttera sig själva i spelens värld.

Det är såklart en supertrevlig grej på flera sätt, för jag har haft svårt att ta till mig Marvel-hjältarna i Marvel's Avengers som inte bara såg ut som kopior av sina förlagor, de hade dessutom ofta rätt trista röster. I Marvel's Guardians of the Galaxy kände jag också av att det bara var kopior ibland, men där var tack å lov röstskådespeleriet bättre - samt att det var ett förbaskat toppspel.

Men kan jag få Margot Robbie som Harley Quinn i spel så är ju det kanon, och John Cena som Peacemaker i ett Gears of War-liknande actionspel vore kalas. Tanken på Henry Cavill som Superman i ett Superman-spel (ja, vet om den lilla sorgliga detaljen!) får mig nästan att svimma, ärligt talat.

Men... Hollywood-kändisar av något slags kaliber går ju inte sysslolösa hela dagarna. De går inte bara att ringa in för att övertygande läsa en container fylld med dialog. Det finns helt enkelt många faktorer som kan göra att det inte blir särskilt bra (en stressad skådespelare som förväntas göra massor av PR-arbete världen över för ny film parallellt med röstskådespeleriet) eller påverkar originalvisionen (säg att någon vill ändra manus efteråt, och skådespelaren är på krävande filminspelning).

Dessutom... och detta är nästan värre. På de premisserna hade Charles Martinet aldrig fått bli Marios röst, Steve Downes hade aldrig fått ge Master Chief hans mäktiga stämma och den lille flintisen Michael Ironside hade inte kunnat ge Sam Fischer liv - om de hade lanserats idag (alla har de fått eller är på väg att få filmatiseringar).

Bra skådespelare är inte automatiskt lika bra röstskådespelare, och kan man bara välja från Hollywood krymper utbudet drastiskt - medan röstskådespelare inte behöver likna sin digitala förlaga det minsta och finns i betydligt större antal.

Jag förblir positiv till grundidén, men hoppas att det inte är något DC låser sig fast vid. I en multiplayerfest som Suicide Squad: Kill the Justice League är det verkligen skitsamma om karaktärerna har samma röster som på film. Om något tror jag det bara rör till saken, eftersom dessa karaktärer han annan personlighet än på film.

James Gunn utannonserade även konceptet DC Elseworlds för projekt som inte hör till DC Universe. Jag hoppas detta är något man är villiga att använda flitigt, för spelens del tror jag annars det nya DC-universumet riskerar att bli mer som en tvångströja än något som förgyller.

Hur känner du inför idén att använda samma DC-skådespelare till spel såväl som film?

James Gunn och Peter Safron tog i för kung och fosterland igår när de presenterade första omgången av sin DC-omstart, vilken är tänkt att ge ett mer homogent universum - där förebilden givetvis är det Marvel skapat (något Gunn också bidrag till). Och jag bara slickade mig motbjudande runt munnen.

För det här ser riktigt smaskigt ut. Som jag skrivit flera gånger tidigare kommer jag inte helt överrens med Marvels filmuniversum, även om jag verkligen gillar enstaka rullar. Generellt tycker jag det känns lite för oskitigt, lite för tillrättalagt och lite för fokusgruppsframtaget samt att man alltid kan ana att Disney ligger bakom produktionerna med sin värderingsgrund.

DC-produktionerna har generellt hållt en lägre kvalitet, men det som har varit bra föredrar jag generellt långt framför det Marvel erbjudit (med Deadpool och Guardians of the Galaxy som mina främsta undantag). Vad James Gunn går för har vi sett många gånger förr. Han gör gärna barnförbjudna grejer och Warner har inga problem med att låta egna karaktärerna göra otippade saker, som när vi i Harley Quinn-serien får veta att Batman har en fotfetisch.

Det gör det mer oväntat och mer varierat, och det här tror jag är något som kommer fortsätta även under Gunn. Serier som Creature Commandos, Booster Gold, Waller och Paradise Lost samt Swamp Thing-filmerna kommer garanterat bli något annat än det rätt sörjiga Marvel bjudit på senaste åren via Disney+, och den kommande serien Lanterns ska vi inte ens tala om...

Summa summarum är det en dröm att vara DC-fan precis just nu. Visst finns det risken att Warner  börjar rycka och stöka igen, men om de bara låter Gunn och Safron göra sin grej, finns det ingen hejd på hur kul det här kan bli!

Vad tror du om den stora DC-satsningen?

Min kära kollega Månsis postade igår ett blogginlägg om en favoritpizzeria i Stockholm, ett ställe som låter synnerligen intressant och som jag absolut vill besöka. Idag drar allt fler pizzerior åt det italienska hållet, vilket såklart är trevligt eftersom det ofta betyder bättre deg och fräschare råvaror.

