Jag vill ju gärna tänka mig att AI aldrig riktigt kommer kunna skapa som människor gör, där jag främst tänker på det konstnärliga. Men... frågan är om det är mer önsketänkande och vad jag nog hoppas på, snarare än vad jag verkligen tror. En god vän till mig skickade idag dessa exempel på låtar som skapats av AI med enkla och allmänt tillgängliga verktyg.

Den första är en Dune-musikal, vilket är ganska precis lika dumt som det låter som. Men det är ändå en Dune-musikal komplett med en skicklig orkester och sång, och jag kan givetvis inte avgöra om det är en AI som gjort det eller ej, vilket ändå är anmärkningsvärt.

Det andra exemplet är kusligare eftersom det handlar om en typiskt modern countrydänga av precis det slag jag knarkar på regelbunden basis med steel guitar, texter och en enklare tid och en röst som drar lite åt Toby Keith-hållet. Hade någon spelat den för mig, hade jag givetvis aldrig ens funderat över om en människa skapat den, utan kanske rent av frågat efter artisten för att lägga till i min egen countrylista.

Ingen kommer ju någonsin erkänna att AI tagit över skapandet, men när musiker kan rendera en hitlåt så lätt, är det ändå svårt att tänka sig att det inte kommer påverka hur musik skapas inom en mycket nära framtid. Även om det inte nödvändigtvis handlar om att låta AI göra allt, så kan en artist ta allt de gillar ut en artificiell låt och göra det till sin egen, och hävda att de själva skapat den.

Är detta ens ett problem, är det inte bra att den som är sugen på en Europe-platta i bästa The Final Countdown-anda bara kan efterfråga detta och få det? Kanske, förmodligen är det väl det. Men vad det kommer göra med människors skapande i framtiden och vad det i sin tur får för konsekvenser vet jag faktiskt inte. Men jag vet att en hel del av den kultur vi kommer konsumera ungefär från och med nu är helt artificiell.

Den länkade (och rätt svängiga) countrylåten jag länkar ovan är precis lika äkta som denna bild.

Det känns som det händer riktigt mycket spännande nu och det är några roliga månader framför oss med bland annat feta event från Microsoft och Sony. Men... nu tänkte jag istället snöa in på fyra enskilda produkter jag är väldigt, väldigt peppad på.

• Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes släpps den 23 april, en andliga uppföljaren till Suikoden. Om du någonsin spelade det, vet du hur häftigt det var att runt varenda litenknut hitta en ny välskriven karaktär att ta med på äventyr. Är detta ens hälften så bra som teamets tidigare spel (alltså Suikoden-sviten) så kommer detta vara en genuin fest.

• Top Spin 2K25 släpps den 26 april och normalt spelar jag knappt ens sportspel. Men tennis är ett undantag och det förblir världens bästa TV-spelssport. Jag hoppas att 2K fått till ett påkostat och fint spel med fokus på gameplay som gör att det går lätt att lära och komma in i, men låg tid att bemästra. Det här lär vara min mest spelade lokala multiplayertitel hela sommaren.

• Fallout-serien startar redan under morgondagen och släpps 03:00 på natten den 11 april. Jag kommer inte kunna hålla mig utan tänker klämma ett avsnitt (eller mest troligt två) direkt. Allt vi fått se verkar vara extremt troget förlagan med roliga vad av skådespelare, snyggt återkspad miljå och fint fångad tidsanda. Jag har en känsla av att det kommer bli en visuell fest som kommer nämnas i samma andetag som The Last of Us-serien framöver.

• Star Wars Outlaws fick en ny trailer under tisdagen och jag har kikat igenom den tre gånger, varenda gång har jag hittat nya detaljer att gotta mig åt. Det står helt klart att Massive Entertainment kan Star Wars och kommer levererar ett äventyr som stämningsmässigt känns om hämtat ur Rebels-serien med precis lagom mycket fanservice. Premiär först 30 augusti visserligen, men jäsikens vad hypad jag är.

Vilken enskild produkt ser du fram emot mest just nu?

Jag minns framför allt Crackdown som ett spel jag absolut inte var sugen på. Men... det levererades med ett demo av Halo 3, så självklart skaffade jag det. Och det var ju förbannad tur, för det står sig än idag som en av mina största överraskningar rent spelmässigt. Jag lirade det i säkert 100 timmar och bara hade kul med den enorma lekstugan som erbjöds.

Crackdown 2 från 2010 var också kul, men kändes mer som ett re-skin av original-Crackdown än ett eget spel och det kändes inte lockande att göra om allt en gång till, särskilt som alla nyheter kändes som saker som försämrade spelet. Nio år senare kom därefter Crackdown 3, och jag har tyvärr väldigt lite snällt att säga om det.

Jag antar att det var just Crackdown som inspirerade Sucker Punch Productions att göra Infamous, som lanserades två år efter att förstnämnda släppts. Det blev snabbt en personlig favorit för min egen del, och Insomniac lyckades därefter upprätthålla sin superhjältesimulator i tre äventyr (nej, jag räknar inte Festival of Blood och First Light som kompletta spel) som alla var fenomenalt underhållande.

Det fina med Crackdown och Infamous var den här inneboende känslan av att det var roligt att spela. Story och sådant var egentligen skitsamma, det kändes mycket viktigare att hitta alla hemligheter, upptäcka spelvärlden, klättra upp i det högsta huset (och hoppa ner) samt ställa till med vansinne. 

Men sedan Infamous: Second Son släpptes (vilket jag belönade med en välförtjänt åtta, samma betyg jag gav Crackdown när det begav sig) för ganska precis tio år sedan så upplever jag att den här speltypen dött ut. Och med det menar jag sannerligen inte spel i öppna världar, välgjorda sandlådor eller superhjältetitlar, utan snarare en kravlös kombination av dessa faktorer. Ett spel som inte styr mig så hårt storymässigt, vilket gör att jag vill fortsätta lira bara för att det är så kul.

