Det känns halvt overkligt att det gått 16 år sedan jag skrev recensionen av Blue Dragon här på Gamereactor. Jag vet ju att vi har läsare som inte ens är 16 år gamla ännu. Jag gillade spelet knivskarpt då och belönade det med en välförtjänt åtta och frågan är om jag inte gillar det ännu mer idag.

Akira Toriyamas (Dragon Ball-skaparen) design motstår tiden oerhört väl (kolla bara på Chrono Trigger och Dragon Quest-spelen), och Hironobu Sakaguchi (Final Fantasys skapare) vet verkligen hur man skapar underhållande rollspelsmekanik. Lägg till detta Nobuo Uematsus (den ursprungliga Final Fantasy-kompositören) musik och du har en närmast automatisk klassiker.

Men... imorgon försvinner det från försäljning till Xbox 360 och blir därmed svårare att få tag på. Det fungerar utmärkt att spela till Xbox One och Xbox Series S/X tack vare bakåtkompatibiliteten och jag tycker du ska ta chansen att ladda hem denna klassiker. Även om du inte har tid att spela det just idag, så kanske till sommaren eller hösten, eller närhelst du vill ha ett glatt och färgglatt äventyr av det slag som japanska rollspel brukade vara innan någon bestämde att allt måste vara "dark 'n gritty" och ha emo-huvudpersoner i märkliga kläder.

Vill du slå till, så gör du det enklast här. Faktum är att under dessa 16 år som gått sedan det släpptes har jag säkert fått över 20 kommentarer, brev och inlägg på sociala medier från folk som upptäckt klassikern tack vare mig och verkligen gillat det. Ta chansen att äga spelhistoria. Du kan tacka mig sedan.

Blue Dragon är på väg att bli svårare att få tag på. Ta chansen att skaffa klassikern så du har det inför framtiden.

Det är väldigt sällan jag hetsar upp mig över så kallade remasters, vilka i mångt och mycket för mig är lika med rätt nya spel med lite högre upplösning, vilka borde vara gratis för de som redan äger originalet eller möjligen kunna uppdrageras för en billig penning.

Remakes är däremot något jag älskar. Alla blir såklart inte bra, men är ett ovärderligt sätt att låta nya fans upptäcka klassiska spel, samt en chans för oss äldre gamers att avnjuta spelen vi älskade på ett sätt vi nog tror att de faktiskt såg ut genom rosenskimrande nostalgiglasögon.

Och... den bästa remaken på länge är såklart det hyllade Dead Space Remake, som alltså är en helt omarbetad version av det kritikerrosade survival horror-spelet från 2008. Den helt vanliga teknikern Isaac Clarke är tillbaka för undersöka en rymdstation som blivit angripen av en främmande ras. 

Den intensiva atmosfären och dess skräckinjagande gameplay är intakt och det är faktiskt ännu roligare idag att kämpa mot farliga monster som en slags scifi-MacGyver. Jag hade dessutom lyckats glömma att Dead Space har en ganska gripande historia, och utvecklarna delar även ut ganska snyggt utformad samhällskritik, något som jag tycker mig ha större behållning av idag än för 15 år sedan.

Utöver sanslöst uppdaterad grafik (det är sjukt snyggt!) och omarbetade strider finns här även förbättrat ljud. Sammantaget anser jag att Dead Space Remake är ett måste för fans av survival horror-genren och kan även rekommendera det till dig som upplevde originalet när det begav sig.

För att summera så instämmer jag i vår danska kollegas slutbetyg, och skulle också sätta en nia.

Jamen det här behöver ni faktiskt skaffa hörni.

Jag fortsätter vara lycklig över allt James Gunn och Peter Safron hade att berätta igår angående framtiden för DC-universumet. Men det var en sak som gnagde allt mer i mig, och det är beskedet att alla skådespelare från filmerna ska porträttera sig själva i spelens värld.

Det är såklart en supertrevlig grej på flera sätt, för jag har haft svårt att ta till mig Marvel-hjältarna i Marvel's Avengers som inte bara såg ut som kopior av sina förlagor, de hade dessutom ofta rätt trista röster. I Marvel's Guardians of the Galaxy kände jag också av att det bara var kopior ibland, men där var tack å lov röstskådespeleriet bättre - samt att det var ett förbaskat toppspel.

Men kan jag få Margot Robbie som Harley Quinn i spel så är ju det kanon, och John Cena som Peacemaker i ett Gears of War-liknande actionspel vore kalas. Tanken på Henry Cavill som Superman i ett Superman-spel (ja, vet om den lilla sorgliga detaljen!) får mig nästan att svimma, ärligt talat.

Men... Hollywood-kändisar av något slags kaliber går ju inte sysslolösa hela dagarna. De går inte bara att ringa in för att övertygande läsa en container fylld med dialog. Det finns helt enkelt många faktorer som kan göra att det inte blir särskilt bra (en stressad skådespelare som förväntas göra massor av PR-arbete världen över för ny film parallellt med röstskådespeleriet) eller påverkar originalvisionen (säg att någon vill ändra manus efteråt, och skådespelaren är på krävande filminspelning).

