Jag gillar Blocket, det är enligt min erfarenhet det absolut snabbaste sättet att få sålt sådant som känns lite udda (allt från ett vingligt sängbord, ett tiopack Ikea 60W-lampor eller den där hemska ljusstaken du fick i julklapp hittar köpare direkt). men... det är ju Sverige 2023 och det finns en känsla av småkriminell verksamhet överallt.

Självfallet vet jag att begagnathandel lockar fram uslingar, men det har otvivelaktigt blivit värre och jag har haft flera incidenter utan att för den sakens skull vara överdrivet flitig på Blocket. Det inkluderar bland annat folk som kommer för att hämta varan och när de håller i den ("kan jag få titta innan jag betalar?") vill de inte betala vad den är prissatt till och beter sig lätt hotfullt. En annan skulle skicka bud för att hämta varan och betala via en sajt så jag fick pengarna automatiskt när varan hämtats, och ytterligare en annan försökte med en hederlig screengrab av ett swishat belopp ("det måste ha blivit fel").

Så sent som idag var det dags igen. Två gånger. Jag och sambon sålde vår Surface-laptop för en uppgradering och lade ut trotjänaren på Blocket till ett rimligt pris att döma utifrån vad som fanns ute och vad de gått för tidigare. Det tog inte lång innan en person hörde av sig och skambudade å det grövsta ("du kommer inte få mer än så, de är inte värda det"), komplett med ett förslag om byte mot sparkcykel. Inte hela världen, men tröttsamt.

Lirare två däremot skulle köpa datorn och använde ett klassiskt svenskklingande tjejnamn och sade sig vara bosatt i inlandet. Men... för att pengarna skulle kunna överföras med Blockets egna verktyg behövdes min mejladress eller mobilnummer - något Blocket säger att man inte behöver uppge. Blev lite nyfiken och gav en slaskmejl jag inte använder till annat är reklamkampanjer och liknande.

Sedan sade personen att pengarna var betalade, men på Blocket stod det fortfarande att det inte var betalt. "Kolla mejlen" sade personen och tipsade att den kunde ha hamnat i skräpfoldern. Och jodå, där fanns ett mejl från en uppbart anonym mejl med ett brev på risig svenska som förklarade att jag köpt en... tomt (jag försökte alltså sälja en laptop) och en massa staplande av ord som inte bildade begripliga meningar eller passade in på den transaktion jag påstods ha fått. Jag skrev till personen att det var uppenbart bedrägeri, anmälde (Blocket hanterade detta bra) och så var det med det. 

Tredje mejlet jag fick, var däremot en person i Östersund som ville köpa min laptop, vi träffades och transaktionen gick galant.

Blocket kommer jag använda igen, men som det är nu är det fler bedrägerier än ärliga köpare, och det känns ju för bedrövligt. Lyckligtvis har Blocket ett hyggligt vattentätt system om man använder deras betallösning, och vi ska nog vara tacksamma för att de som försöker sig på denna typ av brottslighet är så häpnadsväckande usla på vad de gör att det går att genomskåda på betryggande långt avstånd.

Den som vill handla på Blocket idag kommer få vada genom usla bluffmakare och skambudare, och ändå är det betydligt bättre än Facebooks marknadsplats (bild från Blocket).

2023 är med raska steg på väg att cementera sig som ett av de bästa spelåren någonsin med otroligt mycket fina titlar, och än är vi inte klara på långa vägar. Men så finns det ju framtiden också, betyder det att allt kul är gjort nu för en tid framöver så vi får dras med ett lite torrare spelår eller två?

Nej, så tycker det inte bli. Inte ens nära. Tvärtom, rent av. För så bra som 2023 har varit, kan 2024 komma att bli ännu mycket bättre. Den förhållandevis kände insider-veteranen Shinobi602 (som blev ett namn redan under den ljuva Neogaf-eran) postade nämligen en bild via ett X-inlägg på utannonserade och exklusiva titlar vi har framför oss till de tre konsolformaten - och man kan ju bli svimfärdig för mindre.