Idag får jag ofta dessa beståndsdelar antingen var för sig, alternativt kopplat till en känd licens eller tydligt forslad framåt av en story. Och vill jag ha total frihet hamnar jag istället oftast i rollspelsfacket – vilket ju inte heller är vad jag efterfrågar.

Jag antar att hoppet att Microsoft skulle våga på sig att närma sig Crackdown igen på samma premisser som originalet (jag skulle rent av kunna tänka mig en remake såhär nästan 20 år senare) är direkt obefintliga efter floppen med del tre, och därför står hoppet till Sony. Sucker Punch tycks dock fila på Ghost of Tsushima 2 för tillfället och ett eventuellt Infamous 4 är förmodligen åtminstone fem år bort – vilket i bästa fall betyder Playstation 6.

Dessutom har vi ju live service-hotet. Att det skulle släppas ett spel som bara var kravlöst kul känns tyvärr ganska osannolikt idag. En spelloop får inte vara för underhållande, folk måste vilja betala för att få mer, och där tror jag inte denna typ av fri superhjältesimulator riktigt passar in.

Hur känner du själv, har speltypen gjort sitt, eller vore det kul med ett återupplivande?

Två genuint roliga spelserier som nästan utgjorde en slags egen subgenre.

De av er som läst min blogg under de knappt två decennier jag varit aktiv har säkert notera att politik är något som intresserar mig. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag röstar borgerligt, och tycker om att diskutera frågor med folk, stort som smått.

Självklart finns det politiker jag tycker är bättre och sämre - och självklart finns det sådana jag tycker är direkt urusla (av olika anledningar). Men... just det har jag hållit mig från att skriva om. Det blir lätt rena förtalskampanjerna, och jag känner personligen att det helt enkelt inte är något jag vill vara med om. Drev är för jäkla trist och det går väldigt snabbt för folk att bli både domare och bödel och rasa på olika sätt.

Fast... ibland finns det verkligen fog att göra detta, och jag tänkte idag göra ett undantag från min egen regel och ge mig på en enskild politiker som jag tycker är närmast chockerande läskigt. Den jag talar om är Georgia-toppolitikern Marjorie Taylor Greene, republikan, Maga-fanatiker och knäppgök. Under alla år jag följt politik har jag aldrig stött på en obehagligare person på en så hög post i ett ett så stort land.

Jag tänkte inte ge mig på att lista allt hon haft för sig, men rekommenderar er att kolla in hennes Wiki för en redigt läskig resumé, men det som verkligen fick bägaren att rinna över för min egen del (inte så att jag inte tar rejält med avstånd från denna typ av extremhöger - men sådana stollar finns det fler av) var helgens tweet om att Gud just nu drabbar Amerika med solförmörkelser eftersom landet behöver göra bot och bättring.

Just solförmörkelser är ju något man kan räkna ut med hundratals (tusentals?) år i förväg, och just den som nyligen var har man alltså känt till sedan 1600-talet. Jag vill tydligt betona att jag inte har något problem med att man är religiös (eller ateist), men USA skulle definitivt behöva banta det religiösa tugget på toppnivå, särskilt när det är såhär banalt och för tankarna till religiös extremism mer än något annat. 

Det här är argumentation som i bästa fall impade på medeltiden.

Jag bangar sannerligen inte att ligga i sängen en hel lördag och enbart konsumera läsk, Lindt-chokladkulor och ostkrokar. Särskilt nyttigt är det inte, men gott och trivsamt och jag mår genuint bra av det. Allt oftare gör jag mitt eget snacks dock, helt enkelt för att det blir godare, och särskilt ledsen över att det dessutom är nyttigare, är jag ju inte heller. Här är de tre grejerna jag oftast svänger ihop – i rangordning.

3. Polkabetschips Köp 2-3 polkabetor och skiva dem skapligt tunt med mandolin. Lägg dem i en skål och häll på rapsolja medan du försiktigt rör runt så alla ytor täcks, innan du flyttar dem till en eller två plåtar. Salta med lite grövre havssalt (eller finsmulat flingsalt) samt några drag med pepparkvarnen innan du torkar dem två timmar i ugnen på 100 grader. Sjukt gott med en bärs eller läsk.

2. Rostade kikärtor Köp en enkelt konserv med kikärtor, skölj av och lägg i en bunke samt häll på olja så alla täcks. Lägg sedan på en plåt med bakplåtspapper i botten och krydda efter eget huvud (slår ett slag för vanlig svensk grillkrydda, harissa, stark paprika eller örtsalt (alternativt bara salt och peppar) och skjutsa in i ugnen. Rosta runt 25 minuter på 200 grader. Håll koll på dem mot slutet då kikärtor är luriga, beroende på märke kan tiden variera fem minuter. Du vill ha dem lite mjöliga inuti med tydligt krispiga utanpå.

1. Edamame-bönor med chiliflakes Denna japanska klassiker är cirka det godaste man kan köpa. Skaffa en fryst påse edamame, häll i kokande vatten och koka dem runt tre minuter. Därefter slår du av vattnet, häller på lite sesamolja (rapsolja funkar också, men ger lite mindre asiatisk touch, olivolja funkar absolut ej i detta fall) och kryddar med flingsalt och chiliflakes efter egen smak. Dra ut bönorna med tänderna och njut. Vill du verkligen lyxa så ställer du fram en liten skål med japansk soja att dippa bönskidan först.

Har du själv något nyttigt och framför allt gott recept att bjuda på till sugna gamers?