Jag var mäkta imponerad när Massive Entertainment visade de första bilderna från the Division. Det kändes overkligt snyggt, men senare framkom att det inte var riktiga screenshots - vilket gjorde mig ännu mer imponerad när det senare visade sig faktiskt se ut som utlovat (jag känner nog bara till ett annat sådant fall, nämligen Killzone 2).

Att The Division dessutom var hutlöst underhållande att spela gjorde ju inte saken sämre. Lagom till tvåan hamnade det mitt i den period då Ubisofts alla större spel praktiskt taget följde samma mall. Det gick ut lite över spelet som inte kändes lika sammanhållet och dess unika delar hade liksom skalats tillbaka till förmån för något som till förvillese hade kunnat vara plockat från Far Cry, Ghost Recon eller Watch Dogs.

Men kul var det och jag lirade även del två mycket. Sedan jag kände mig klar med det, har jag hoppats på en tredje installation i serien. Den här gången med mer av det som gjorde ettan så bra, lite mindre menypillande, bättre variation och framför allt en roligare stad (Washington är kul som turist, men är inte helt optimat för ett spel som The Division).

Så... här är de tre saker jag hoppas på till The Division 3, vilket utannonserades under kvällen:

3. Hypergrafik - Länge var det nästan lite fult att säga att man gillade bra grafik, men det skiter jag i. Mellan varven behövs ändå de där kickarna av riktigt jäkla pampig grafik, och jag ser gärna att The Division 3 blir spelet som lägger en ny ribba för denna generations konsoler. Det handlar inte bara om realism, utan minst lika mycket om smidiga animationer och hur man rör sig i förhållande till omgivningen. Få mig att tappa hakan Massive!

2. Las Vegas eller San Francisco - New York är alltid underbart kul att spela i, men Washington blev lite för platt och enformigt utöver monumenten. Jag slår hellre ett slag för Las Vegas eller San Francisco. Förstnämnda är en helt galet plastig stad med sjuka byggnader överallt som heller inte är särskilt välanvänd i spelsammanhang. Jag tror det skulle vara en ypperlig lekstuga med enorma möjligheter. San Francisco å sidan praktiskt taget gjort för ett TV-spel med slingrande gator, rejäl variation i arkitekturen (suveränt Chinatown!), rejäla backar, riktigt kända landmärken och spännande miljö. Jag tänker mig att Alcatraz vore enormt häftigt för en Dark Zone, och i Marin County (andra sidan Golden Gate-bron) hittar vi massiv grönska och småbyar, vilket vore helt klockrent för Battle Royale. Vilket för oss till...

1. Battle Royale - Ett spel som The Division är ju som klippt och skuret för Battle Royale, och givetvis borde det finnas något utrymme i de jättelika spelvärldarna där vi kan få försöka överleva till siste man i jakten på loot och berömmelse. Det skulle tillföra ytterligare en dimension och kan ledigt samexistera med Dark Zones och det vanliga systemet där vi befriar områden och utforskar staden.

Lite mindre The Division 2, och lite mer The Division 1 kryddat med mina förslag och jag lovar att ni har ett kanonspel Ubisoft.

Hur ser din egen The Division-relation ut?

Det har ju kommit en uppsjö av riktigt, riktigt fina spel senaste tiden, inte minst Mortal Kombat 1, Cyberpunk 2077: Phantom Liberty (tekniskt sett inte ute ännu, men vi har redan fått starta), Sea of Stars, Starfield, Under the Waves och Armored Core VI: Fires of Rubicon - bara för att nämna några. Men faktum är att vi ju har precis lika mycket trevligt framför oss.

Därför... här är de tre spel som släpps inom en snar framtid som jag ser absolut mest fram emot just nu.

3. Avatar: Frontiers of Pandora - Massive Entertainment är en studio som sällan gör mig besviken och dessutom har bättre koll på det här med grafik än de flesta andra. Och jag älskar de båda Avatar-filmerna, och tycker det låter som att det finns en bra tanke bakom äventyret och efter att studion nu fått den extra tid de behöver så tror jag att detta har potentialen att bli en fenomenal avslutning på spelåret 2023.