Dessutom... och detta är nästan värre. På de premisserna hade Charles Martinet aldrig fått bli Marios röst, Steve Downes hade aldrig fått ge Master Chief hans mäktiga stämma och den lille flintisen Michael Ironside hade inte kunnat ge Sam Fischer liv - om de hade lanserats idag (alla har de fått eller är på väg att få filmatiseringar).

Bra skådespelare är inte automatiskt lika bra röstskådespelare, och kan man bara välja från Hollywood krymper utbudet drastiskt - medan röstskådespelare inte behöver likna sin digitala förlaga det minsta och finns i betydligt större antal.

Jag förblir positiv till grundidén, men hoppas att det inte är något DC låser sig fast vid. I en multiplayerfest som Suicide Squad: Kill the Justice League är det verkligen skitsamma om karaktärerna har samma röster som på film. Om något tror jag det bara rör till saken, eftersom dessa karaktärer han annan personlighet än på film.

James Gunn utannonserade även konceptet DC Elseworlds för projekt som inte hör till DC Universe. Jag hoppas detta är något man är villiga att använda flitigt, för spelens del tror jag annars det nya DC-universumet riskerar att bli mer som en tvångströja än något som förgyller.

Hur känner du inför idén att använda samma DC-skådespelare till spel såväl som film?

James Gunn och Peter Safron tog i för kung och fosterland igår när de presenterade första omgången av sin DC-omstart, vilken är tänkt att ge ett mer homogent universum - där förebilden givetvis är det Marvel skapat (något Gunn också bidrag till). Och jag bara slickade mig motbjudande runt munnen.

För det här ser riktigt smaskigt ut. Som jag skrivit flera gånger tidigare kommer jag inte helt överrens med Marvels filmuniversum, även om jag verkligen gillar enstaka rullar. Generellt tycker jag det känns lite för oskitigt, lite för tillrättalagt och lite för fokusgruppsframtaget samt att man alltid kan ana att Disney ligger bakom produktionerna med sin värderingsgrund.

DC-produktionerna har generellt hållt en lägre kvalitet, men det som har varit bra föredrar jag generellt långt framför det Marvel erbjudit (med Deadpool och Guardians of the Galaxy som mina främsta undantag). Vad James Gunn går för har vi sett många gånger förr. Han gör gärna barnförbjudna grejer och Warner har inga problem med att låta egna karaktärerna göra otippade saker, som när vi i Harley Quinn-serien får veta att Batman har en fotfetisch.

Det gör det mer oväntat och mer varierat, och det här tror jag är något som kommer fortsätta även under Gunn. Serier som Creature Commandos, Booster Gold, Waller och Paradise Lost samt Swamp Thing-filmerna kommer garanterat bli något annat än det rätt sörjiga Marvel bjudit på senaste åren via Disney+, och den kommande serien Lanterns ska vi inte ens tala om...

Summa summarum är det en dröm att vara DC-fan precis just nu. Visst finns det risken att Warner  börjar rycka och stöka igen, men om de bara låter Gunn och Safron göra sin grej, finns det ingen hejd på hur kul det här kan bli!

Vad tror du om den stora DC-satsningen?

Min kära kollega Månsis postade igår ett blogginlägg om en favoritpizzeria i Stockholm, ett ställe som låter synnerligen intressant och som jag absolut vill besöka. Idag drar allt fler pizzerior åt det italienska hållet, vilket såklart är trevligt eftersom det ofta betyder bättre deg och fräschare råvaror.

Men i blogginläggets kommentarsfält, blev jag inbegripen i en liten diskussion om ölelitism. Jag tycker absolut att massproducerad bärs har ett självklart existensberättigande tillsammans med finare hantverk. Det beror helt enkelt lite på situation. Jag var länge ölelitist och drack enbart säregna grejer, men med tiden började jag omvärdera det där.

I Florida-hettan tar jag betydligt hellre en Coors Light vid polen för snabb svalka, snarare än något komplext som snartare gör mig törstig och heller inte bör serveras iskall. På samma sätt tycker jag en lättöl Mariestad lirar alldeles utmärkt när jag besöker lunchrestaurangen Lime vid min gamla arbetsplats Ericsson, och till den taskigt kokta potatisen, fläsket och löksåsen så vill jag verkligen inte ha findricka.

Månsis inlägg handlade dock om pizza och jag började tänka vidare. För italiensk pizza är som sagt kul, men jag skulle aldrig vilja ersätta den med svensk - för det behöver jag inte. Jag kan få båda. Jag har verkligen inget emot en oststinn calzone med riven fulskinka från min lokala pizzeria, eller sleva i mig en hederlig kebabpizza.

Det är salt och fett, och ibland exakt vad jag efterfrågar när jag är riktigt hungrig eller firar "dagen efter". Det är inte en italienare med knapriga kanter och alldeles för lite fyllning jag drömmer om en sådan gång, oavsett hur fräscha ingredienserna är. Jag älskar helt enkelt vanlig, svensk pizza. Två tankar i huvudet.

Är det fest så är det.