Detta är alltså de spel som utannonserats i dagsläget och i de allra flesta fall lär vara släppta om tre år - där vi garanterat kan se fram emot ännu fler exklusiva spel som vi inte känner till (Nintendo väntas ju till exempel släppa en ny konsol nästa år, till vilken vi inte känner till ett enda spel). Och till denna mängd kommer sedan alla tredjepartstitlarna som är multiformat.

Om inget alldeles vansinnigt händer, lär vi nu gå in i en era under två år där vi kan räkna med feta lanseringar och exklusiviteter i ett tempo vi aldrig sett maken till tidigare. Och det är ju en framtid jag inte känner mig sådär superledsen över...

Det är väldigt ofta roligt att vara en gamer - och tamefan om det inte kommer bli ännu roligare!

Jag vet egentligen inte varför det tagit mig så lång tiod att kolla One Piece på Netflix med tanke på hur mycket jag gillade mangan, men under kvällen blev jag klar efter att ha sträckkollat. Amerikanska tolkningar av japanska förlagor brukar sällan göra någon glad - men ibland så händer det.

One Piece är nämligen helt fenomenal och har du inte sett den ännu, så gör det. Jag tror det framför allt är tre saker som ligger bakom framgången, Det första är att mangans skapare Eiichiro Oda varit rejält involverad i produktionen för att se till att serien lever upp till manga-förlagan, och de skillnader som finns är sådana han godkänt. Flera omtagningar fick göras när han inte var nöjd med det som spelats in. Detta i kontrast med exempelvis Netflix tolkning av Cowboy Bebop där Shinichirô Watanabe öppet beklagade sig över kvaliteten.

Det andra är en fenomenal casting. Nästan samtliga karaktärer är otroligt bra, där framför allt Luffy själv, spelad av Iñaki Godoy, är som en levande inkarnation av mangan. Hans mimik, utseende och leverans av replikerna är så One Piece att han härmed är ribban som gäller för alla spelfilmstolkningar av manga/animé. Till och med en karaktär som Nami (Emily Rudd) fungerar och känns som hon ska, medan Buggy the Clown, Garp och Arlong är eminenta ruskprickar även här. Enda undantaget är Koby (Morgan Davies) som har ett enda ansiktsuttryck som levereras i samtliga scener. Återigen, jämför med Cowboy Bebop där knappt någon i gänget kändes väl-castad.

Det tredje är att One Piece är en fantastisk manga (och säkert även animé, men den har jag inte sett lika mycket av). Designen, lekfullheten och allt som hör Luffys universum till är perfekt avbildat och jag älskar hur Netflix bara kör på med allt skruvat och behandlar det som om det vore allvar - med resultatet att jag tycker det känns genuint spännande. 

Netflix har verkligen blivit bra på att producera serier baserade på TV-spel de senaste åren, och om detta (samt Alice in Borderland) är en ny standard för manga/animé-tolkningar så vill jag väldigt gärna ha mer av den varan.

Rysligt bra. Har du sett One Piece och vad tyckte du?

Jag var väl sisådär 13 år när jag för första gången såg Sonic the Hedgehog på Lekstugan i köpcentret Traktören i Östersund. Jag hade visserligen sett Mega Drive förr (hade ännu ingen själv dock), men det här var något annat.

Sonics animationer, attityd, musiken och färgerna samt såklart den omtalade hastigheten - fick mig bokstavligt talat börja salivera, hyperventilera och fundera över vilken tobaksaffär jag borde råna för att ha råd med härligheten. Det blev lyckligtvis inga rån, utan jag kom över en Mega Drive ändå och en livslång kärlek tog sin början.

Att Mario generellt haft bättre spel råder det ingen tvekan om, men det var något med Sonic som fastnade och verkligen klickade för mig. Dessutom tror jag att Sonic the Hedgehog 2 är mitt absoluta favoritplattformsspel i två dimensioner. Jag verkligen älskar det. Men... sedan kom Saturn och det blev betydligt mindre kul att vara Sonic-entusiast. 