Men i blogginläggets kommentarsfält, blev jag inbegripen i en liten diskussion om ölelitism. Jag tycker absolut att massproducerad bärs har ett självklart existensberättigande tillsammans med finare hantverk. Det beror helt enkelt lite på situation. Jag var länge ölelitist och drack enbart säregna grejer, men med tiden började jag omvärdera det där.

I Florida-hettan tar jag betydligt hellre en Coors Light vid polen för snabb svalka, snarare än något komplext som snartare gör mig törstig och heller inte bör serveras iskall. På samma sätt tycker jag en lättöl Mariestad lirar alldeles utmärkt när jag besöker lunchrestaurangen Lime vid min gamla arbetsplats Ericsson, och till den taskigt kokta potatisen, fläsket och löksåsen så vill jag verkligen inte ha findricka.

Månsis inlägg handlade dock om pizza och jag började tänka vidare. För italiensk pizza är som sagt kul, men jag skulle aldrig vilja ersätta den med svensk - för det behöver jag inte. Jag kan få båda. Jag har verkligen inget emot en oststinn calzone med riven fulskinka från min lokala pizzeria, eller sleva i mig en hederlig kebabpizza.

Det är salt och fett, och ibland exakt vad jag efterfrågar när jag är riktigt hungrig eller firar "dagen efter". Det är inte en italienare med knapriga kanter och alldeles för lite fyllning jag drömmer om en sådan gång, oavsett hur fräscha ingredienserna är. Jag älskar helt enkelt vanlig, svensk pizza. Två tankar i huvudet.

Är det fest så är det.

Har en otrolig resfeber just nu och sitter och planerar vart jag ska försöka komma iväg under året. Dles hopps jag på en USA-resa, men dels även någon annanstans. Och det finns tre platser som lockar lite extra, drömresemål, om du så vill. Dessa är

• Jerusalem - Just Israel har lockat en längre tid tack vare den smältdegel det är av kulturer och traditioner. De jag talat med som varit där berättar varmt om maten och allt trevligt nöjesliv, men för min egen del är det främst historia som lockar tillsammans med käket. Dessutom går det ju lätt att kombinera med mindre resor runt omkring för att få se några av de viktigaste platserna tre världsreligoner har att erbjuda.

• Seoul - Jag har varit i Tokyo och det gav milt sagt mersmak. Jag åker gärna tillbaka till Japan igen, men först och främst vill jag ta mig till Sydkorea. Jag är våldsamt förtjust i koreansk mat och staden verkar vara närmast kriminellt underhållande sett till både fest och historia. Det skulle bli några veckor med high-tech, tempel, shopping och enormt mycket käkande samt bara insupande av atmosfär.

• Maya-bilresa i Mexiko - Jag har ett rejält historieintresse och just Maya är oerhört fascinerande. Drömmen vore att bo hyggligt nära Chichen Itza och sedan kuska runt mellan några (framför allt Palenque och Calakmul), och bara frossa i historia och mäktiga ruiner som jag tidigare bara sett på bild och i Forza Horizon 5. Dessutom ska det såklart klämmas in lite solande också och en massa gott käk.

Vilket är ditt drömresemål just nu?

Japanska utvecklaren Tango Gameworks titlel Hi-Fi Rush fick som bekant en överraskningslansering under gårdagen, ungefär parallellt med att det också utannonserades. Ett fränt grepp, som jag dock tror kommer leda till massor av spekulationer om fler överraskningslanseringar nästa gång Microsoft har ett event.

Nåväl. Jag var inte superimponerad av det när jag såg det första gången, utan det kändes som en småkul grej. En sådan där titel jag testar och spelar en stund innan jag går vidare till nästa grej. Men under dagen började det ticka in tokpositiva omdömen via Steam, kollegor började berätta om hur underhållande det var och droppen kom när en polare ringde under kvällen och halvt brölade i telefonen att det är en GOTY-kandidat och att jag var en jubelidiot som ej testat.

Jahapp. 

Det är bara det att jag har massor att spela just nu. Jag har privat tänkt gotta mig med Fire Emblem Engage och Dead Space Remake, och professionellt sitter jag med två recensionsuppdrag just nu, där det ena är riktigt trevligt och det andra lite mindre trevligt. För att göra en kort historia extrakort, så... jag har inte tid för fler spel exakt just nu.

Men... ett bra spel måste jag ju testa, så jag laddade hem Hi-Fi Rush för att bara köra en timme. Dumt. Det blev två timmar och halv ångest över att stänga av. Det här är verkligen en kanonrolig titel, en sådan där som man inte vill sluta spela. Men det måste jag göra, för jag har annat som pockar på min uppmärksamhet just nu.

Förhoppningsvis kan jag återuppta det märkliga liret om några veckor igen, men tills dess får det alltså ligga och sukta mig.

Har du hunnit testa Hi-Fi Rush ännu och vad tycker du om det? Vår recension är för övrigt på väg, dock ej författad av mig eftersom jag alltså helt enkelt inte hinner lira det.