2. Super Mario Bros Wonder - Jag vet att jag kommer sitta och le som en fåntratt när jag spelar igenom Wonder, förmodligen främst med min sambo, men även med andra vänner och bekanta. Trots att det är ett tvådimensionellt Mario-äventyr som lånar det mesta av den grundläggande mekaniken från 1986 års Super Mario Bros, så hittar Nintendo nya sätt att överraska och jag är fullkomligen övertygad om att det inte finns en tillstymmelse till besvikelse att hämta här.

1. Like a Dragon: Infinite Wealth - Det finns liksom ingen hejd på hur mycket jag älskade Yakuza: Like a Dragon. Jag verkligen njöt av varenda sekund av det och ville bara ha mer, mer och mer. Det var som en en kombination av ett riktigt bra japanskt rollspel och Shenmue, och mer än så kan jag liksom inte begära. Allt jag sett från uppföljaren ser ohyggligt bra ut, och enda mörka molnet är väl att Toshihiro Nagoshi lämnade Sega för två år sedan, men han var ändå med och startade projektet och jag tror att hans expoertis idag närmast sitter i väggarna hos Ryu Ga Gotoku Studio. Detta missar jag ej när det släpps tidigt i februari, kosta vad det kosta vill.

"...men var är Marvel's Spider-Man 2, Warhammer 40,000: Space Marine 2, Call of Duty: Modern Warfare 3, Sonic Superstars och Alan Wake 2", tänker du kanske? Jag skrev ju att det är vanvettigt mycket bra på gång... De platsade helt enkelt inte... Vad ser du själv mest fram emot inom de närmsta månaderna?

Det finns verkligen ingen hejd på hur mycket jag ser fram emot Like a Dragon: Infinite Wealth.

Det dammade på rejält under tisdagen då Microsoft av misstag lyckats offentliggöra drivor av hemligstämplade dokument avsedda för rättegången mot FTC inför uppköpet av Activision Blizzard. Det snackades nästa generation, bärbart spelande, nya handkontroller, en ny Xbox-modell, kommande Bethesda-titlar, ett önskat djupt samarbete med Nintendo, en potentiell Sega-version av Xbox Series S/X samt mycket annat.

Visst har vi haft saftiga läckor förr i spelvärlden som Nvidia-läckan (som fortfarande bekräftar kommande titlar), Apple/Epic-bråket och Amazon-läckan (då otaliga outannonserade spel avslöjades) samt hela konsolläckor, men jag tror faktiskt detta är det mest sanslösa jag sett, främst för att det är så mycket personligt.

Ett exempel på sistnämnda är exempelvis Phil Spencers självkritiska brev till sitt team om det för Xbox milt sagt bristfälliga 2022, där vi får en god inblick i hur snacket gick internt om speltorkan. Läckan var så stor att Spencer nu kommenterat den officiellt och beklagar samt tillägger att det generellt är något år gamla dokument som inte nädvändigtvis återspeglar vad som gäller just nu.

Sammantaget tror jag dock att det är ganska mycket som fortfarande gäller, om ändå inte nödvändigtvis till punkt och pricka. Därmed tror jag också att det är något som lär påverka på längre sikt (att Xbox Series S/X väntas ersättas 2028 tror jag dock är det årtal som de flesta nog hade gissat på, så det är egentligen inte så märkvärdigt), och en del tunga överraskningsmoment har troligen förstörts under dagen.

Något som både fascinerar och skrämmer är mängden folk i sociala medier som direkt är framme och lanserar konspirationsteorier om läckorna, ungefär som att varken olyckor eller slump existerar. I dessa konspirationernas årtionde borde jag väl kanske inte förvånas, men att en sådan PR-mässig katastrof direkt ska förklaras på kryptiska sätt av folk som minsann kan tänka själva känns mest bara tragiskt. Jag säger som Tom Warren på The Verge:

"I’ve seen some claim the Xbox leak was intentional. It absolutely was not. Microsoft wouldn’t leak its confidential roadmap and internal conversations. That’s not how any of this works. This was either an error from the court or the Microsoft legal side."