När Dreamcast släpptes med Sonic Adventure, blev jag dock på gott humör igen, men bara när jag fick spela just Sonic och i nödfall Knuckles och Tails. Sonics andra vänner var direkt fruktansvärda och varken Amy Rose, Big the Cat eller E-102 Gamma passade in i äventyret utan försämrade allt. Del två var tyvärr ännu lite sämre och sedan dess har det varit skräck varje gång Sega och Sonic Team varit tillbaka med ett nytt spel.

Det har känts som direkt misshandel, men jag har ändå haft en gnutta hopp nästan varje gång (Sonic Boom: Rise of Lyric kunde alla - utom Sega - se på flera mils avstånd med bakoframvända kikare att det skulle storsuga), bara för att bli våldsamt besviken. Sedan kommer löftena igen om att Sega ska återvända till grunderna, några läckra bilder och jag satt där igenom och hoppades. 

Men... de senaste åren har detta förbytts. Idag ser jag försiktigt fram emot nya Sonic-spel. Sonic Mania var helt suveränt och fjolårets Sonic Frontiers var också en höjdare (som dessutom byggts ut på ett bra sätt). Dessutom har de båda Sonic-spelfilmerna varit överraskande underhållande. Och idag är det premiär för Sonic Superstars, vilket recenserats av chefredaktör Petter med en stabil sjua i betyg. Vi tycker väldigt sällan lika om saker och ting, men just Sonic brukar vi vara desto mer ense om.

Jag har fortfarande inte lirat en sekund av Sonic Superstars, men det ska det bli ändring på redan under tisdagskvällen - och det känns rejält skönt att kunna säga att det är något jag ser fram emot istället för fruktar av rädsla för att Sonic Team återigen behandlat sin kotte på ett sätt som angränsar till djurplågeri. Jag återkommer med mitt omdöme senare under veckan.

Det tog 25 år, men det verkar som att Sonic Team äntligen kommit ihåg hur man gör bra Sonic-spel.

Läser att det kommande Like a Dragon: Gaiden saknar engelskt tal vid lanseringen, något som oväntat många tycks anse är väldigt dåliga nyheter. Dubb kommer visserligen senare, men vid premiären får vi med andra ord leva utan detta.

För min egen del kunde jag dock omöjligen bry mig mindre, för även om det funnits engelskt tal - hade jag givetvis valt att spela på japanska. Det som förvånar mig mest med upprördheten över att dubb saknas i spel är inte att fransoser, tyskar och spanjorer sörjer att de inte får höra spelkaraktärer tala deras rotvälska med taskiga munrörelser, utan att även många svenskar gör det.

Så länge jag kan minnas har jag hört folk klaga på att kontinenten dubbar allt de kommer över, och att man på biografer i Frankrike får höra Arnold Schwarzenegger snacka franska medan Homer Simpson gaggar på tyska i Tyskland. De allra flesta (eller i mitt fall samtliga jag talat om detta med) verkar vara rörande överens om att det är komplett vansinne.

Men likt förbaskat väljer de sedan själva alltså att spela med dubbade röster. Dels tycker jag det är mer än en smula hyckleri att göra på det sättet, men dels blir jag genuint nyfiken på skillnaden mot italienarnas dubbande mot att höra utpräglade japanska karaktärer snacka på engelska. Dessutom har jag ertappat folk i min närhet med att kika animé och östasiatiska filmer/serier dubbat på exempelvis Netflix.

Det är ju i slutändan givetvis bara en fråga om tycke och smak snarare än rätt eller fel, men jag skulle aldrig kika på en film dubbat. Det finns alltid nyanser i språket som helt försvinner när de dubbas och rösten är ju en stor del av en skådespelares verktyg när en karaktär gestaltas - och framför allt känns fenomenet märkligt (minus produktioner för små barn).

Hur ser du själv på dubb, både i andra länder och i Sverige samt spel och film. Och har din syn på dubb förändrats något senaste åren?

Tacka vettja textade spel, filmer och TV-serier.