Nu är det som det är. Som gamer och spelskribent älskar jag läckor som dessa då de ger en kanonfin insyn i företagen, branschen som helhet och information om vad som komma skall. Som människa lider jag alltid med de som drabbas då det trots allt är folk som arbetat hårt på hemligheter som bara torpederas i ett nafs.

Det lär dröja länge innan vi ser något liknande igen och först om sisådär fem-tio år tror jag vi kan utgår från att det som nu presenterats är gammal skåpmat som inte längre gäller.

Alla turer med uppköpet av Activision Blizzard har gett oss en enorm insyn i spelvärlden. Framför allt från Microsofts sida, men även Sonys.

Paramount+ hann knappt bli ett begrepp i Sverige innan pluggen drogs ur och tjänsten skulle ersättas av SkyShowtime. Utöver ett fenomenalt uselt namn, så hade jag inga synpunkter på det, och skaffade ett sådant där "halva priset för resten av livet"-abonnemang som fanns tillgängligt vid premiären.

Men... exakt hur det fungerar med Paramount+ och SkyShowtime vet jag inte, men väldigt mycket försvann när tjänsten omstartades under nytt namn. Plötsligt kunde jag inte längre se exempelvis all South Park, Jackass Forever hade premiär på Paramount+ men inte på SkyShowtime och samma sak gällde M3gan - bara för att nämna några shower/filmer jag saknat. 

Dessutom är tjänsten långsammare än någon annan streamingtjänst och drabbas dessutom av märkliga fel, som när ett avsnitt av Yellowjackets andra säsong blev ett dygn försenat. I-landsproblem? Visst, men jag har nu tappat suget för att betala ens halva priset för SkyShowtime och jag vill inte vara med på den resan längre. Jag skaffar tjänsten en månad i december och binge-kollar Frasier samt nya Transformers, tänkte jag (förutsatt att de nu har premiär, och inte stannar på Paramount+ som så mycket annat). I övrigt klarar jag mig utan den tills nästa gång det kommer något jag verkligen vill se, förmodligen tredje säsongen av Yellowjackets.

En tjänst jag definitivt klarar mig utan.

Jag hade väl lite små förhoppningar efter att folk hyllat Elemental när den gick på bio. Själv är jag så trött på alla medelmåttiga filmer Pixar släpper att jag bestämde mig för att vänta på premiären på Disney+ istället. Det fanns annat som lockade mer på bio.

Nu har jag sett den dock efter premiären förra veckan, och fann den nätt och jämt godkänd. Visst är det en mysig historia, men även en ohyggligt förutsägbar sådan. Men... tekniken imponerar inte längre (Disneys egna produktioner och framför allt Illumination åker cirklar kring detta) och jag känner att jag nog tröttnat nu.

Pixar försöker hitta tillbaka och leverera en ny Finding Nemo, Wall-E, Ratatouille eller Toy Story - men det vill sig inte riktigt. Vi får okej rullar med finstämda teman som dock varken överraskar, underhåller ordentligt eller känns sådär originella som deras finaste alster brukade göra. Turning Red var kul, men kändes mest som något Netflix hade kunnat göra. Luca och Soul var båda fina men menlösa, och när jag fusklappade med deras biografi och såg titeln Onward kunde jag inte ens komma på vilken film det var utan att klicka på länken för att få se en bild.

Coco från 2017 var sista gången jag tyckte Pixar levererade, och Inside Out från 2015 är sista rullen jag skulle beskriva som riktigt bra. Nu är det som en ganska menlös animationsstudio som så gärna vill levera något nytt genombriljant med lagom melakolist/komiskt tema som underhåller både barn och vuxna lika mycket.

Och på det sättet känns det nu som att Pixar är döda för mig. Ska de bara leverera mellanmjölk som konsumeras i brist på annat likt smaklös snabbmat och som till förvillelse lika gärna hade kunnat vara något från en mindre wannabee-studio eller något Netflix gjort - så har de tyvärr inget syfte längre.

Tunga avhopp och tveksamma beslut från Disney har gjort att Pixar idag är en helt överflödig filmstudio inkapabel att beröra publiken, och efter Elemental vågar jag inte hoppas på kvalitet längre. Lägg ned.